Diskriminering och orättvisor

Som ofrivilligt barnlös har man blivit van vid att bli orättvist behandlad och diskriminerad, först inom vården där man, inte fått lika vård över hela landet, där antalet behandlingar är begränsat (dock håller äntligen detta på att förändras nu). Men om man lyckas få barn med hjälp av fertilitetsbehandlingar så likställs man sedan med alla andra föräldrar, det görs inga skillnader längre. Man får samma rättigheter som alla som blivit gravida den "hemmagjorda vägen". Man får gå på föräldrakurs/föräldragrupper gratis och kan dessutom få ta ut föräldrapeng ist för förlorad arbetsinkomst, man får gå hem upp till 60 dagar innan beräknad födsel med föräldrapeng, "för att förbereda sig inför födseln och att bli förälder" enligt förre Socialförsäkringsministern Göran Hägglund, man får utan något större krångel föräldrapengen utbetald från den dag man ansöker och begär om det. Men när man blir förälder genom adoption så funkar det inte så, då behandlas man som någon slags utomjording, inte en förälder som alla andra förälder utan en adoptivförälder som man gör undantag för i lagen, inte undantag som ger en fördelar utan tvärtom.

Det här är sådant man inte känner till innan man själv ställs inför det. Men när man gör det blir man väldigt arg, iaf blir jag det. Och när jag blir arg kan jag inte hålla tyst. Då måste jag göra min röst hörd och försöka påverka och förändra. Det är inte för inte som jag satt i styrelsen i flera år i föreningen Barnlängtan. Nu har jag tyvärr inte den tiden som krävs för det arbetet men helt och hållet kan jag inte låta bli och hålla mig utanför påverkansarbete och politik.

Det finns många frågor och orättvisor som jag vill påverka och förändra men just nu är det orättvisor och diskriminering i lagen om föräldraförsäkringen som är aktuellt. Jag tycker att undantag som uttryckligen har skrivits in i lagen om föräldraförsäkringen ska tas bort eller ändras, det gäller föräldrapenningen som man som födande förälder kan få 60 dagar före födelsen och även upp till 29 dagar efter födseln även om man inte har barnet i sin vård. När man adopterar gäller inte detta, då får man ta ut föräldrapenningen först den dagen man får barnet i sin vård. Sen gäller det föräldrautbildningen som födande förälder får man ta ut föräldrapenning för att gå på föräldrautbildning, men inte som adoptivförälder förrän man har fått barnet i sin vård.
Det är obegripligt att förstå hur någon uttryckligen har skrivit tillägg i lagen som exkluderar en grupp från samma rättigheter som en annan grupp. Man skulle önska att diskrimineringslagen går att åberopa men det gör den inte.

För flera månader sedan fick jag reda på att föräldraförsäkringen ska utredas inom kort så då känns det ju väldigt lägligt just nu att försöka påverka detta. Jag fick veta det genom föreningen Femmis (för ensamstående som fått barn genom insemination och IVF) som var och träffade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för att diskutera föräldraförsäkringen och hur den kan förbättras för ensamstående föräldrar. Men som privatperson har man inte mycket att komma med i sånna här sammanhang, man måste ha någon slags organisation i ryggen. Jag har varit i kontakt med Adoptionscentrum, eftersom det här är frågor som rör deras medlemmar, om de är intresserade av att driva den här frågan. Men det har varit lite trögt, de är intresserade men ingen har tagit sig tid och vill hjälpa till. Och det går inte att vänta, det är nu det gäller, det är nu man måste var med och göra sin röst hörd för att vi ska få en chans att få samma rättigheter som födande föräldrar. Så för att inte missa det här tåget så har jag tagit saken i egna händer och skickade ett mejl till Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll som är ansvarig för den kommande utredningen. Då kan jag i alla fall säga till mig själv att jag gjorde något. Det känns bra! En eventuell lagändring hinner inte gå igenom tills det är dags för oss att resa och hämta lillasyster så det kommer inte hinna gör någon skillnad för mig personligen men jag vill ändå göra vad jag kan för andra kommande adoptivföräldrar.

Jag är inget proffs och ingen jurist, men jag har läst lagen och gjort utdrag som jag anser är fel och diskriminerande och skrivit hur jag anser att det ska ändras. Om ni vill får ni jättegärna också skriva till dem, antingen kopiera texten nedan eller skriva något eget och skicka ett mejl till Annika Strandhäll på den här adressen socialdepartementet.registrator@regeringskansliet.se, ju fler som säger samma sak desto bättre. Då är det inte lika lätt att ignorera ;)

Till socialförsäkringsminister Annika Strandhäll

Med anledning av den förestående utredningen av föräldraförsäkringen skriver jag det här till socialminister Annika Strandhäll och den grupp som är tillsatt att göra utredningen.

Världens generösaste föräldraförsäkring – för vissa!

