För-evigt-familj

I början när vi precis hade fått vår efterlängtade son, efter alla många och långa år av barnlöshet tänkte man ofta på hur lyckligt lottade vi var som hade lyckats få barn till slut. Hur lyckligt lottade vi var som hade lyckats ta oss igenom den tuffa adoptionsprocessen och det smala nålsögat, blivit godkända och fått ett barn.
Efter ett litet tag hemma när man var mitt uppe i allt, chocken av att ha blivit föräldrar till ett barn med en personlighet och egen vilja och inte en liten hjälplös bebis, anknytning som skulle arbetas på och fås att fungera, språkförbistringar och sömnbrist så tänkte man på hur tufft det var att vara adoptivförälder.  Man tänkte ofta på hur tuff processen hade varit för oss föräldrar, hur höga krav det ställs på oss som adoptivföräldrar, hur mycket tuffare det är att vara föräldraledig med äldre barn osv. Men man tänkte också på det obefintliga stödet från samhället och bristen på kunskap hos läkare, BVC etc. Det finns inga föräldragrupper för adoptivfamiljer som kommunen hjälper till med, behöver man extra stöd och hjälp för barnet eller i sitt föräldraskap så får man söka den själv och det är inte lätt att hitta eller få. Just då, i början när allt var nytt och lite smått kaotiskt var det så man tänkte.

Men sedan när allt så sakteliga föll på plats, när anknytningen byggdes på och stärktes, när vi hittade våra rutiner och man kunde ta ett litet steg tillbaka och titta på det lite utifrån, lite klarare så är det inte vi som adoptivföräldrar som har gjort den tuffaste resan, inte ens om man räknar med alla barnlöshetsåren innan med misslyckade fertilitetsbehandlingar. Det är våra barn som har gjort den allra tuffaste resan, det är de som är modigast och starkast. Ännu mer slog det mig när jag läste det här inlägget på en amerikansk blogg. När man verkligen tänker efter så är det ju är det helt självklart att det är barnen som har gjort den tuffaste resan. Det är de som har blivit lämnade när de var små och hjälplösa, inte bara en utan minst två gånger. För Viggos del blev det tre gånger, först av sin biologiska mamma, sedan av personalen på barnhemmet och till sist av sina fosterföräldrar. Han har gång på gång fått bygga upp ett nytt förtroende för olika vuxna personer som säger att de ska ta hand om honom, förlita sig på dem, knyta an, ta emot och visa kärlek. Sen kom han till slut till oss, vi som säger att vi ska vara hans för-evigt-familj, vi som lovar att alltid finnas där för honom och älska honom, i all framtid.

De här insikterna och påminnelsen har gjort att jag försöker påminna mig så ofta jag kan om hans historia och speciella start i livet, ta hänsyn och ha förståelse för hans reaktioner och beteende i vissa situationer. Och aldrig glömma bort! Men framförallt har det gett mig en stor respekt för hur modig han är som vågar släppa in nya människor gång på gång, älska dem och låta dem älska honom. Han har blivit lämnad flera gånger och uppryckt från sin historia, sina rötter, sitt land, kultur och språk. Det är inte vi som har gjort den tuffaste resan, det är han.

Vi lovar honom älska honom och vara hans för-evigt-familj, att ALDRIG lämna honom, men ingen kan tyvärr lova det till hundra procent, det kan hända saker som man inte rår på, sjukdomar och olyckor, gud förbjude. Jag hoppas bara att han tror och litar på oss att det är vår största intention att det ska bli så, att vi ALLTID ska finnas där för honom, för evigt.

Några tankar och känslor att bära med sig genom livet som adoptivförälder, att påminna sig om och inte glömma, speciellt de dagar då det känns lite extra tufft, det är barnen som är de tuffaste, modigaste och starkaste.

Längtan.com

I samband med De Ofrivilligt Barnlösas Dag den 30:e maj i år startade en jättebra kampanj som heter "Längtan". Kampanjen drivs av RFSU med stöd av Barnlängtan och Sexvägledarna.
Med Längtan vill de informera och debattera ur ett personligt- , samhälls- och politiskt perspektiv. De vill bjuda in oss medmänniskor – drabbade, fd drabbade, politiker, opinionsbildare m. fl.
Genom information, diskussioner och en kommande podcast vill de få bort diskrimineringen inom den här vården. Alla har rätt att längta efter barn.

Initiativtagarna är själva drabbade av ofrivillig barnlöshet och har också drabbats av ett svenskt vårdsystem som inte ger den vård som patienterna behöver utan i stället hänvisar till fyrkantiga regler som politiker har satt utan medicinska grunder. En av initiativtagarna, Matilda Alborn är journalist och intervjuade mig i direktsänd radio i samband med Ofrivilligt Barnlösas Dag för ett par år sedan, innan vi fick Viggo. Tänk vad världen är liten ibland :)

De har en Facebookgrupp och en hemsida, längtan.com, som jag tycker att ni ska gå in och följa, läsa och sprida.

Dela med sig av sin historia

I flera år var jag engagerad i en föreningen Barnlängtan för ofrivilligt barnlösa. Jag var både ledamot i styrelsen och ordförande. För mig var det ett sätt att hantera barnlösheten och maktlösheten som jag då kände. Då hade jag möjligheten att påverka, påverka beslutsfattarna och alla orättvisa regler. Samtidigt som det var ett andningshål, ett forum där jag träffade andra som var i samma situation som jag. Andra som jag kunde prata med, andra som förstod precis vad jag gick igenom, hur jag kände och mådde.

Förutom att arbeta med att påverka politikerna att ändra lagar och regler så innebar jobbet även att ge stöd till andra medlemmar på olika sätt. Ett sätt är att berätta sin historia. Eftersom ofrivillig barnlöshet, tyvärr, fortfarande är ett tabubelagt ämne och jobbigt att prata om så gör det att det finns en stor okunskap i samhället. Genom att ställa upp i olika sammanhang och berätta om sin historia, sin barnlöshet, längtan och kamp så kan man åstadkomma en hel del. Man gör fler uppmärksamma på att sjukdomen finns, vilka problem och svårigheter som finns kring vården och samtidigt kan an ge hopp åt andra som är i samma situation. Att de inte är ensamma, vi är fler trots att det inte känns så.

