Vår resa mot en familj - del 3

Då har vi kommit till del tre i vår historia och resa till vårt längtansbarn. Har du missat de andra delarna kan du läsa dem här, del 1, del 2.

Tre månader tog det att få till all dokumentation som skulle samlas ihop till Sydorea. En oerhört lång tid i det här sammanhanget varje dag man missar i tid känns som en enorm förlust. Varför det tog så lång tid för oss var för att socialen än en gång strulade pga att personalen ständigt bytts ut. Det tog mycket på krafterna och var oerhört frustrerande. Men nu var iaf äntligen alla papper insamlade, stämplade och skickade till Sydkorea. Nu väntade vi på riktigt på ett barn, vårt barn. Månaderna gick, det var en otålig väntan, vi ville bara veta, vem var han/hon som skulle bli vårt barn. Tiden gick otroligt sakta. Som vanligt försöker man hitta på saker för att fördriva tiden och inte behöva tänka och längta ihjäl sig. Julen blev något lättare att fira det året då det förhoppningsvis skulle bli den sista barnlösa julen. Sedan åkte vi på skidsemester i februari, något vi förmodligen inte skulle kunna göra på ett par år. I februari vågade jag också köpa de första barnkläderna. En milstolpe i längtan efter barn!

Sen ännu mer tyst väntan. Det är en extra jobbig dimension av den här långa väntan, man får inte höra eller veta något. Inga uppdateringar eller information om var i processen man befinner sig. Det finns heller inga exakta tidsangivelser man kan förhålla sig till, bara ungefär. Om jag minns rätt så var det då 4-6 månaders väntetid på barnbesked. Det är den ständiga ovissheten som är så tärande, inga datum eller mål att förhålla sig till eller räkna ner mot.

I maj passade vi på att göra en efterlängtad light renovering av vårt stora badrum. Det är jag så tacksam och glöd för idag att vi hann med och göra innan vi fick barn. Det hade varit tufft att få till efter. Vi försökte fylla vår tid med saker att göra men det är inte alltid så lätt. Många säger att man sk "passa på" att göra sådant man inte lika lätt kan göra sen när man väl har fått barn. Men det har man ju gjort otaliga gånger och det är inte det man är sugen på eller intresserad av att göra just då man vill bara få sitt barn och göra barn- och familjesaker. Vår, sommar, sol och värme gjorde väntan lite lättare iaf.

Så kom äntligen det magiska, efterlängtade samtalet! Samtalet om VÅRT BARN! Han fanns, han skulle bli vår, så svårt att ta in och greppa men helt fantastiskt! Dagen innan midsommarafton ringde de min man. Det var precis när jag var på väg hem från jobbet. Jag fick beskedet av honom när jag kom hem. Han vågade inte ringa mig direkt för han tänkte att jag kanske skulle köra av vägen med bilen ;) Eftersom det var en långhelg så mejlade AC oss några bilder på honom för att vi inte skulle bli tokiga av att vänta på bilderna som de skickade med posten. Jag blev naturligtvis otroligt glad men jag hade lite svårt för att ta in det till en början och knyta an till att det var vår son. Jag behövde lite tid för att smälta det och känna moderskänslor för honom. Det ar lite svårt att förklara för alla sen när vi berättade om det fantastiska och efterlängtade beskedet. Folk förväntar sig ju att man ska vara överlycklig och sväva på moln. Men jag behövde lite tid för att komma dit. Jag bara också med mig en liten oro ända till den dagen vi träffade honom för första gången om jag skulle kunna älska honom som min son direkt. Det här är saker som man inte riktigt prata om inom adoptionsvärlden känner jag. Eftersom vi har kämpat och längtat så otroligt mycket och länge så upplever jag att allt ska vara så självklart och fantastiskt och att vi ska vara tacksamma för allt. Men det är inte så enkelt och självklart alltid. Men efter bara ett litet tag så flyttade vår lille goding in i mitt hjärta och jag längtade ihjäl mig efter att få åka och hämta honom.

Viggo var 11 månader gammal när vi fick barnbeskedet, lite äldre än andra barn som fick barnbesked vid den tidpunkten. Vi fick också veta en hel del om honom via hans dokumentation samt fick en del bilder på honom. I Korea måste åtminstone en av föräldrarna vara känd för att de ska adopteras internationellt för att barnen ska kunna söka sina rötter. Så vi vet mycket om hans bakgrund. Sedan bor de i fosterfamiljer som tar hand om dem som deras barn vilket är jättebra för tryggheten och anknytningen.

Ett sätt, för åtminstone mig, att knyta an till honom var att välja ett svenskt namn. För att han skulle kännas som vår. Nästan direkt när vi hade fått barnbeskedet började vi titta på namn. Vi tyckte pojknamn var svårt och hade inga favoriter sedan innan. Men till sist valde vi Viggo, det passade vår lille runde, goe, glade unge :)

Om väntan varit jobbig innan så blev den än mer jobbig nu. Nu visste man vem man väntade på och han blev bara äldre för varje dag som gick och man missade ännu mer tid med honom. Oftast får man heller ingen uppdatering under den här tiden fram tills man får resa ner. Men vi var lyckligt lottade som fick ett överraskande brev med fler foton och två filmer! I Sydorea anordnar de ett 1-års firande för fosterfamiljerna när barnen fyller 1 år. De samlas i en lokal och har lite festligheter, barnen får ha sina traditionella koreanska dräkter, hanbok, på sig och de filmar och fotar de. Speciellt filmerna var helt fantastiskt att få :) Då fick man se hans personlighet. Han hade precis lärt sig gå och var helt överlycklig över det. Han nöjde sig heller inte med att gå, han skulle springa vilket resulterade i flera fall men det brydda hans sig inte om utan upp och på det igen ;) Vi tittade mååånga gånger på de där filmerna!

Vår Viggo från 1-års firandet.

Fortsättning följer i ett senare inlägg :)