Sverige påstås ofta vara ett jämställt land, med en av världens generösaste föräldraförsäkringar. Detta stämmer i många avseenden, men tyvärr inte när man blir förälder genom adoption. I den svenska lagstiftningen har man uttryckligen gjort undantag och skillnad på vilket sätt man blir förälder. Jag tycker att det är mycket anmärkningsvärt hur man uttryckligen har ställt en typ av förälder mot en annan och inte gett dem samma rättigheter och möjligheter. Jag och många adoptivföräldrar med mig anser att det är diskriminerande att uttryckligen i en lag utesluta en grupp från vissa förmåner. Ni arbetar ju för en mer jämställd föräldraförsäkring och då är dessa saker inte förenligt med det. Adoptivföräldrar delar idag föräldrapengen jämnare än biologiska föräldrar och det anser jag snarare bör premieras. Se artikel.
Jag och de flesta adoptivföräldrar med mig anser inte att man ska behöva ha ett epitet, man är förälder och våra barn är våra barn, oavsett hur vi har fått varandra. Jag hoppas att detta börjar avspegla sig mer i lagarna också och att vi slutar att diskrimineras och särskiljas utan får samma rättigheter som alla andra föräldrar.

Föräldrapenning

I 11 kap. 1§ i socialförsäkringsbalken (2010:110) står det att blivande adoptivförälder ska likställas med förälder som burit sitt barn under en graviditet vid tillämpningen av bestämmelserna om föräldrapenningsförmåner. Men konstigt nog gäller det inte alla förmåner. I flera fall görs det undantag där adoptivföräldrar diskrimineras genom att inte ges samma rättigheter som gravida föräldrar.
En grundläggande regel för att få föräldrapenning är att föräldern har barnet i sin vård. Dock görs det ett undantag i lagen men som bara gäller för gravida kvinnor som kan ta ut föräldrapenning i 60 dagar före beräknad förlossning. Detta gäller alltså bara för gravida mammor, inte för blivande föräldrar till adoptivbarn.
Detta är naturligtvis både diskriminerande och mycket märkligt att en sådan skillnad har gjorts. Framför allt orsakar de nuvarande reglerna kring föräldraförsäkringen problem för familjer som måste vistas en längre tid i barnets hemland i samband med adoptionen. I vissa givarländer kräver man, enligt deras lagar, att adoptivföräldrarna befinner sig i landet i flera veckor innan man får barnet i sin vård. Alla familjer har av olika skäl inte möjligheten att spara semester att ta ut i samband med adoptionen, vilket innebär att båda föräldrarna kan komma att stå utan inkomst under en lång period. Detta trots att föräldrarna inte har något annat val än att vara ur tjänst. Denna orättvisa drabbar redan ekonomiskt belastade familjer då det kostar mycket pengar att adoptera idag.

Föräldrautbildningen

Föräldrar som får barn genom graviditet och deltar i föräldrautbildning har rätt till föräldrapenning; ”föräldrapenning i samband med föräldrautbildning kan lämnas före barnets födelse och även därefter till en förälder som inte har barnet i sin vård.” Undantag görs än en gång för adoptivföräldrar som inte ges denna rätten. Trots att vi har en lagstiftning som tvingar blivande adoptivföräldrar att gå en föräldrautbildning som de i de allra flesta fall även får betala flera tusen kronor för själva, medan det för gravida föräldrar både är frivilligt och gratis.

Förslag till förändringar i följande paragrafer och stycken:

12 kap. Föräldrapenning
Rätten till föräldrapenning
Allmänna bestämmelser
4 § I andra fall än som avses i 5 och 6 §§ har en förälder som inte har barnet i sin vård rätt till föräldrapenning endast om det finns särskilda skäl.
Barnets mor
5 § Barnets mor har rätt till föräldrapenning från och med den sextionde dagen före den beräknade tidpunkten för barnets födelse.
Även om barnets mor inte har barnet i sin vård har hon rätt till föräldrapenning till och med den tjugonionde dagen efter förlossningsdagen.

Anledningar till varför detta bör ändras:
Varför gäller detta endast gravida kvinnor? Vilka skäl finns det att endast gravida kvinnor har rätt att få föräldrapenning innan hon har barnet i sin vård? Detta är ett undantag från det generella som gäller i lagen att man ska ha barnet i sin vård.
-  Adoptivföräldrar borde ha samma rättigheter som gravida föräldrar.
- Adoptivföräldrar har samma behov av att förbereda sig inför att få barn, om ibland inte mer än när man får barn vid en graviditet. Att resa till och bo i ett annat land och ofta behöva vistas där en längre tid och att få ett äldre barn som i många fall är uppvuxet på barnhem och ibland även har speciella behov är en stor omställning och kräver mycket förberedelse.
- I vissa givarländer kräver man att adoptivföräldrarna befinner sig i landet i flera veckor, ibland upp till två månader, innan man får barnet i sin vård. Alla familjer har av olika skäl inte möjligheten att spara semester att ta ut i samband med adoptionen, vilket innebär att båda föräldrarna kan komma att stå utan inkomst under en lång period. Detta trots att föräldrarna inte har något annat val än att vara ur tjänst.