I mitt arbete var jag både med och skrev debattartiklar, blev intervjuad både i tidningar, radio och TV och förutom att tala om vad Barnlängtan ville och arbetade för så delade jag med mig av vår historia. Då var i alltid "på den andra sidan", längtade efter vårt barn, därför kändes det lite extra roligt och viktigt när systerföreningen Önskebarn i Norge hörda av sig och frågade om vi kunde tänka oss att ställa upp i ett reportage i deras medlemstidning.

Ideellt arbete är jätteroligt och givande och jag hade mer än gärna ägnad mig på heltid åt det om jag hade kunnat men det tillåter inte ekonomin. Jag kan heller inte göra något halvdant så efter ett antal år kände jag att jag inte orkade och hann med både det och jobbet. Och ännu mindre nu sen vi fick barn. Men jag brinner fortfarande för alla frågor som har med ofrivillig barnlöshet att göra, i alla dess skeden och sätt att till sist förhoppningsvis få barn på. Så jag hjälper till lite på olika håll som lite mer "frilansande ideellt arbetande". För mig känns det viktigt att förändra, förbättra och sprida kunskap.

Om ni inte redan är det så rekommenderar jag er att bli medlemmar i föreningen Barnlängtan. Om ni inte själva känner att ni behöver deras stöd så ger ni ett stöd till de att kunna fortsätta sitt arbete genom er medlemsavgift. Man blir enkelt medlem på deras hemsida www.barnlangtan.com
Man kan också köpa deras fina längtanssmycke, både för att visa att man är en som längtar eller stödjer de som längtar och samtidigt går en slant till deras fortsatta arbete.

Vår första resa - del 5

Så blev det den dagen när vi skulle infinna oss i domstolen och bli utfrågade av en domare som gör den sista bedömningen och tar beslut om vi är lämpliga som adoptivföräldrar. Vi samlades alla fyra svenska familjerna (en familj var redan klara sedan tidigare) på SWS kontor för gemensam avfärd i en av deras minibussar. Alla var finklädda och lite spända och nervösa.

 Uppklädda, spännda och nervösa inför träffen med domaren.

Vissa av domarna är mindre formella och sitter mer i en grupp tillsammans med en och för ett samtal, medan andra är mer formella och allvarliga. Vilken man får vet man inte innan, vi fick den formella. Hon satt i den bortre delen av den stora domstolssalen, vi satt själva lägre ner än domaren till vänster och våra representanter, översättaren och en från SWS, till höger.

Vi fick svara på en hel del konstiga och svåra frågor. Tex vad vi jobbar med, och följdfrågor på det, typ "har du tänkt fortsätta med det", hur vi tror att vi kommer bli som föräldrar, om vårt barn gör fel  hur kommer vi då att hantera det. Trots att de inte var jättemånga frågor så mindes vi knappt dem, inte ens direkt efteråt. Det var väl nervositeten förmodligen.

Som sagt så var vår domare väldigt formell och tillknäppt så vi fick inga indikationer på hur det skulle gå, som vissa andra hade fått. Så vi fick gå hem och hålla tummarna ett par dagar för att domslutet skulle bli positivt och komma snabbt. Ju snabbare desto bättre för först då kan SWS försöka få kontakt med den biologiska mamman för att få hennes godkännande och fråga henne om hon inte ångra sig en sista gång. Först därefter kan man få sitt barn och åka hem. En spänd och jobbig väntan. Än en gång.

Det blev det dags för vår tredje träff med Viggo. Vi tänkte börja med att fråga vår handläggare om de hade någon ny information om domstolsbeslutet och det hade de verkligen! Vi fick veta att domstolsbeslutet var klart och att vi kommer få honom redan på måndag den 11 nov! Vi blev såklart jätteglada men överraskade och överväldigade!

Så kom dagen D, fådelsedagen, äntligen efter 9 års lång, lång längtan och väntan på att få bli en familj. Nu var vi inte längre bara två utan tre i familjen Armano-Boll. En kluven dag. En enorm lycka och glädje att vi äntligen skulle få vårt barn, vår son Viggo. Men också en sorg och smärta över att ta honom ifrån sitt land, sin kultur och fosterfamiljen som han såg som sin familj.

Själva överlämningen gick alldeles strålande! Inga tårar inget gråt. Men det gick också ganska fort, hade vi alla stannat upp och känt efter så hade åtminstone vi vuxna gråtit, både vi och fosterfamiljen.
Fosterfamiljen var redan på plats när vi kom och fosterpappan mötte oss med ett stort leende och en bamsekram. Viggo var såklart och lekte i lekrummet och blev glad när han såg oss. Vi samlades i lekrummet och case workern från SWS visade oss de saker vi fick från både SWS och fosterfamiljen. Allt från en liten "manual" när det gällde mat- och sovrutiner, lite kläder, välling, blöjor, den traditionella dräkten hanbok och fina Koreanska presenter. Vi överlämnade vår present till fostermamman som blev jätteglad när hon såg att kortet var skrivet på hangul (det koreanska alfabetet). Sen skrev vi på papperna och sen var det klart. SWS skulle skjutsa oss till hotellet så vi klädde på oss och vinkade hejda och kramades utanför hissen.
Det kändes jättetufft när vi vinkade hejdå till fostermamman och fosterpappan som verkar vara helt underbara människor. Och vi sa till dem innan vi gick att vi var jättetacksamma för det fantastiska jobb de har gjort och tagit hand om Viggo.

I SWS bil i pappas knä på väg till lägenheten efter överlämningen. Nu börjar en ny resa i livet, för oss alla tre.

I övrigt gick vår första dag tillsammans som familj helt okej med tanke på att vi är nya för varandra. Vi  lekte på rummet och på vår takterass och lagade och åt både lunch och middag. Men det blev också en del gråt och skrik när han inte fick som han ville, var trött eller när vi inte gjorde eller förstod vad han ville.

