Längtan.com

I samband med De Ofrivilligt Barnlösas Dag den 30:e maj i år startade en jättebra kampanj som heter "Längtan". Kampanjen drivs av RFSU med stöd av Barnlängtan och Sexvägledarna.
Med Längtan vill de informera och debattera ur ett personligt- , samhälls- och politiskt perspektiv. De vill bjuda in oss medmänniskor – drabbade, fd drabbade, politiker, opinionsbildare m. fl.
Genom information, diskussioner och en kommande podcast vill de få bort diskrimineringen inom den här vården. Alla har rätt att längta efter barn.

Initiativtagarna är själva drabbade av ofrivillig barnlöshet och har också drabbats av ett svenskt vårdsystem som inte ger den vård som patienterna behöver utan i stället hänvisar till fyrkantiga regler som politiker har satt utan medicinska grunder. En av initiativtagarna, Matilda Alborn är journalist och intervjuade mig i direktsänd radio i samband med Ofrivilligt Barnlösas Dag för ett par år sedan, innan vi fick Viggo. Tänk vad världen är liten ibland :)

De har en Facebookgrupp och en hemsida, längtan.com, som jag tycker att ni ska gå in och följa, läsa och sprida.

Dela med sig av sin historia

I flera år var jag engagerad i en föreningen Barnlängtan för ofrivilligt barnlösa. Jag var både ledamot i styrelsen och ordförande. För mig var det ett sätt att hantera barnlösheten och maktlösheten som jag då kände. Då hade jag möjligheten att påverka, påverka beslutsfattarna och alla orättvisa regler. Samtidigt som det var ett andningshål, ett forum där jag träffade andra som var i samma situation som jag. Andra som jag kunde prata med, andra som förstod precis vad jag gick igenom, hur jag kände och mådde.

Förutom att arbeta med att påverka politikerna att ändra lagar och regler så innebar jobbet även att ge stöd till andra medlemmar på olika sätt. Ett sätt är att berätta sin historia. Eftersom ofrivillig barnlöshet, tyvärr, fortfarande är ett tabubelagt ämne och jobbigt att prata om så gör det att det finns en stor okunskap i samhället. Genom att ställa upp i olika sammanhang och berätta om sin historia, sin barnlöshet, längtan och kamp så kan man åstadkomma en hel del. Man gör fler uppmärksamma på att sjukdomen finns, vilka problem och svårigheter som finns kring vården och samtidigt kan an ge hopp åt andra som är i samma situation. Att de inte är ensamma, vi är fler trots att det inte känns så.

I mitt arbete var jag både med och skrev debattartiklar, blev intervjuad både i tidningar, radio och TV och förutom att tala om vad Barnlängtan ville och arbetade för så delade jag med mig av vår historia. Då var i alltid "på den andra sidan", längtade efter vårt barn, därför kändes det lite extra roligt och viktigt när systerföreningen Önskebarn i Norge hörda av sig och frågade om vi kunde tänka oss att ställa upp i ett reportage i deras medlemstidning.

Ideellt arbete är jätteroligt och givande och jag hade mer än gärna ägnad mig på heltid åt det om jag hade kunnat men det tillåter inte ekonomin. Jag kan heller inte göra något halvdant så efter ett antal år kände jag att jag inte orkade och hann med både det och jobbet. Och ännu mindre nu sen vi fick barn. Men jag brinner fortfarande för alla frågor som har med ofrivillig barnlöshet att göra, i alla dess skeden och sätt att till sist förhoppningsvis få barn på. Så jag hjälper till lite på olika håll som lite mer "frilansande ideellt arbetande". För mig känns det viktigt att förändra, förbättra och sprida kunskap.

Om ni inte redan är det så rekommenderar jag er att bli medlemmar i föreningen Barnlängtan. Om ni inte själva känner att ni behöver deras stöd så ger ni ett stöd till de att kunna fortsätta sitt arbete genom er medlemsavgift. Man blir enkelt medlem på deras hemsida www.barnlangtan.com
Man kan också köpa deras fina längtanssmycke, både för att visa att man är en som längtar eller stödjer de som längtar och samtidigt går en slant till deras fortsatta arbete.

Vår resa mot en familj - del 2

Så nu fanns bara väntan kvar. Väntan och ännu mera osäkerhet. Det finns många som säger att väljer man adoption så får man garanterat ett barn, men de finns absolut inga garantier. Inte förrän jag satt med vår son på planet hem kunde jag slappna av och andas ut, alldeles för många saker kunde hända på vägen innan dess.

Tiden började iaf ticka på och vi anmälde oss till kommunen och gick den obligatoriska adoptionskursen. Kursen var helt okej men det mest givande med den var att vi träffade nya vänner som vi är väldigt glada för och som vi träffar än idag.
Sen blev det äntligen dags för att göra medgivandeutredningen hos socialtjänsten på kommunen. När man gjorde något som hade med processen att få barn att göra, något som gjorde att man tog ett kliv längre fram mot drömmen om ett barn så kändes det lättare och väntan var mindre påfrestande och jobbig. Vi började med utredningen under våren, mars/april tror jag, men det blev inte godkänd och klar förrän i oktober 2011. Mycket väntan återigen. Och mer väntan väntade. Vi följde vårt könummer hos adoptionsorganisationen som sakta tog sig uppåt, framåt. Det dröjde ungefär ett år innan vi fick det första efterlängtade samtalet, att vi hade kommit fram i kön till Korea och skulle få skicka våra papper till landet för att bli matchade med ett barn.