Förslag till ändring:
Samma rättigheter bör ges till alla föräldrar, oavsett hur de får sitt/sina barn. Alltså ska 12 kap. 5 § även innefatta adoptivföräldrar.
Skulle man som adoptivförälder kunna åberopa 4 § i det här fallet för att få samma rättigheter som ”Barnets mor” i 5§? Jag tror att det skulle vara oerhört svårt att få igenom det hos Försäkringskassan, speciellt med tanke på hur svårt det är redan nu för adoptivföräldrar att få rätt till föräldrapenning överhuvudtaget då de flesta handläggare inte vet vilka lagar och rättigheter som gäller.
Det skulle också innebära väldigt mycket jobb och behöva ta strid för en sådan här sak och bevisa särskilda skäl. Tid och ork som adoptivföräldrar inte har. Det är tillräckligt mycket pappersarbete och myndigheter som man ska hantera som nybliven förälder till ett adoptivbarn.

Föräldrautbildning
6 § En förälder som deltar i föräldrautbildning har rätt till föräldrapenning i samband med utbildningen.
Föräldrapenning i samband med föräldrautbildning kan lämnas före barnets födelse och även därefter till en förälder som inte har barnet i sin vård.

Adoption
8 § Bestämmelserna om föräldrapenning gäller i tillämpliga delar också vid adoption av barn, med följande undantag:
1. Vid adoption av andra makens barn eller av eget barn lämnas föräldrapenning inte utöver vad som skulle ha gällt om adoptionen inte hade ägt rum.
2. Föräldrapenning i samband med föräldrautbildning enligt 6 § till den som avser att adoptera ett barn lämnas inte före den dag då föräldern har fått barnet i sin vård. Lag (2013:999).

Anledningar till varför detta bör ändras:
Varför har ett undantag gjorts överhuvudtaget? Vilka skäl finns det att endast föräldrar som får sitt barn genom en graviditet har rätt att få föräldrapenning innan de har barnet i sin vård? Detta är inget annat än diskriminering.
-  Adoptivföräldrar borde ha samma rättigheter som gravida föräldrar.
- När det gäller föräldrautbildningen diskrimineras redan adoptivföräldrar då adoptivföräldrar är tvingade att gå en föräldrautbildning som de i de allra flesta fall även får betala flera tusen kronor för själva, medan det för gravida föräldrar både är frivilligt och gratis.

Förslag till ändring:
Att undantaget för adoptivföräldrar tas bort. Alla föräldrar ska ha samma rättigheter, även adoptivföräldrar som deltar i föräldrautbildning ska ha rätt till föräldrapenning i samband med utbildningen.

Adoptionsbegreppet
11 kap. 7 § - Vid tillämpning av bestämmelserna om föräldrapenningsförmåner likställs med adoption att någon efter socialnämndens medgivande har tagit emot ett barn för stadigvarande vård och fostran i sitt hem i syfte att adoptera barnet.
Vid tillämpning av bestämmelserna om föräldrapenningsförmåner likställs den tidpunkt när den som adopterat ett barn har fått barnet i sin vård med tidpunkten för ett barns födelse, dock inte vid beräkning av barnets ålder.

Förslag till ändring:
Eventuellt måste även ovanstående paragraf ändras för att ändringen i de andra paragraferna ska gå igenom. I 12 kap. 5 § ges ju barnets mor rätten till föräldrapeng även om hon inte har barnet i sin vård till och med den tjugonionde dagen efter förlossningsdagen. Om 11 kap. 7 § gör att adoptivföräldrar inte kan ges samma rättigheter så bör den tas bort eller skrivas om så att det blir möjligt. Det är inte rättvist att en förälder som är gravid har andra rättigheter innan denne har barnet i sin vård, alltså innan barnet är fött, när en adoptivförälder först får sina föräldrarättigheter när denne har barnet i sin vård. De är lika väntande föräldrar i båda fallen. Man kan i så fall i stället likställa datumet för när man blir gravid med datumet för barnbesked för att fastställa att man väntar barn. Däremot är det viktigt att tiden för hur länge man kan ta ut föräldrapeng osv beräknas från det att man får sitt barn och inte åldern på barnet eftersom adoptivbarn oftast är äldre vid tidpunkten då man får dem i sin vård. Så som det fungerar nu.

Avslutningsvis
Med förhoppning om att ni läser och tar den här informationen till er. Jag är själv mamma till Viggo 3 år som vi hade lyckan och privilegiet att få och hämta i Sydkorea 2013, nu väntar vi med längtan och spänning på att resa till Korea igen och hämta lillasyster. Jag har själv drabbats av de här orättvisorna men även om en lagändring inte skulle hinna gör någon skillnad för mig personligen vill jag ändå göra vad jag kan för andra kommande adoptivföräldrar.

Glädjande nyheter!

Idag fick vi ett mejl med glädjande nyheter från Adoptionscentrum! De har läst igenom våra handlingar och svarade "Eftersom det inte finns några tveksamheter om att ni kan skicka er ansökan till Sydkorea igen, så lämnar jag mappen direkt till handläggarna. Ni ska då vara beredda att snart betala den första halvan av adoptionsavgiften." Jippi!!!

Även om vi har varit ganska övertygade om att vi skulle passa in för Sydkorea igen så vet man ju aldrig riktigt säkert. Men vi har ju redan börjat förbereda oss iom att vi har gjort psykologutredningen och översatt vår medgivandeutredning. Men nu är det liksom på riktigt :) Så även att den första avgiften på ca 100 000 kr ska betalas in! Så nu hoppas vi att det finns en massa givmilda människor därute som vill sponsra oss och vår familj och framförallt att ett litet barn ska få komma till sin "för-evigt-familj" genom att skänka en liten slant eller köpa en fototavla. Många bäckar små...