Vi hade ett par intensiva och stressfulla dagar tillsammans i Seoul innan vårt flyg skulle ta oss hem till Sverige. Lägenheten vi bodde i var inte anpassad för små barn och inte heller Seoul som stad. Det var svårt att roa Viggo i den lilla lägenheten och det fanns inte heller något enkelt sätt att vara ute på. Det saknas ofta trottoarer, avstånden är stora, det är väldigt backigt och mycket trafik. Men vi hittade iaf en lekplats ganska nära vår lägenhet som vi tog oss till och där träffade vi även de andra familjerna efter att de hade fått sina barn.
Viggo sov jättebra men inte vi, vi var både stressade över vår nya situation och hade svårt att vänja oss vid att sova med ett litet barn mellan oss i den lilla sängen. Så vi var ganska slut både i kroppen och knoppen och längtade efter att få komma hem till vårt eget hem och börja vårt nya liv på riktigt.

Så blev det äntligen dags för vår hemresa! Men det var på håret att vi kom hem som planerat pga en hotande strejk hos Finnair, vi två familjer som skull resa samtidigt blev ombokade till en annan rutt och bolag bara någon dag innan. I stället fick vi flyga med Air China till Peking först, vi blev dock lite försenade men det var ingen i besättningen som sa något, först när vi frågade när vi skulle komma iväg och att vi hade en conecting flight som vi var tvungna att komma med fick vi information. Vi blev lovade att vi skulle få gå av först och att de skulle informera SAS planet som vi skulle med att vi var på väg, men det där med att vi skulle få gå av första hade de glömt när vi väl landade. Vi fick sen springa genom terminalen för att upptäcka att vi skulle ta oss igenom 2 (!) säkerhetskontroller trots att vi var incheckade hela vägen. När vi kom till den första kontrollen såg vi att det stod att det var final call för boarding för vår flight! Det tog evigheter, det skulle stämplas och tittas och krånglas. Vid den andra kontrollen brast det för oss alla på olika sätt. Jag började gråta när de bad oss ta ut allt från datorer och kameror till barnmaten. Men som tur var hann vi med planet, men det var tack vare den fantastiska personalen på SAS planet som väntade på oss och tog hand om oss hela resan hem.

Viggo var rätt oregerlig på den första flygningen som var ca 2 timmar lång. Han har svårt att sitta stilla och  när han tvingas göra sånt han inte vill blir det skrik och gråt. Men, det gick och de sista 20 min somnade han. På den sista flygningen som var 10 timmar lång gick det bättre. Vi fick en hel rad med fyra säten där vi kunde bre ut oss och Viggo kunde sitta nere på golvet och röja. Vi "rastade" honom också genom att han fick springa i gångarna. Det e tur att han är så söt så att folk inte blir irriterade ;) Sen efter lite mat  och välling tyckte vi att det var dags för honom att sova, det tyckte inte riktigt han till en början men efter en stund så somnade han, sen sov han tills vi var framme, 6 timmar! På båda flygningarna lyckades han charma till sig de flesta.

När vi äntligen landade i Köpenhamn så blev vi mötta av världens bästa familj och vänner med kramar och ballonger till Viggo, det var mycket uppskattat av oss alla tre! Det blev glädjetårar, massor av kramar och stora leenden. När vi kom hem till huset möttes vi av en överraskning, ytterligare en välkomstkommitté, mer familj och vänner! De hade gjort det sååå fint och välkomnande med ballonger, banderoller, teckningar och presenter. Viggo blev helt överlycklig.

Det var otroligt skönt att komma hem, även om vi saknade Seoul och Korea. Det var mycket lättare att vara i sitt eget hem, vi blev alla lite tokiga och stressade över att vara i vår lilla lägenhet i Seoul. Hemma är ju alltid bäst :)

De första veckorna var ganska intensiva, Viggo är en klåfingrig herre med mycket energi och envishet. Så vi försökte ägna tiden till att komma till ro hemma och vänja oss vid vår nya situation, alla tre. Vi förstod ju inte alltid heller varandra så det tog lite tid innan vi kom underfund med varandra och hittade våra nya rutiner. Det tog ett litet tag för honom att lära känna sitt nya hem och för oss att barnsäkra ALLT.

Nu hade vår resa nått sitt mål. Vår längtan efter ett barn och en familj var över. Nu gick vi in i en ny fas i livet, en fas och en del av livet och samhället som vi hade längtat efter att få vara delaktiga i. Det var en stor omställning och en lite chockartad upplevelse och förändring men efter ett par månader hade vi funnit oss tillrätta i vår nya roll som föräldrar och adoptivföräldrar till en 16 månaders aktiv pojke och Viggo hade funnit sig till rätta i sin nya familj, nya hem och nya land. Anknytningen gick bra även om allt tar sin tid när man ser tillbaka på den första tiden.
Nu har vi haft varandra i 1,5 år och vi är så tacksamma och glada över vår fantastiske lille kille som har ett väldigt glatt humör, ett stort hjärta och mycket humor.

TV-tips - The Little Couple

För ett litet tag sedan tipsade jag om lite läs- och lyssnartips i form av böcker, podd och radio. Nu tänkte jag tipsa om en TV-serie som jag tycker är helt fantastisk och underbar, The Little Couple. Serien är amerikansk och började för ett par år sedan, det handlar om ett par som är småväxta och deras liv och vardag. Jag började se serien när jag var föräldraledig och Viggo sov middag, när han började på dagis kunde jag inte följa serien varje dag längre. Då när jag slutade se serien hade de försökt att få barn ett tag och tittade på olika möjligheter och påbörjade en process med en surrogatmamma. Et tag senare fick jag höra att de hade adopterat, inte bara ett men två barn. Så jag började titta ikapp serien på play. Jag hann inte se säsongen när de adopterade första barnet, sonen Will från Kina, men jag sträck-tittade på säsongen när de adopterade lillasyster Zoey. Samtidigt som de var i Indien för att hämta henne blev mamma Jennifer sjuk och fick åka hem och fick veta att hon hade cancer.

Jag kan varmt rekommendera att se hela serien men om ni vill se säsongerna när de adopterar sina barn så är det säsong 5 och 6. Man får följa med under processen när de adopterar sina barn som också är småväxta, både barnen och föräldrarna är helt underbara och roliga. När jag läste på deras Facebook-sida häromdagen att det kommer en ny säsong blev jag jätteglad :) Den börjar sändas den 26 maj i USA så det dröjer lite innan vi kan se den i Sverige. Men den som väntar på nåt gott...

Vår resa - del 4

Resan fortsätter. Den känns som en evighet utan slut! När ska det hända, när ska vi få hämta vår efterlängtade son?!