På något konstigt sätt var det samtalet det häftigaste och mest magiska samtalet av alla de tre speciella samtalen vi fick som ledde fram till att vi fick åka och hämta vår son. Det var nog för att det var början på resan, det var det som på riktigt satte igång processen mot att vi äntligen skulle få vårt efterlängtade barn. Jag minns det ganska väl, jag satt själv i ett stort konferensrum och deltog i ett telefonmöte. Just när min telefon ringde så var jag inte aktiv i diskussionerna så jag hade satt konferenstelefonen på "mute". Ändå viskade jag när jag svarade i telefonen. På displayen såg jag att det var Margret från Adoptionscentrum som ringde. Jag blev lite pirrig och glad men med ett öra mot mobilen och det andra mot konferenstelefonen så var jag lite splittrad. Under den här tiden var jag aktiv i och ordförande i föreningen Barnlängtan och hade haft en del samarbete med Adoptionscentrum så jag det första jag tänkte var att det var av den anledningen som hon ringde mig. Jag var väl så luttrad efter alla år att det var det första jag tänkte ist för att hon skulle säga det hon sa, att vi hade kommit fram i kön och skulle få skicka vår ansökan till Korea. Jag kunde heller inte samla mig så pass att jag faktiskt struntade i telefonkonferensen eller sa till dem att jag måste gå iväg och ta ett samtal. I stället sa jag till Margret att hon kunde ringa min man ist. Pucko!
Men jag hade iaf till slut fattat varför hon ringde så jag kunde ju inte koncentrera mig så bra på resten av mötet. När jag kom ut till mina kollegor hade jag ett stort leende på läpparna och när jag berättade för dem om nyheten började vi alla att lipa. Trots att det här bara innebar början och processen till ett barn fortfarande var långt kvar.

Sen började arbetet med att samla papper och allt vad det innebär, ganska mycket jobb, som kan vara väldigt frustrerande ibland. Speciellt då man måste ha med många olika myndigheter att göra som krånglar till det för en. Men när allt var klart och papperna äntligen var på väg var det en stor lättnad, nu äntligen fanns det på riktigt ett hopp om ett barn. Sen var det än en gång ännu mer väntan. Till en början var man bara glad att det var på gång och att vi började närma oss målet. Men allt eftersom månaderna gick blev man mer och mer stressad och frustrerad att bra behöva gå och vänta och inte kunna göra eller påverka något. Till saken hör att det under året hade varit turbulent i Korea med ett kortare stopp då de skrev om lagar och gjorde om processen. När sådant händer vet ingen hur det kommer bli, det innebär också längre väntetider innan alla är införstådda med och inkörda i den nya processen.

Hur det gick sen får ni läsa i ett senare inlägg :)

 

Vår resa mot en familj - del 1

Jag tänkte att jag skulle berätta om vår långa resa mot vår efterlängtade familj, hur den började och vad vi har gått igenom.

Vår resa mot en familj startade 2004. Av någon anledning kände jag på mig redan från början att det inte skulle gå som vi hade tänkt. Och efter ett litet tag tog vi kontakt med vården för att få göra en sk utredning. En utredning som tog extremt lång tid, över 1 år. Då fick jag reda på att jag hade den kroniska sjukdomen endometrios eftersom jag fick en cysta som jag fick operera bort tillsammans med halva äggstocken som den hade förstört och en massa endometrioshärdar. Vi fick också reda på att en av orsakerna till att det inte fungerade för oss var manlig faktor, för få och slöa spermier. Så domen blev ofrivillig barnlöshet och vi fick en remiss till att göra IVF/ICSI.

Ytterligare väntan på att få börja vår första IVF behandling. Vi var ganska positiva och hoppfulla men jag hade en stor oro att det inte skulle fungera, vad skulle vi göra då, att inte få barn var helt otänkbart. Så ganska tidigt började vi prata om alternativ, om provrörsbefruktningarna inte skulle fungera. Och vi kom fram till att det viktigaste var att vi fick barn till slut, hur det än gick till, donation eller adoption var alternativ som vi kunde tänka oss. Men vi fokuserade just då på provrörsbefruktningarna och hoppades såklart att det skulle fungera.