Nu är de första papperna inskickade!

Ännu ett steg på vägen att bocka av! Förra veckan hade vi äntligen lyckats samlat ihop alla de papper och fotot på oss som Adoptionscentrum behöver för att starta vår ansökningsprocess hos dem. Allt tar alltid mycket längre tid än man tror när det gäller det här papperssamlandet. Först fick vi inte rätt papper av kommunen, sen saknades underskrifter och våra originalpapper. Och det tog extra lång tid att få eftersom vår handläggare hade gått på mammaledighet. Men efter ett par veckor fick vi dem. Sen ska allt scannas, man ska fylla i mappen med information. Ett foto på familjen skulle med, men vår fotoskrivare är kass så det fick vi beställa och det tog sin lilla tid att få. Sen hade vi glömt att skriva under på baksidan av mappen och mannen var iväg på jobbresa. Men i fredags la vi äntligen brevet på lådan så förhoppningsvis har AC öppnat det idag :)

Nu kommer de att titta igenom våra papper och sedan kommer vi att bli aktivt sökande i ett land, i vårt fall har vi önskat Sydkorea. Sedan kommer vi få dokument med instruktioner om en hel drös med papper som ska fyllas i, stämplas osv. Och så foton på familjen förstås, som inte är så enkla eller naturliga att ta alla gånger. Man får tex inte ha jeans, man ska göra saker i hemmet, typ spela ett instrument, laga mat osv.

Psykologtest del 2 - check!

 Ett stort och stabilt nätverk runt adoptivföräldrarna tycker de flesta givarländer är väldigt viktigt.

Igår träffade vi psykologen för andra gången, en och en för enskilda samtal och genomgång av resultatet av testerna vi gjorde förra veckan. Så här efteråt känns det helt okej och det var en jättebra och trevlig psykolog vi träffade. Innan kändes det lite motigt, att ytterligare behöva bli granskad och försöka leva upp till att vara perfekta människor. Och så den saftiga kostnaden förstås, 16 000 kr är inga små potatis precis :O Men efteråt känns det inte lika betungande att ha behövt gå igenom det och jag har förståelse för att vissa länder vill göra den här typen av djupare utredning. Jag kan köpa den här typen av krav från länderna, det här är alltså ett krav som Sydkorea har inte Sverige eller vår kommun. Men sen finns det en massa andra punkter när det gäller hälsa, ålder, åldersskillnad och annat som länderna har som ofta känns absurt.

Testerna tog lång tid och det var mycket att fundera på men inte jättesvårt. Man måste svara så ärligt som möjligt, man får liksom inte ligga för mycket i mitten för det är inte "normalt". Vi sticker alla ut åt något håll men är ändå inom ramen för vad som är "normalt". Sista delen, ett samtal kring en massa frågor som Sydkorea vill ha svar på var heller inte så svår men lite ovant. Man skulle tex svara på frågor som rör ens psykiska och fysiska hälsa, tidigare händelser i livet både positiva och negativa, ens personlighet, förlusthantering framförallt barnlöshetssorgen, motiv till adoption osv. 2 1/2 timme tog det för mig att gå igeonom testresultatet och samtalet.

Korea vill ha en utförlig redogörelse och nöjer sig inte med en sammanfattning på en A4 sida utan det ska vara upp till 6-7 sidor (!). Så det dröjer 2-3 veckor innan psykologen har skrivit klart hela utredningen.

Lägesrapport

Många undrar kanske var vi befinner oss nu i processen, vad händer. Hade vår kommun skött sig så hade nog våra första papper nu varit på väg till Adoptionscentrum (AC). Men eftersom socionomerna i vår kommun blir gravida stup i kvarten och vikarien aldrig börjar innan den andre slutar så att de överlappar varandra och har överlämning av ärenden så blir det alltid en massa strul. Sedan vi började 2012 har vi haft fyra (!) olika utredare som har varit inblandade i våra ärenden, och då har jag inte räknat med deras chefer som också har fått hoppa in för att vi har behövt få saker gjort. Det är oerhört frustrerande och skapar så mycket merjobb för oss och tar mycket längre tid än nödvändigt.

Den här gången rann begären över för mig när jag upptäckte att vår utredare inte hade gjort de ändringar i texten som vi hade bett henne om innan hon lämnade in det till nämnden och kommunen sa att om ändringarna ska göras måste den upp i nämnden igen. Som tur e lugnade handläggaren på AC mig med att de ändringar vi hade velat göra inte var av avgörande karaktär utan bagateller som inte är av betydelse så vi kunde strunta i att göra dem. Men just eftersom det är bagateller så är det helt befängt att vår kommun säger att den måste upp i nämnden igen om de ska göras. Det är bara löjligt och patetiskt. Jag hade förstått om det hade varit saker som hade rört oss personligen som hade varit avgörande för bedömningen av oss som föräldrar som är det de ska bedöma. Men det här handlade om att det var gammal text som inte var uppdaterad som tex att min mamma numera är pensionär och antal år som mina svärföräldrar nu har varit pensionärer.
Hade vi varit tvungna att göra ändringarna så hade vi fått vänta ytterligare 1-2 månader bara för att vår utredare har slarvat. Så ett råd till er som gör utredningar, var noga med att läsa igenom er utredning och har ni ändringar ni vill göra så be att få se utredningen en sista gång innan den lämnas in. Alla kommuner är visserligen inte som vår som måste ta upp utredningarna i nämnden för minsta lilla ändring och uppdatering.