Mitt i all väntan fick vi oroande besked från AC att Sydkorea ville att de barn som hade kommit det året skulle bli svenska medborgare först innan några andra barn fick komma hit. Det är ju förståelig att de vill försäkra sig om att barnen får det tryggt i sina nya länder och blir medborgare där eftersom det är sk svag adoption från Korea så den processen måste slutföras här ist för att vara klar när man reser från landet. Det kan ta sin lilla tid pga myndigheter som inte är så snabba, socialtjänsten, tingsrätten, skatteverket osv. Och de är inte alltid så snabba. Så vi blev jätteoroliga att vi skulle behöva vänta ännu längre än normalt och hade en massa kontakt med AC för att försöka bringa klarhet i vad som hände och hur det skulle gå. Vi fick väl inte veta så mycket mer och kunde inte påverka men det kändes bättre att försöka göra något iaf. En representant kom tom ner till Skåne för en informationsträff för alla oroliga. Bara ett par veckor därefter så fick ironiskt nog vi och fem andra sina efterlängtade resebesked! Adoptionsprocessen är väldigt nyckfull och det kan hända vad som helst när som helst och man vet aldrig hur eller varför. Men i det här fallet var det en positiv överraskning :)

För oss blev det, i sammanhanget, en kort väntan på resebesked, 4 månader. Vi var inställda på ytterligare 3-4 månader. De andra som fick resebesked samtidigt hade väntat längre. Men totalt sätt så hade vi väntat ungefär lika länge från det att vi skickade våra papper till vi fick resa, 11 månader.

Samtalet var fantastiskt, det bästa som har hänt oss fram till dess! Men när de sa att vi skulle infinna oss i domstolen i Seoul om 10 dagar blev vi tokstressade. Hur skulle vi hinna med allt?! Bara att boka flyg och boende på så kort tid är inte det lättaste, speciellt när man ska vara borta så länge. Men det löste sig bra som tur var. Sen var det mycket som skulle förberedas hemma. Detta var ju vårt första barn och man har typ ingenting. Föder man sitt barn så behöver man inte så jättemycket saker den första tid och kan lättare ta sig iväg och fixa det man behöver. Men vi behövde både en del saker med oss och massor av saker när vi kom hem. Så vi fick kasta oss iväg till barnvagnsaffären för att beställa en vagn och lite andra nödvändiga prylar och sen blev det en snabbtur till Ullared bara två dagar innan vi skull resa för att handla lite mer saker som vi visste skulle behövas. Men ändå saknad vi en hel del nödvändiga saker när vi kom hem som overall och vinterskor, som tur var hade kompisar som kom till undsättning. Det var inte riktigt aktuellt att åka till ett köpcentrum de första dagarna när vi kom hem, men vi behövde komma ut.
Jag är avundsjuk på födande föräldrar som i de flesta fall kan planera och vet på ett ungefär när barnet kommer. Att i lugn och ro få kunna planera och veta, att inte först gå i ovisshet om det blir 4 månaders väntan eller 12 månader. Att i lugn och ro få göra de där fösta, efterlängtade inköpen av barnvagn, skötbord, kläder, nappflaskor och leksaker. Visst efter barnbeskedet visste vi iaf kön och hur gammal han var då. Men sen vet man inte har gamla de hinner bli när man hämtar dem. Och man bär hela tiden med sig rädslan att något ska hända som gör att allt skiter sig så man vågar inte köpa saker i förväg. Man vågar inte ge sig hän. Det kan ju självklart hända saker när man är gravid också! Men jag tror att adoptivföräldrar är bland de mest oroliga blivande föräldrarna. Mycket hänger nog också ihop med alla tidigare år av misslyckande, både av hemma- och IVF-försök.

Men vi var såklart överlyckliga över att få komma iväg! Till sist satt vi på det där planet, via Helsingfors till Seoul. I Helsingfors mötte vi upp ett av de andra paren från Sverige som också skulle hämta sin son i Korea, Magnus och Sarah. Ett lustigt sammanträffande då Magnus jobbar inom samma koncern som Måns :) Resan gick bra, allt gick smidigt och det kändes som det gick rätt fort. Vi landade vid 8 tiden på morgonen och tog bussen in till stan och vårt lägenhetshotell. Tyvärr var det inte incheckning i vår lägenhet förrän på eftermiddagen så vi fick ge oss ut på stan ett par timmar. Inte precis det man är sugen på efter en lång resa men inte så mycket man kan göra. Dagen efter vår ankomst var det dags för första träffen med vår son hemma hos fosterfamiljen.

Den 24 oktober träffade vi vår Viggo för första gången. Konstigt nog var vi inte speciellt nervösa, mer förväntansfulla. Innan vi åkte dit sa socialarbetaren från SWS att hon var helt säker på att det skulle gå bra för att han var ett så glatt, framåt och oblygt barn. Och hon hade rätt. Han var nyfiken på oss direkt och vi fick vara med och leka med honom under hela mötet. Han skrattade och var glad hela tiden trots att vi var där när han brukade sova. Han satt i våra knän och vi fick till och med hålla honom och han kramade oss innan vi gick. Största succen blev såpbubblorna vi tog med. Enda gången han blev lite ledsen var när vi slutade blåsa dem på honom ;) Sen skulle vi få träffa honom redan några dagar senare igen, dagen innan vi skulle infinna oss i domstolen.

Den lyckligaste dagen i våra liv!

Fortsättning följer!

Lägesrapport

Många undrar kanske var vi befinner oss nu i processen, vad händer. Hade vår kommun skött sig så hade nog våra första papper nu varit på väg till Adoptionscentrum (AC). Men eftersom socionomerna i vår kommun blir gravida stup i kvarten och vikarien aldrig börjar innan den andre slutar så att de överlappar varandra och har överlämning av ärenden så blir det alltid en massa strul. Sedan vi började 2012 har vi haft fyra (!) olika utredare som har varit inblandade i våra ärenden, och då har jag inte räknat med deras chefer som också har fått hoppa in för att vi har behövt få saker gjort. Det är oerhört frustrerande och skapar så mycket merjobb för oss och tar mycket längre tid än nödvändigt.

