Om oss

 Första familjefotot! Från vänner bröllop i maj 2016.

Vår familj består nu av oss fyra, mamma Cornelia, pappa Måns, sonen Viggo född juli 2012 fådd november 2013 och lillasyster Alva född april 2014 fådd april 2016.

Jag, Cornelia, född -77 och jobbar som digital manager, Måns, född -75, jobbar som management konsult inom IT. Vi bor i ett radhus från 1950 i en liten ort vid havet utanför Malmö. Familjen består även av våra två katter Stina och Teddie.

Förr, innan vi fick vårt första barn, hade vi massor av tid, för mycket ledig tid ibland. Som vi ägnade åt allt från husrenovering, till trädgårdsarbete, fotografering, gå på loppisar, fixa gamla möbler, fiska, resa m.m. Jag, Cornelia ägnade också väldigt mycket tid åt ideellt arbete under ett antal år i en förening som heter Barnlängtan som är en patientföreningen för ofrivilligt barnlösa. Jag satt i styrelsen men var även ordförande, både i riksföreningen och regionalföreningen i Skåne, under några mandatperioder. Ett mycket givande, spännande och roligt arbete men som kräver mycket tid och arbete. 

Nu har vi ju inte så mycket ledig tid, "egentid", när vi har fått våra två efterlängtade barn. I stället försöker vi spendera vår lediga tid med att hitta på roliga saker med barnen som vi har saknat och längtat efter att göra under alla år vi har varit barnlösa.
På hösten och vintern åker vi gärna till skogen och grillar korv, leker på någon temalekplats i Lund eller Malmö, badar på badhuset eller busar på något lekland. På våren och sommaren hänger vi gärna hemma i trädgården, cyklar till stranden och badar, reser och träffar familj och vänner.

Efter att vi hade varit hemma i 1 år och 3 månader med storebror Viggo kände vi oss redo för att starta upp en ny process för att adoptera ett syskon. Allt i adoptionsvärlden tar lång tid och kräver planering. Först behövde vi få ett nytt medgivande från kommunen här i Sverige, när den blev godkänd av socialnämnden ska medgivandet sedan skickas till adoptionsorganisationen. Den här gången var det ingen kö här i Sverige för att skicka vår ansökan till landet. Så ska ytterligare papper skrivas, samlas ihop, stämplas osv innan de kan skickas till Korea. Sedan väntar väntan, först på barnbesked och sedan den olidligt långa väntan på att få åka.
I augusti 2015 skickade vi våra papper till Sydkorea, bara två veckor senare fick vi det glädjande samtalet om barnbesked, vi väntade på en liten dotter! I januari 2016 fick fick nästa efterlängtade samtal, resebeskedet. I mars var det äntligen dags att resa och i början av april 2016 kom vi hem med lillasyster Alva.


Vår första resa


Vår resa mot en familj startade 2004. Av någon anledning kände jag på mig redan från början att det inte skulle gå som vi hade tänkt. Och efter ett litet tag tog vi kontakt med vården för att få göra en sk utredning. En utredning som tog extremt lång tid, över 1 år. Då fick jag reda på att jag hade den kroniska sjukdomen endometrios eftersom jag fick en cysta som jag fick operera bort tillsammans med halva äggstocken som den hade förstört och en massa endometrioshärdar. Vi fick också reda på att en av orsakerna till att det inte fungerade för oss var manlig faktor, för få och slöa spermier. Så domen blev ofrivillig barnlöshet och vi fick en remiss till att göra IVF/ICSI.

Ytterligare väntan på att få börja vår första IVF behandling. Vi var ganska positiva och hoppfulla men jag hade en stor oro att det inte skulle fungera, vad skulle vi göra då, att inte få barn var helt otänkbart. Så ganska tidigt började vi prata om alternativ, om provrörsbefruktningarna inte skulle fungera. Och vi kom fram till att det viktigaste var att vi fick barn till slut, hur det än gick till, donation eller adoption var alternativ som vi kunde tänka oss. Men vi fokuserade just då på provrörsbefruktningarna och hoppades såklart att det skulle fungera.