Visserligen är de nya personerna snälla och hjälper till så gott de kan. Även cheferna. Och att personerna som jobbar där ständigt blir gravida kan ju ingen rå för. Men hade vikarien bara börjat ett par veckor innan den andre slutar så hade vi sluppit jättemycket av all den här ovetskapen som skapar merjobb och frustration. Vår utredare glömde tex att skriva under vår utredning så nu måste hon antingen komma in till kontoret, vilket hon kanske inte kan eller vill om hon precis har fött barn. Eller så får utredningen skickas till henne och får sedan skicka tillbaka den men det kommer ju ta flera extra dagar. Vi har heller inte fått alla våra papper tillbaka i original så vi kan inte ta några kopior och skicka till AC. Men idag hoppas jag att det ligger ett kuvert i receptionen med rätt papper hos kommunen som vi kan hämta upp.

Första steget för att sätta igång processen och bli aktivt sökande när man är klar med sin medgivandeutredning är att skicka in utredningen tillsammans med läkarintyg, foto och några andra dokument till sin adoptionsorganisation. Det är alltså detta vi väntar på att få kunna göra nu men behöver alltså få våra papper som kommunen sitter på. Men vi har ändå satt igång med att göra de andra saker som vi vet behöver göras därefter. Som tex psykologutredningen som vi påbörjade igår. Den tar 4-5 veckor innan den är helt klar så det är skönt att ligga lite före med den. Utredningen är skickad till översättaren för översättning och ny tid med läkaren är inbokad för att förnya läkarintygen som måste vara på engelska och max får vara 3 månader gamla. Det här kan vi göra eftersom vi vet vad som ska göras pga att vi har gjort det här en gång förut. Och för att vi vet att det inte är någon kö till Sydkorea så vi kan skicka våra papper direkt när vi är klara. Är det första gången så vet man inte vad man ska göra, det är olika för alla länder. Och sen är det ju för det mesta kö till länderna innan man kan skicka sina papper.

Psykologtest del 1 check!

Igår var vi och gjorde de nya obligatoriska psykologtesten som Sydkorea numera kräver. Såklart inget man ser fram emot att bli granskad ännu mer men jag kan på ett sätt förstå att de kräver det då det ger en djupare bild om vem man är som person än utredningen som görs av Socialen. Men frågorna var rätt knasiga, iaf i det ena testet. En massa frågor om man hade vanföreställningar, hörde konstiga röster, såg syner, om det var någon som var ute efter en, om man tänkte på eller drömde om sex jämt, om man hade konstiga sexpreferenser, om man tyckte om eld, om man hade skakningar, ont uppe på huvudet osv. Och mååånga frågor var det! Det ena testet var på över 560 frågor och det andra på över 170 frågor. För mig tog det drygt fyra timmar (!), men för Måns gick det fortare, han var nog klar en timme före mig. Man var rätt mör i både huvudet och handen efteråt efter allt kryssande.

Det här var alltså del 1 av psykologutredningen. Nästa vecka ska vi dit enskilt och gå igenom testresultaten och ha ett samtal som blir ett utlåtande från psykologen. Puh! Och sen är det bara till att hala fram den stora plånboken och hosta upp 16 000 kr. Det är visserligen liten droppe av den stora totalsumman som allt kostar men det är en ny större kostnad som har tillkommit förutom den senaste höjningen av avgiften från AC och många bäckar små... Så om ni känner att ni vill stötta och hjälpa oss en bit på vägen får ni gärna bidra antingen genom en frivillig donation via Payson eller om ni vill köpa en av mina fototavlor. Länk till båda hittar ni i högermenyn. Tack på förhand!

Vi har blivit godkända!

Jippi, äntligen har vi fått vårt medgivande godkänt! En stor lättnad! Trots att jag vet att nämnden mycket sällan går emot rekommendationen från utredaren att man ska bli godkända som adoptivföräldrar, att vi redan har blivit godkända en gång tidigare och inget har förändrats så vågar jag inte ta något för givet. Allt kan hända när det gäller adoptionsprocesser och beslut och ens liv ligger i myndigheternas händer.

Det blev en extra lång väntan då vårt ärende inte hann komma upp i nämnden i mars då vi var klara utan kom först med nu i mitten av april. Så det har varit en lång och jobbig väntan. Men nu är vi godkända för att få adoptera ett syskon till vår älskade Viggo!