Den här gången rann begären över för mig när jag upptäckte att vår utredare inte hade gjort de ändringar i texten som vi hade bett henne om innan hon lämnade in det till nämnden och kommunen sa att om ändringarna ska göras måste den upp i nämnden igen. Som tur e lugnade handläggaren på AC mig med att de ändringar vi hade velat göra inte var av avgörande karaktär utan bagateller som inte är av betydelse så vi kunde strunta i att göra dem. Men just eftersom det är bagateller så är det helt befängt att vår kommun säger att den måste upp i nämnden igen om de ska göras. Det är bara löjligt och patetiskt. Jag hade förstått om det hade varit saker som hade rört oss personligen som hade varit avgörande för bedömningen av oss som föräldrar som är det de ska bedöma. Men det här handlade om att det var gammal text som inte var uppdaterad som tex att min mamma numera är pensionär och antal år som mina svärföräldrar nu har varit pensionärer.
Hade vi varit tvungna att göra ändringarna så hade vi fått vänta ytterligare 1-2 månader bara för att vår utredare har slarvat. Så ett råd till er som gör utredningar, var noga med att läsa igenom er utredning och har ni ändringar ni vill göra så be att få se utredningen en sista gång innan den lämnas in. Alla kommuner är visserligen inte som vår som måste ta upp utredningarna i nämnden för minsta lilla ändring och uppdatering.

Visserligen är de nya personerna snälla och hjälper till så gott de kan. Även cheferna. Och att personerna som jobbar där ständigt blir gravida kan ju ingen rå för. Men hade vikarien bara börjat ett par veckor innan den andre slutar så hade vi sluppit jättemycket av all den här ovetskapen som skapar merjobb och frustration. Vår utredare glömde tex att skriva under vår utredning så nu måste hon antingen komma in till kontoret, vilket hon kanske inte kan eller vill om hon precis har fött barn. Eller så får utredningen skickas till henne och får sedan skicka tillbaka den men det kommer ju ta flera extra dagar. Vi har heller inte fått alla våra papper tillbaka i original så vi kan inte ta några kopior och skicka till AC. Men idag hoppas jag att det ligger ett kuvert i receptionen med rätt papper hos kommunen som vi kan hämta upp.

Första steget för att sätta igång processen och bli aktivt sökande när man är klar med sin medgivandeutredning är att skicka in utredningen tillsammans med läkarintyg, foto och några andra dokument till sin adoptionsorganisation. Det är alltså detta vi väntar på att få kunna göra nu men behöver alltså få våra papper som kommunen sitter på. Men vi har ändå satt igång med att göra de andra saker som vi vet behöver göras därefter. Som tex psykologutredningen som vi påbörjade igår. Den tar 4-5 veckor innan den är helt klar så det är skönt att ligga lite före med den. Utredningen är skickad till översättaren för översättning och ny tid med läkaren är inbokad för att förnya läkarintygen som måste vara på engelska och max får vara 3 månader gamla. Det här kan vi göra eftersom vi vet vad som ska göras pga att vi har gjort det här en gång förut. Och för att vi vet att det inte är någon kö till Sydkorea så vi kan skicka våra papper direkt när vi är klara. Är det första gången så vet man inte vad man ska göra, det är olika för alla länder. Och sen är det ju för det mesta kö till länderna innan man kan skicka sina papper.

Vår resa mot en familj - del 3

Då har vi kommit till del tre i vår historia och resa till vårt längtansbarn. Har du missat de andra delarna kan du läsa dem här, del 1, del 2.

Tre månader tog det att få till all dokumentation som skulle samlas ihop till Sydorea. En oerhört lång tid i det här sammanhanget varje dag man missar i tid känns som en enorm förlust. Varför det tog så lång tid för oss var för att socialen än en gång strulade pga att personalen ständigt bytts ut. Det tog mycket på krafterna och var oerhört frustrerande. Men nu var iaf äntligen alla papper insamlade, stämplade och skickade till Sydkorea. Nu väntade vi på riktigt på ett barn, vårt barn. Månaderna gick, det var en otålig väntan, vi ville bara veta, vem var han/hon som skulle bli vårt barn. Tiden gick otroligt sakta. Som vanligt försöker man hitta på saker för att fördriva tiden och inte behöva tänka och längta ihjäl sig. Julen blev något lättare att fira det året då det förhoppningsvis skulle bli den sista barnlösa julen. Sedan åkte vi på skidsemester i februari, något vi förmodligen inte skulle kunna göra på ett par år. I februari vågade jag också köpa de första barnkläderna. En milstolpe i längtan efter barn!

Sen ännu mer tyst väntan. Det är en extra jobbig dimension av den här långa väntan, man får inte höra eller veta något. Inga uppdateringar eller information om var i processen man befinner sig. Det finns heller inga exakta tidsangivelser man kan förhålla sig till, bara ungefär. Om jag minns rätt så var det då 4-6 månaders väntetid på barnbesked. Det är den ständiga ovissheten som är så tärande, inga datum eller mål att förhålla sig till eller räkna ner mot.

I maj passade vi på att göra en efterlängtad light renovering av vårt stora badrum. Det är jag så tacksam och glöd för idag att vi hann med och göra innan vi fick barn. Det hade varit tufft att få till efter. Vi försökte fylla vår tid med saker att göra men det är inte alltid så lätt. Många säger att man sk "passa på" att göra sådant man inte lika lätt kan göra sen när man väl har fått barn. Men det har man ju gjort otaliga gånger och det är inte det man är sugen på eller intresserad av att göra just då man vill bara få sitt barn och göra barn- och familjesaker. Vår, sommar, sol och värme gjorde väntan lite lättare iaf.