Sommaren 2006 började vi behandlingarna. Enligt IVF-läkarnas mått mätt så hade vi goda förutsättningar att lyckas då vi fick ut många ägg av bra kvalité, många blev befruktade, vi fick fina embryon tillbaka och även som kunde frysas. Men försök efter försök misslyckades och vårt hopp sjönk. Vi blev mer och mer knäckta och ledsna för varje försök som inte gick vägen. Men när våra landstingsförsök var slut, utan ett enda plus på stickan så ville vi ändå fortsätta. Först fick vi betala för de embryon vi hade i frysen, inte heller de försöken lyckades. Sen ville vi ändra taktik och bad om att få göra en sk långtidsodling och få fram blastocyster. Nu hade det hunnit bli våren 2008. Det gick bra och vi fick även erbjudande om att sätta tillbaka två stycken. Det här var totalt vårt 6:e försök. Döm om vår förvåning när mensen inte kom innan testdagen och vi för första gången fick använda ett graviditetstest och för första gången fick de ett plus på stickan. Det var så overkligt men helt fantastiskt!

Tidigt får man ett första ultraljud för att se om det finns ett hjärta som pickar och det fanns det, men inte bara ett utan tre stycken! Läkaren var lika chockad som oss. Vi var såklart jättelyckliga och glad men också oroliga att det skulle gå vägen, det hade vi varit vilket som även om det bara hade varit en men tre innebär en mycket större risk att de inte klarar sig.
I och med detta fick vi gå på kontroller varje vecka. Jag kände direkt av att jag var gravid, jättetrött, illamående, yr och började få en liten mage. I vecka 10 fick vi veta att ett av fostren inte levde längre. Först blev vi såklart jätteledsna men sen tänkte vi att det nu var större chans att de andra två överlevde.
Vecka 11 kom dråpslaget, de andra tvås hjärtan hade också slutat slå. Det var som om någon drog ner en rullgardin och allt blev svart. Dagen efter fick jag göra en skrapning, det var som om de tvingade mig att göra abort, jag kände ju mig fortfarande gravid!

Några dagar senare efter mycket tårar så kände vi oss trots allt positiva, vi hade ju trots allt lyckats bli gravida, då kunde vi ju bli det som vi inte trodde, nu skulle det väl gå igen. Så vi körde på med nästa behandling efter ett kort uppehåll. Bästa medicinen, tyckte man, var att gå vidare och köra på med nästa försök, det var ju då det hände något, det var då det fanns hopp. Men vi lyckades aldrig bli gravida någon mer gång. Vi fick fortsatt fina ägg och blastocyster men ingen ville stanna kvar. Efter våra försök var slut, 10 st blev det totalt, så bestämde vi oss för att det fick räcka. Dels för pga kostnaden, dels för att vi orken både fysiskt och psykiskt var slut, men också för att det inte gav något att köra på i samma hjulspår. Vi hade behövt testa någon annan metod för att det skulle vara lönt, och kanske hade det funkat, men inga metoder eller sätt finns tillgängliga i Sverige. Jag tror ju att det sitter i min livmoder och kropp, bla pga min autoimmuna sjukdom endometrios. Mitt immunförsvar är för starkt och stöter bort embryot. Och också att miljön i livmodern inte är rätt pga endometriosen.

Vi tog ett litet tag att sörja våra misslyckanden och sen ställde vi oss i kö för adoption i februari 2010. För barn ville vi ju som sagt ha. Men väntan var olidlig! Det kändes som vi befann oss i ett vakuum efter att aktivt ha försökt få barn i så många år, först på egenhand och sedan genom behandlingarna. Och båda sätten visade sig vara verkningslösa, vad skulle vi göra nu, bara sitta och vänta på att vår kötid sakta tickade på? Det var svårt och vi kände att vi ville pröva ännu en möjlighet, donatorinsemination. Jag tror mycket på det här med kompatibilitet, att ägg och spermier inte alltid funkar ihop men att samma ägg och spermier funkar ihop med andra. Sagt och gjort, det blev tre stycken donatorinseminationer i Danmark. Men alla misslyckades. Sedan kände vi att det fick vara nog, vi orkade inte gå igenom det fler gånger. Eventuellt hade det fungerat att göra IVF med donerade spermier ist, en provrörsbefruktning har ju större chans att lyckas. Men fler IVF orkade vi verkligen inte gå igenom. Sen är det ju en kostnadsfråga också.

Så nu fanns bara väntan kvar. Väntan och ännu mera osäkerhet. Det finns många som säger att väljer man adoption så får man garanterat ett barn, men de finns absolut inga garantier. Inte förrän jag satt med vår son på planet hem kunde jag slappna av och andas ut, alldeles för många saker kunde hända på vägen innan dess.