Nu är det bara till att kavla upp ärmarna och sätta igång med pappersarbetet. Vi kommer att få ett långt dokument med instruktioner om vilka papper som ska samlas in, fyllas i och hur. Vi har bokat in den lite smått fruktade psykologutredningen som numera krävs för Sydkorea. Flera timmar hos psykologen och 16 000 kr fattigare kommer vi att bli. Förmodligen ska ett nytt läkarintyg fram, dokument ska översättas, papper ska skrivas under och foton ska tas. Mycket arbete men ett arbete framåt i rätt riktning, mot en komplett familj, ett syskon till Viggo.

 

Adoptionsprocessen

En adoptionsprocess är lång, osäker och innebär mycket jobb. Men det är väl värt resan när målet är så fantastiskt. Lyckan går inte att beskriva att kunna få barn på det här sättet när alla andra sätt som är så självklara för andra inte fungerar. Förutom att det är en lång och tuff process är det inte heller alla förunnat att ens kunna bli föräldrar på det här sättet, man måste nästan vara perfekt som människa och par, ha ett fläckfritt förflutet, inga sjukdomar, ett bra boende, bra utbildning och arbete samt en väldigt god ekonomi. Samt inte hinner passera åldersgränsen som oftast anses vara 43 år i Sverige trots att det inte är lag på det. Det är inte alla som kommer igenom det trånga nålsögat och klarar testet, både här i Sverige och i givarländerna. Lägg därtill att antalet barn som är tillgängliga för adoption kraftigt har minskat de senaste åren och att kostnaderna bl.a. därför för de som adopterar har ökat ganska mycket så är det inte alla som vill som kan adoptera.
Jag har försökt beskriva i stort ungefär hur en adoptionsprocess kan se ut så om du vill veta mer kan du läsa om det här.

Samtidigt passar jag på att önska alla en riktigt Glad Påsk! Familjehögtider är oftast extra tuffa när man väntar på sitt längtansbarn, skickar över styrkekramar till alla er som fortfarande väntar, längtar och hoppas.

Vår resa mot en familj - del 2

Så nu fanns bara väntan kvar. Väntan och ännu mera osäkerhet. Det finns många som säger att väljer man adoption så får man garanterat ett barn, men de finns absolut inga garantier. Inte förrän jag satt med vår son på planet hem kunde jag slappna av och andas ut, alldeles för många saker kunde hända på vägen innan dess.

Tiden började iaf ticka på och vi anmälde oss till kommunen och gick den obligatoriska adoptionskursen. Kursen var helt okej men det mest givande med den var att vi träffade nya vänner som vi är väldigt glada för och som vi träffar än idag.
Sen blev det äntligen dags för att göra medgivandeutredningen hos socialtjänsten på kommunen. När man gjorde något som hade med processen att få barn att göra, något som gjorde att man tog ett kliv längre fram mot drömmen om ett barn så kändes det lättare och väntan var mindre påfrestande och jobbig. Vi började med utredningen under våren, mars/april tror jag, men det blev inte godkänd och klar förrän i oktober 2011. Mycket väntan återigen. Och mer väntan väntade. Vi följde vårt könummer hos adoptionsorganisationen som sakta tog sig uppåt, framåt. Det dröjde ungefär ett år innan vi fick det första efterlängtade samtalet, att vi hade kommit fram i kön till Korea och skulle få skicka våra papper till landet för att bli matchade med ett barn.

På något konstigt sätt var det samtalet det häftigaste och mest magiska samtalet av alla de tre speciella samtalen vi fick som ledde fram till att vi fick åka och hämta vår son. Det var nog för att det var början på resan, det var det som på riktigt satte igång processen mot att vi äntligen skulle få vårt efterlängtade barn. Jag minns det ganska väl, jag satt själv i ett stort konferensrum och deltog i ett telefonmöte. Just när min telefon ringde så var jag inte aktiv i diskussionerna så jag hade satt konferenstelefonen på "mute". Ändå viskade jag när jag svarade i telefonen. På displayen såg jag att det var Margret från Adoptionscentrum som ringde. Jag blev lite pirrig och glad men med ett öra mot mobilen och det andra mot konferenstelefonen så var jag lite splittrad. Under den här tiden var jag aktiv i och ordförande i föreningen Barnlängtan och hade haft en del samarbete med Adoptionscentrum så jag det första jag tänkte var att det var av den anledningen som hon ringde mig. Jag var väl så luttrad efter alla år att det var det första jag tänkte ist för att hon skulle säga det hon sa, att vi hade kommit fram i kön och skulle få skicka vår ansökan till Korea. Jag kunde heller inte samla mig så pass att jag faktiskt struntade i telefonkonferensen eller sa till dem att jag måste gå iväg och ta ett samtal. I stället sa jag till Margret att hon kunde ringa min man ist. Pucko!
Men jag hade iaf till slut fattat varför hon ringde så jag kunde ju inte koncentrera mig så bra på resten av mötet. När jag kom ut till mina kollegor hade jag ett stort leende på läpparna och när jag berättade för dem om nyheten började vi alla att lipa. Trots att det här bara innebar början och processen till ett barn fortfarande var långt kvar.