Så kom äntligen det magiska, efterlängtade samtalet! Samtalet om VÅRT BARN! Han fanns, han skulle bli vår, så svårt att ta in och greppa men helt fantastiskt! Dagen innan midsommarafton ringde de min man. Det var precis när jag var på väg hem från jobbet. Jag fick beskedet av honom när jag kom hem. Han vågade inte ringa mig direkt för han tänkte att jag kanske skulle köra av vägen med bilen ;) Eftersom det var en långhelg så mejlade AC oss några bilder på honom för att vi inte skulle bli tokiga av att vänta på bilderna som de skickade med posten. Jag blev naturligtvis otroligt glad men jag hade lite svårt för att ta in det till en början och knyta an till att det var vår son. Jag behövde lite tid för att smälta det och känna moderskänslor för honom. Det ar lite svårt att förklara för alla sen när vi berättade om det fantastiska och efterlängtade beskedet. Folk förväntar sig ju att man ska vara överlycklig och sväva på moln. Men jag behövde lite tid för att komma dit. Jag bara också med mig en liten oro ända till den dagen vi träffade honom för första gången om jag skulle kunna älska honom som min son direkt. Det här är saker som man inte riktigt prata om inom adoptionsvärlden känner jag. Eftersom vi har kämpat och längtat så otroligt mycket och länge så upplever jag att allt ska vara så självklart och fantastiskt och att vi ska vara tacksamma för allt. Men det är inte så enkelt och självklart alltid. Men efter bara ett litet tag så flyttade vår lille goding in i mitt hjärta och jag längtade ihjäl mig efter att få åka och hämta honom.

Viggo var 11 månader gammal när vi fick barnbeskedet, lite äldre än andra barn som fick barnbesked vid den tidpunkten. Vi fick också veta en hel del om honom via hans dokumentation samt fick en del bilder på honom. I Korea måste åtminstone en av föräldrarna vara känd för att de ska adopteras internationellt för att barnen ska kunna söka sina rötter. Så vi vet mycket om hans bakgrund. Sedan bor de i fosterfamiljer som tar hand om dem som deras barn vilket är jättebra för tryggheten och anknytningen.

Ett sätt, för åtminstone mig, att knyta an till honom var att välja ett svenskt namn. För att han skulle kännas som vår. Nästan direkt när vi hade fått barnbeskedet började vi titta på namn. Vi tyckte pojknamn var svårt och hade inga favoriter sedan innan. Men till sist valde vi Viggo, det passade vår lille runde, goe, glade unge :)

Om väntan varit jobbig innan så blev den än mer jobbig nu. Nu visste man vem man väntade på och han blev bara äldre för varje dag som gick och man missade ännu mer tid med honom. Oftast får man heller ingen uppdatering under den här tiden fram tills man får resa ner. Men vi var lyckligt lottade som fick ett överraskande brev med fler foton och två filmer! I Sydorea anordnar de ett 1-års firande för fosterfamiljerna när barnen fyller 1 år. De samlas i en lokal och har lite festligheter, barnen får ha sina traditionella koreanska dräkter, hanbok, på sig och de filmar och fotar de. Speciellt filmerna var helt fantastiskt att få :) Då fick man se hans personlighet. Han hade precis lärt sig gå och var helt överlycklig över det. Han nöjde sig heller inte med att gå, han skulle springa vilket resulterade i flera fall men det brydda hans sig inte om utan upp och på det igen ;) Vi tittade mååånga gånger på de där filmerna!

Vår Viggo från 1-års firandet.

Fortsättning följer i ett senare inlägg :)

 

Fotoshopen

Som några av er kanske har sett så har jag en banner i högermenyn som heter "Fotoshopen". Fotoshopen är en annan blogg som jag har där jag säljer fototavlor. Fotografering har varit ett stort intresse i flera år och för ett tag sedan lanserade jag min egen lilla enkla shop där jag nu säljer mina fotoalster. Det är framförallt tänkt som ett sätt att försöka få lite extra intäkter till och kunna finansiera adoptionen av ett syskon till Viggo. Så pengarna vi får in för försäljningen går oavkortat till sparandet till adoptionen.

Det finns flera olika motiv och teman, både i färg och svartvita. Som standard säljs de i storlekarna 20x30 cm och 30x40 cm men om du skulle önska foton i någon annan storlek så kontakta mig. Fotona trycks vid ett professionellt fotolabb och går att få på matt eller blankt fotopapper.

Hoppas att du hittar något foto du gillar och tipsa gärna familj och vänner! Till Fotoshopen >>

Adoptionsprocessen

En adoptionsprocess är lång, osäker och innebär mycket jobb. Men det är väl värt resan när målet är så fantastiskt. Lyckan går inte att beskriva att kunna få barn på det här sättet när alla andra sätt som är så självklara för andra inte fungerar. Förutom att det är en lång och tuff process är det inte heller alla förunnat att ens kunna bli föräldrar på det här sättet, man måste nästan vara perfekt som människa och par, ha ett fläckfritt förflutet, inga sjukdomar, ett bra boende, bra utbildning och arbete samt en väldigt god ekonomi. Samt inte hinner passera åldersgränsen som oftast anses vara 43 år i Sverige trots att det inte är lag på det. Det är inte alla som kommer igenom det trånga nålsögat och klarar testet, både här i Sverige och i givarländerna. Lägg därtill att antalet barn som är tillgängliga för adoption kraftigt har minskat de senaste åren och att kostnaderna bl.a. därför för de som adopterar har ökat ganska mycket så är det inte alla som vill som kan adoptera.
Jag har försökt beskriva i stort ungefär hur en adoptionsprocess kan se ut så om du vill veta mer kan du läsa om det här.

Samtidigt passar jag på att önska alla en riktigt Glad Påsk! Familjehögtider är oftast extra tuffa när man väntar på sitt längtansbarn, skickar över styrkekramar till alla er som fortfarande väntar, längtar och hoppas.

Vår resa mot en familj - del 2

Så nu fanns bara väntan kvar. Väntan och ännu mera osäkerhet. Det finns många som säger att väljer man adoption så får man garanterat ett barn, men de finns absolut inga garantier. Inte förrän jag satt med vår son på planet hem kunde jag slappna av och andas ut, alldeles för många saker kunde hända på vägen innan dess.

Tiden började iaf ticka på och vi anmälde oss till kommunen och gick den obligatoriska adoptionskursen. Kursen var helt okej men det mest givande med den var att vi träffade nya vänner som vi är väldigt glada för och som vi träffar än idag.
Sen blev det äntligen dags för att göra medgivandeutredningen hos socialtjänsten på kommunen. När man gjorde något som hade med processen att få barn att göra, något som gjorde att man tog ett kliv längre fram mot drömmen om ett barn så kändes det lättare och väntan var mindre påfrestande och jobbig. Vi började med utredningen under våren, mars/april tror jag, men det blev inte godkänd och klar förrän i oktober 2011. Mycket väntan återigen. Och mer väntan väntade. Vi följde vårt könummer hos adoptionsorganisationen som sakta tog sig uppåt, framåt. Det dröjde ungefär ett år innan vi fick det första efterlängtade samtalet, att vi hade kommit fram i kön till Korea och skulle få skicka våra papper till landet för att bli matchade med ett barn.