Sommaren 2006 började vi behandlingarna. Enligt IVF-läkarnas mått mätt så hade vi goda förutsättningar att lyckas då vi fick ut många ägg av bra kvalité, många blev befruktade, vi fick fina embryon tillbaka och även som kunde frysas. Men försök efter försök misslyckades och vårt hopp sjönk. Vi blev mer och mer knäckta och ledsna för varje försök som inte gick vägen. Men när våra landstingsförsök var slut, utan ett enda plus på stickan så ville vi ändå fortsätta. Först fick vi betala för de embryon vi hade i frysen, inte heller de försöken lyckades. Sen ville vi ändra taktik och bad om att få göra en sk långtidsodling och få fram blastocyster. Nu hade det hunnit bli våren 2008. Det gick bra och vi fick även erbjudande om att sätta tillbaka två stycken. Det här var totalt vårt 6:e försök. Döm om vår förvåning när mensen inte kom innan testdagen och vi för första gången fick använda ett graviditetstest och för första gången fick de ett plus på stickan. Det var så overkligt men helt fantastiskt!

Tidigt får man ett första ultraljud för att se om det finns ett hjärta som pickar och det fanns det, men inte bara ett utan tre stycken! Läkaren var lika chockad som oss. Vi var såklart jättelyckliga och glad men också oroliga att det skulle gå vägen, det hade vi varit vilket som även om det bara hade varit en men tre innebär en mycket större risk att de inte klarar sig.
I och med detta fick vi gå på kontroller varje vecka. Jag kände direkt av att jag var gravid, jättetrött, illamående, yr och började få en liten mage. I vecka 10 fick vi veta att ett av fostren inte levde längre. Först blev vi såklart jätteledsna men sen tänkte vi att det nu var större chans att de andra två överlevde.
Vecka 11 kom dråpslaget, de andra tvås hjärtan hade också slutat slå. Det var som om någon drog ner en rullgardin och allt blev svart. Dagen efter fick jag göra en skrapning, det var som om de tvingade mig att göra abort, jag kände ju mig fortfarande gravid!

Några dagar senare efter mycket tårar så kände vi oss trots allt positiva, vi hade ju trots allt lyckats bli gravida, då kunde vi ju bli det som vi inte trodde, nu skulle det väl gå igen. Så vi körde på med nästa behandling efter ett kort uppehåll. Bästa medicinen, tyckte man, var att gå vidare och köra på med nästa försök, det var ju då det hände något, det var då det fanns hopp. Men vi lyckades aldrig bli gravida någon mer gång. Vi fick fortsatt fina ägg och blastocyster men ingen ville stanna kvar. Efter våra försök var slut, 10 st blev det totalt, så bestämde vi oss för att det fick räcka. Dels för pga kostnaden, dels för att vi orken både fysiskt och psykiskt var slut, men också för att det inte gav något att köra på i samma hjulspår. Vi hade behövt testa någon annan metod för att det skulle vara lönt, och kanske hade det funkat, men inga metoder eller sätt finns tillgängliga i Sverige. Jag tror ju att det sitter i min livmoder och kropp, bla pga min autoimmuna sjukdom endometrios. Mitt immunförsvar är för starkt och stöter bort embryot. Och också att miljön i livmodern inte är rätt pga endometriosen.

Vi tog ett litet tag att sörja våra misslyckanden och sen ställde vi oss i kö för adoption i februari 2010. För barn ville vi ju som sagt ha. Men väntan var olidlig! Det kändes som vi befann oss i ett vakuum efter att aktivt ha försökt få barn i så många år, först på egenhand och sedan genom behandlingarna. Och båda sätten visade sig vara verkningslösa, vad skulle vi göra nu, bara sitta och vänta på att vår kötid sakta tickade på? Det var svårt och vi kände att vi ville pröva ännu en möjlighet, donatorinsemination. Jag tror mycket på det här med kompatibilitet, att ägg och spermier inte alltid funkar ihop men att samma ägg och spermier funkar ihop med andra. Sagt och gjort, det blev tre stycken donatorinseminationer i Danmark. Men alla misslyckades. Sedan kände vi att det fick vara nog, vi orkade inte gå igenom det fler gånger. Eventuellt hade det fungerat att göra IVF med donerade spermier ist, en provrörsbefruktning har ju större chans att lyckas. Men fler IVF orkade vi verkligen inte gå igenom. Sen är det ju en kostnadsfråga också.

Hur vi gick vidare kommer i ett senare inlägg :)

Så har resa nummer två startat

Kontrasternas Seoul! Mitt bland skyskraporna finns fortfarande de gamla templen kvar. De är små gröna, sköna och lugna oaser i den annars hektiska storstaden. Gammalt möter nytt!

Resan mot vårt första barn startade för 10 år sedan. Hemmaförsök som ledde till en himla massa IVF som inte lyckades som sedan ledde till att vi ställde oss i kö för adoption. För snart 1 1/2 år sedan kom vi hem från Korea med vår son. Nu känner vi oss reda för att börja vår andra resa mot en komplett familj och ett syskon till Viggo. Processen är lång och kräver en hel del planering och arbete så det är bra att vara ute i god tid. Och allt är osäkert i adoptionsvärlden, ett land kan stängas för adoption när som helst.

Just nu väntar vi på att vårt medgivande ska upp i socialnämnden för godkännande i mitten av april. Om/när vi blir godkända där så kan vi påbörja pappersarbetet till Korea.

Hoppas att du vill följa med oss på den här berg och dalbans liknande resan mot vårt andra barn och ett syskon till Viggo :)