Sen började arbetet med att samla papper och allt vad det innebär, ganska mycket jobb, som kan vara väldigt frustrerande ibland. Speciellt då man måste ha med många olika myndigheter att göra som krånglar till det för en. Men när allt var klart och papperna äntligen var på väg var det en stor lättnad, nu äntligen fanns det på riktigt ett hopp om ett barn. Sen var det än en gång ännu mer väntan. Till en början var man bara glad att det var på gång och att vi började närma oss målet. Men allt eftersom månaderna gick blev man mer och mer stressad och frustrerad att bra behöva gå och vänta och inte kunna göra eller påverka något. Till saken hör att det under året hade varit turbulent i Korea med ett kortare stopp då de skrev om lagar och gjorde om processen. När sådant händer vet ingen hur det kommer bli, det innebär också längre väntetider innan alla är införstådda med och inkörda i den nya processen.

Hur det gick sen får ni läsa i ett senare inlägg :)

 

Var befinner vi oss i processen och vad är nästa steg

Har man aldrig adopterat så är man inte insatt i alla steg och allt arbete som en adoptionsprocess innebär. Det är såklart lite olika mellan olika länder men i stora drag är det ungefär detsamma. På sidan "Adoption" som du hittar uppe i menyn har jag beskrivit processen från start till mål läs gärna där. Men sen tänkte jag såklart att jag ska berätta precis var vi befinner oss i processen och vad som är nästa steg.

Under februari och mars har vi gjort vår sk medgivandeutredning hos socialen i kommunen. Det fick bli snabba puckar då hon skulle gå på mammaledighet. Det var skönt att få det snabbt avklarat men det känns jobbigt att hon inte är kvar. Det finns heller ingen ersättare än som hon lämnade över till. Med vår förra process hände samma sak, fast då var det den ordinarie anställda personen, nu är hon också mammaledig, igen, och det här var alltså hennes vikarie som gick på mammaledighet. Det har varit väldigt struligt och vi har fått berätta samma saker om och om igen för en massa olika personer. Hon som gick på mammaledighet nu var toppen, trevlig, kunnig, trygg och erfaren. Jättesynd att hon inte är kvar. Det är väldigt viktigt att det är bra personer som har hand om det här, jag har hört en massa skrämmande historier om handläggare som inte förstår och kan sköta sitt jobb på ett korrekt sätt när det gäller det här.

Just nu gör det inte så mycket att hon inte är kvar. Nu väntar vi bara på att vårt ärende ska upp i socialnämnden för beslut och förhoppningsvis ett godkännande att vi får tillåtelse att adoptera ett syskon till Viggo. Men sen kommer vi att behöva hjälp av kommunen med diverse fler papper som ska skickas till Korea och då är det jättejobbigt att personen som gjorde utredningen inte är kvar. Och kommer det dessutom ingen ersättare som har erfarenhet av adoptionsärenden så blir det ännu jobbigare att få den hjälp vi behöver och det kan ta flera månader att få hjälp.
Men vi håller tummarna och hoppas att det inte ska bli något strul som förra gången. Då försenade hela vår process flera månader pga byte av personal.

Nu väntar vi alltså på att nämnden ska träffas i mitten av april och besluta i vårt ärende. Vi håller tummarna för ett godkännande! Därefter ska medgivandet skickas till Adoptionscentrum så att vi kan starta upp vår process för Sydkorea. Det är, konstigt nog, ingen kö just nu till Korea för att skicka sina papper dit. Så vi har redan nu så smått börjat tänka på och förbereda det arbete vi kan.

Vår resa mot en familj - del 1

Jag tänkte att jag skulle berätta om vår långa resa mot vår efterlängtade familj, hur den började och vad vi har gått igenom.

Vår resa mot en familj startade 2004. Av någon anledning kände jag på mig redan från början att det inte skulle gå som vi hade tänkt. Och efter ett litet tag tog vi kontakt med vården för att få göra en sk utredning. En utredning som tog extremt lång tid, över 1 år. Då fick jag reda på att jag hade den kroniska sjukdomen endometrios eftersom jag fick en cysta som jag fick operera bort tillsammans med halva äggstocken som den hade förstört och en massa endometrioshärdar. Vi fick också reda på att en av orsakerna till att det inte fungerade för oss var manlig faktor, för få och slöa spermier. Så domen blev ofrivillig barnlöshet och vi fick en remiss till att göra IVF/ICSI.

Ytterligare väntan på att få börja vår första IVF behandling. Vi var ganska positiva och hoppfulla men jag hade en stor oro att det inte skulle fungera, vad skulle vi göra då, att inte få barn var helt otänkbart. Så ganska tidigt började vi prata om alternativ, om provrörsbefruktningarna inte skulle fungera. Och vi kom fram till att det viktigaste var att vi fick barn till slut, hur det än gick till, donation eller adoption var alternativ som vi kunde tänka oss. Men vi fokuserade just då på provrörsbefruktningarna och hoppades såklart att det skulle fungera.