På något konstigt sätt var det samtalet det häftigaste och mest magiska samtalet av alla de tre speciella samtalen vi fick som ledde fram till att vi fick åka och hämta vår son. Det var nog för att det var början på resan, det var det som på riktigt satte igång processen mot att vi äntligen skulle få vårt efterlängtade barn. Jag minns det ganska väl, jag satt själv i ett stort konferensrum och deltog i ett telefonmöte. Just när min telefon ringde så var jag inte aktiv i diskussionerna så jag hade satt konferenstelefonen på "mute". Ändå viskade jag när jag svarade i telefonen. På displayen såg jag att det var Margret från Adoptionscentrum som ringde. Jag blev lite pirrig och glad men med ett öra mot mobilen och det andra mot konferenstelefonen så var jag lite splittrad. Under den här tiden var jag aktiv i och ordförande i föreningen Barnlängtan och hade haft en del samarbete med Adoptionscentrum så jag det första jag tänkte var att det var av den anledningen som hon ringde mig. Jag var väl så luttrad efter alla år att det var det första jag tänkte ist för att hon skulle säga det hon sa, att vi hade kommit fram i kön och skulle få skicka vår ansökan till Korea. Jag kunde heller inte samla mig så pass att jag faktiskt struntade i telefonkonferensen eller sa till dem att jag måste gå iväg och ta ett samtal. I stället sa jag till Margret att hon kunde ringa min man ist. Pucko!
Men jag hade iaf till slut fattat varför hon ringde så jag kunde ju inte koncentrera mig så bra på resten av mötet. När jag kom ut till mina kollegor hade jag ett stort leende på läpparna och när jag berättade för dem om nyheten började vi alla att lipa. Trots att det här bara innebar början och processen till ett barn fortfarande var långt kvar.

Sen började arbetet med att samla papper och allt vad det innebär, ganska mycket jobb, som kan vara väldigt frustrerande ibland. Speciellt då man måste ha med många olika myndigheter att göra som krånglar till det för en. Men när allt var klart och papperna äntligen var på väg var det en stor lättnad, nu äntligen fanns det på riktigt ett hopp om ett barn. Sen var det än en gång ännu mer väntan. Till en början var man bara glad att det var på gång och att vi började närma oss målet. Men allt eftersom månaderna gick blev man mer och mer stressad och frustrerad att bra behöva gå och vänta och inte kunna göra eller påverka något. Till saken hör att det under året hade varit turbulent i Korea med ett kortare stopp då de skrev om lagar och gjorde om processen. När sådant händer vet ingen hur det kommer bli, det innebär också längre väntetider innan alla är införstådda med och inkörda i den nya processen.

Hur det gick sen får ni läsa i ett senare inlägg :)

 

Var befinner vi oss i processen och vad är nästa steg

Har man aldrig adopterat så är man inte insatt i alla steg och allt arbete som en adoptionsprocess innebär. Det är såklart lite olika mellan olika länder men i stora drag är det ungefär detsamma. På sidan "Adoption" som du hittar uppe i menyn har jag beskrivit processen från start till mål läs gärna där. Men sen tänkte jag såklart att jag ska berätta precis var vi befinner oss i processen och vad som är nästa steg.

Under februari och mars har vi gjort vår sk medgivandeutredning hos socialen i kommunen. Det fick bli snabba puckar då hon skulle gå på mammaledighet. Det var skönt att få det snabbt avklarat men det känns jobbigt att hon inte är kvar. Det finns heller ingen ersättare än som hon lämnade över till. Med vår förra process hände samma sak, fast då var det den ordinarie anställda personen, nu är hon också mammaledig, igen, och det här var alltså hennes vikarie som gick på mammaledighet. Det har varit väldigt struligt och vi har fått berätta samma saker om och om igen för en massa olika personer. Hon som gick på mammaledighet nu var toppen, trevlig, kunnig, trygg och erfaren. Jättesynd att hon inte är kvar. Det är väldigt viktigt att det är bra personer som har hand om det här, jag har hört en massa skrämmande historier om handläggare som inte förstår och kan sköta sitt jobb på ett korrekt sätt när det gäller det här.

Just nu gör det inte så mycket att hon inte är kvar. Nu väntar vi bara på att vårt ärende ska upp i socialnämnden för beslut och förhoppningsvis ett godkännande att vi får tillåtelse att adoptera ett syskon till Viggo. Men sen kommer vi att behöva hjälp av kommunen med diverse fler papper som ska skickas till Korea och då är det jättejobbigt att personen som gjorde utredningen inte är kvar. Och kommer det dessutom ingen ersättare som har erfarenhet av adoptionsärenden så blir det ännu jobbigare att få den hjälp vi behöver och det kan ta flera månader att få hjälp.
Men vi håller tummarna och hoppas att det inte ska bli något strul som förra gången. Då försenade hela vår process flera månader pga byte av personal.

Nu väntar vi alltså på att nämnden ska träffas i mitten av april och besluta i vårt ärende. Vi håller tummarna för ett godkännande! Därefter ska medgivandet skickas till Adoptionscentrum så att vi kan starta upp vår process för Sydkorea. Det är, konstigt nog, ingen kö just nu till Korea för att skicka sina papper dit. Så vi har redan nu så smått börjat tänka på och förbereda det arbete vi kan.

Vår resa mot en familj - del 1

Jag tänkte att jag skulle berätta om vår långa resa mot vår efterlängtade familj, hur den började och vad vi har gått igenom.

Vår resa mot en familj startade 2004. Av någon anledning kände jag på mig redan från början att det inte skulle gå som vi hade tänkt. Och efter ett litet tag tog vi kontakt med vården för att få göra en sk utredning. En utredning som tog extremt lång tid, över 1 år. Då fick jag reda på att jag hade den kroniska sjukdomen endometrios eftersom jag fick en cysta som jag fick operera bort tillsammans med halva äggstocken som den hade förstört och en massa endometrioshärdar. Vi fick också reda på att en av orsakerna till att det inte fungerade för oss var manlig faktor, för få och slöa spermier. Så domen blev ofrivillig barnlöshet och vi fick en remiss till att göra IVF/ICSI.