Sommaren 2006 började vi behandlingarna. Enligt IVF-läkarnas mått mätt så hade vi goda förutsättningar att lyckas då vi fick ut många ägg av bra kvalité, många blev befruktade, vi fick fina embryon tillbaka och även som kunde frysas. Men försök efter försök misslyckades och vårt hopp sjönk. Vi blev mer och mer knäckta och ledsna för varje försök som inte gick vägen. Men när våra landstingsförsök var slut, utan ett enda plus på stickan så ville vi ändå fortsätta. Först fick vi betala för de embryon vi hade i frysen, inte heller de försöken lyckades. Sen ville vi ändra taktik och bad om att få göra en sk långtidsodling och få fram blastocyster. Nu hade det hunnit bli våren 2008. Det gick bra och vi fick även erbjudande om att sätta tillbaka två stycken. Det här var totalt vårt 6:e försök. Döm om vår förvåning när mensen inte kom innan testdagen och vi för första gången fick använda ett graviditetstest och för första gången fick de ett plus på stickan. Det var så overkligt men helt fantastiskt!

Tidigt får man ett första ultraljud för att se om det finns ett hjärta som pickar och det fanns det, men inte bara ett utan tre stycken! Läkaren var lika chockad som oss. Vi var såklart jättelyckliga och glad men också oroliga att det skulle gå vägen, det hade vi varit vilket som även om det bara hade varit en men tre innebär en mycket större risk att de inte klarar sig.
I och med detta fick vi gå på kontroller varje vecka. Jag kände direkt av att jag var gravid, jättetrött, illamående, yr och började få en liten mage. I vecka 10 fick vi veta att ett av fostren inte levde längre. Först blev vi såklart jätteledsna men sen tänkte vi att det nu var större chans att de andra två överlevde.
Vecka 11 kom dråpslaget, de andra tvås hjärtan hade också slutat slå. Det var som om någon drog ner en rullgardin och allt blev svart. Dagen efter fick jag göra en skrapning, det var som om de tvingade mig att göra abort, jag kände ju mig fortfarande gravid!

Några dagar senare efter mycket tårar så kände vi oss trots allt positiva, vi hade ju trots allt lyckats bli gravida, då kunde vi ju bli det som vi inte trodde, nu skulle det väl gå igen. Så vi körde på med nästa behandling efter ett kort uppehåll. Bästa medicinen, tyckte man, var att gå vidare och köra på med nästa försök, det var ju då det hände något, det var då det fanns hopp. Men vi lyckades aldrig bli gravida någon mer gång. Vi fick fortsatt fina ägg och blastocyster men ingen ville stanna kvar. Efter våra försök var slut, 10 st blev det totalt, så bestämde vi oss för att det fick räcka. Dels för pga kostnaden, dels för att vi orken både fysiskt och psykiskt var slut, men också för att det inte gav något att köra på i samma hjulspår. Vi hade behövt testa någon annan metod för att det skulle vara lönt, och kanske hade det funkat, men inga metoder eller sätt finns tillgängliga i Sverige. Jag tror ju att det sitter i min livmoder och kropp, bla pga min autoimmuna sjukdom endometrios. Mitt immunförsvar är för starkt och stöter bort embryot. Och också att miljön i livmodern inte är rätt pga endometriosen.

Vi tog ett litet tag att sörja våra misslyckanden och sen ställde vi oss i kö för adoption i februari 2010. För barn ville vi ju som sagt ha. Men väntan var olidlig! Det kändes som vi befann oss i ett vakuum efter att aktivt ha försökt få barn i så många år, först på egenhand och sedan genom behandlingarna. Och båda sätten visade sig vara verkningslösa, vad skulle vi göra nu, bara sitta och vänta på att vår kötid sakta tickade på? Det var svårt och vi kände att vi ville pröva ännu en möjlighet, donatorinsemination. Jag tror mycket på det här med kompatibilitet, att ägg och spermier inte alltid funkar ihop men att samma ägg och spermier funkar ihop med andra. Sagt och gjort, det blev tre stycken donatorinseminationer i Danmark. Men alla misslyckades. Sedan kände vi att det fick vara nog, vi orkade inte gå igenom det fler gånger. Eventuellt hade det fungerat att göra IVF med donerade spermier ist, en provrörsbefruktning har ju större chans att lyckas. Men fler IVF orkade vi verkligen inte gå igenom. Sen är det ju en kostnadsfråga också.

Hur vi gick vidare kommer i ett senare inlägg :)

Så har resa nummer två startat

Kontrasternas Seoul! Mitt bland skyskraporna finns fortfarande de gamla templen kvar. De är små gröna, sköna och lugna oaser i den annars hektiska storstaden. Gammalt möter nytt!

Resan mot vårt första barn startade för 10 år sedan. Hemmaförsök som ledde till en himla massa IVF som inte lyckades som sedan ledde till att vi ställde oss i kö för adoption. För snart 1 1/2 år sedan kom vi hem från Korea med vår son. Nu känner vi oss reda för att börja vår andra resa mot en komplett familj och ett syskon till Viggo. Processen är lång och kräver en hel del planering och arbete så det är bra att vara ute i god tid. Och allt är osäkert i adoptionsvärlden, ett land kan stängas för adoption när som helst.

Just nu väntar vi på att vårt medgivande ska upp i socialnämnden för godkännande i mitten av april. Om/när vi blir godkända där så kan vi påbörja pappersarbetet till Korea.

Hoppas att du vill följa med oss på den här berg och dalbans liknande resan mot vårt andra barn och ett syskon till Viggo :)