Ytterligare väntan på att få börja vår första IVF behandling. Vi var ganska positiva och hoppfulla men jag hade en stor oro att det inte skulle fungera, vad skulle vi göra då, att inte få barn var helt otänkbart. Så ganska tidigt började vi prata om alternativ, om provrörsbefruktningarna inte skulle fungera. Och vi kom fram till att det viktigaste var att vi fick barn till slut, hur det än gick till, donation eller adoption var alternativ som vi kunde tänka oss. Men vi fokuserade just då på provrörsbefruktningarna och hoppades såklart att det skulle fungera.

Sommaren 2006 började vi behandlingarna. Enligt IVF-läkarnas mått mätt så hade vi goda förutsättningar att lyckas då vi fick ut många ägg av bra kvalité, många blev befruktade, vi fick fina embryon tillbaka och även som kunde frysas. Men försök efter försök misslyckades och vårt hopp sjönk. Vi blev mer och mer knäckta och ledsna för varje försök som inte gick vägen. Men när våra landstingsförsök var slut, utan ett enda plus på stickan så ville vi ändå fortsätta. Först fick vi betala för de embryon vi hade i frysen, inte heller de försöken lyckades. Sen ville vi ändra taktik och bad om att få göra en sk långtidsodling och få fram blastocyster. Nu hade det hunnit bli våren 2008. Det gick bra och vi fick även erbjudande om att sätta tillbaka två stycken. Det här var totalt vårt 6:e försök. Döm om vår förvåning när mensen inte kom innan testdagen och vi för första gången fick använda ett graviditetstest och för första gången fick de ett plus på stickan. Det var så overkligt men helt fantastiskt!

Tidigt får man ett första ultraljud för att se om det finns ett hjärta som pickar och det fanns det, men inte bara ett utan tre stycken! Läkaren var lika chockad som oss. Vi var såklart jättelyckliga och glad men också oroliga att det skulle gå vägen, det hade vi varit vilket som även om det bara hade varit en men tre innebär en mycket större risk att de inte klarar sig.
I och med detta fick vi gå på kontroller varje vecka. Jag kände direkt av att jag var gravid, jättetrött, illamående, yr och började få en liten mage. I vecka 10 fick vi veta att ett av fostren inte levde längre. Först blev vi såklart jätteledsna men sen tänkte vi att det nu var större chans att de andra två överlevde.
Vecka 11 kom dråpslaget, de andra tvås hjärtan hade också slutat slå. Det var som om någon drog ner en rullgardin och allt blev svart. Dagen efter fick jag göra en skrapning, det var som om de tvingade mig att göra abort, jag kände ju mig fortfarande gravid!

Några dagar senare efter mycket tårar så kände vi oss trots allt positiva, vi hade ju trots allt lyckats bli gravida, då kunde vi ju bli det som vi inte trodde, nu skulle det väl gå igen. Så vi körde på med nästa behandling efter ett kort uppehåll. Bästa medicinen, tyckte man, var att gå vidare och köra på med nästa försök, det var ju då det hände något, det var då det fanns hopp. Men vi lyckades aldrig bli gravida någon mer gång. Vi fick fortsatt fina ägg och blastocyster men ingen ville stanna kvar. Efter våra försök var slut, 10 st blev det totalt, så bestämde vi oss för att det fick räcka. Dels för pga kostnaden, dels för att vi orken både fysiskt och psykiskt var slut, men också för att det inte gav något att köra på i samma hjulspår. Vi hade behövt testa någon annan metod för att det skulle vara lönt, och kanske hade det funkat, men inga metoder eller sätt finns tillgängliga i Sverige. Jag tror ju att det sitter i min livmoder och kropp, bla pga min autoimmuna sjukdom endometrios. Mitt immunförsvar är för starkt och stöter bort embryot. Och också att miljön i livmodern inte är rätt pga endometriosen.

Vi tog ett litet tag att sörja våra misslyckanden och sen ställde vi oss i kö för adoption i februari 2010. För barn ville vi ju som sagt ha. Men väntan var olidlig! Det kändes som vi befann oss i ett vakuum efter att aktivt ha försökt få barn i så många år, först på egenhand och sedan genom behandlingarna. Och båda sätten visade sig vara verkningslösa, vad skulle vi göra nu, bara sitta och vänta på att vår kötid sakta tickade på? Det var svårt och vi kände att vi ville pröva ännu en möjlighet, donatorinsemination. Jag tror mycket på det här med kompatibilitet, att ägg och spermier inte alltid funkar ihop men att samma ägg och spermier funkar ihop med andra. Sagt och gjort, det blev tre stycken donatorinseminationer i Danmark. Men alla misslyckades. Sedan kände vi att det fick vara nog, vi orkade inte gå igenom det fler gånger. Eventuellt hade det fungerat att göra IVF med donerade spermier ist, en provrörsbefruktning har ju större chans att lyckas. Men fler IVF orkade vi verkligen inte gå igenom. Sen är det ju en kostnadsfråga också.

Hur vi gick vidare kommer i ett senare inlägg :)

Så har resa nummer två startat

Kontrasternas Seoul! Mitt bland skyskraporna finns fortfarande de gamla templen kvar. De är små gröna, sköna och lugna oaser i den annars hektiska storstaden. Gammalt möter nytt!

Resan mot vårt första barn startade för 10 år sedan. Hemmaförsök som ledde till en himla massa IVF som inte lyckades som sedan ledde till att vi ställde oss i kö för adoption. För snart 1 1/2 år sedan kom vi hem från Korea med vår son. Nu känner vi oss reda för att börja vår andra resa mot en komplett familj och ett syskon till Viggo. Processen är lång och kräver en hel del planering och arbete så det är bra att vara ute i god tid. Och allt är osäkert i adoptionsvärlden, ett land kan stängas för adoption när som helst.

Just nu väntar vi på att vårt medgivande ska upp i socialnämnden för godkännande i mitten av april. Om/när vi blir godkända där så kan vi påbörja pappersarbetet till Korea.

Hoppas att du vill följa med oss på den här berg och dalbans liknande resan mot vårt andra barn och ett syskon till Viggo :)