Tiden började iaf ticka på och vi anmälde oss till kommunen och gick den obligatoriska adoptionskursen. Kursen var helt okej men det mest givande med den var att vi träffade nya vänner som vi är väldigt glada för och som vi träffar än idag.
Sen blev det äntligen dags för att göra medgivandeutredningen hos socialtjänsten på kommunen. När man gjorde något som hade med processen att få barn att göra, något som gjorde att man tog ett kliv längre fram mot drömmen om ett barn så kändes det lättare och väntan var mindre påfrestande och jobbig. Vi började med utredningen under våren, mars/april tror jag, men det blev inte godkänd och klar förrän i oktober 2011. Mycket väntan återigen. Och mer väntan väntade. Vi följde vårt könummer hos adoptionsorganisationen som sakta tog sig uppåt, framåt. Det dröjde ungefär ett år innan vi fick det första efterlängtade samtalet, att vi hade kommit fram i kön till Korea och skulle få skicka våra papper till landet för att bli matchade med ett barn.

På något konstigt sätt var det samtalet det häftigaste och mest magiska samtalet av alla de tre speciella samtalen vi fick som ledde fram till att vi fick åka och hämta vår son. Det var nog för att det var början på resan, det var det som på riktigt satte igång processen mot att vi äntligen skulle få vårt efterlängtade barn. Jag minns det ganska väl, jag satt själv i ett stort konferensrum och deltog i ett telefonmöte. Just när min telefon ringde så var jag inte aktiv i diskussionerna så jag hade satt konferenstelefonen på "mute". Ändå viskade jag när jag svarade i telefonen. På displayen såg jag att det var Margret från Adoptionscentrum som ringde. Jag blev lite pirrig och glad men med ett öra mot mobilen och det andra mot konferenstelefonen så var jag lite splittrad. Under den här tiden var jag aktiv i och ordförande i föreningen Barnlängtan och hade haft en del samarbete med Adoptionscentrum så jag det första jag tänkte var att det var av den anledningen som hon ringde mig. Jag var väl så luttrad efter alla år att det var det första jag tänkte ist för att hon skulle säga det hon sa, att vi hade kommit fram i kön och skulle få skicka vår ansökan till Korea. Jag kunde heller inte samla mig så pass att jag faktiskt struntade i telefonkonferensen eller sa till dem att jag måste gå iväg och ta ett samtal. I stället sa jag till Margret att hon kunde ringa min man ist. Pucko!
Men jag hade iaf till slut fattat varför hon ringde så jag kunde ju inte koncentrera mig så bra på resten av mötet. När jag kom ut till mina kollegor hade jag ett stort leende på läpparna och när jag berättade för dem om nyheten började vi alla att lipa. Trots att det här bara innebar början och processen till ett barn fortfarande var långt kvar.

Sen började arbetet med att samla papper och allt vad det innebär, ganska mycket jobb, som kan vara väldigt frustrerande ibland. Speciellt då man måste ha med många olika myndigheter att göra som krånglar till det för en. Men när allt var klart och papperna äntligen var på väg var det en stor lättnad, nu äntligen fanns det på riktigt ett hopp om ett barn. Sen var det än en gång ännu mer väntan. Till en början var man bara glad att det var på gång och att vi började närma oss målet. Men allt eftersom månaderna gick blev man mer och mer stressad och frustrerad att bra behöva gå och vänta och inte kunna göra eller påverka något. Till saken hör att det under året hade varit turbulent i Korea med ett kortare stopp då de gjorde skrev om lagar och gjorde om processen. När sådant händer vet ingen hur det kommer bli, det innebär också längre väntetider innan alla är införstådda med och inkörda i den nya processen.

Men så kom äntligen det där sista magiska samtalet, det bästa som har hänt oss fram till dess! Men när de sa att vi skulle infinna oss i domstolen i Seoul om 10 dagar blev vi tokstressade. Hur skulle vi hinna med allt?! Bara att boka flyg och boende på så kort tid är inte det lättaste, speciellt när man ska vara borta så länge. Men det löste sig bra som tur var. Sen var det mycket som skulle förberedas hemma. Detta var ju vårt första barn och man har typ ingenting. Föder man sitt barn så behöver man inte så jättemycket saker den första tid och kan lättare ta sig iväg och fixa det man behöver. Men vi behövde både en del saker med oss och massor av saker när vi kom hem.
Men vi var såklart överlyckliga över att få komma iväg! Till sist satt vi på det där planet, via Helsingfors till Seoul.

Den 24 oktober träffade vi vår Viggo för första gången. Konstigt nog var vi inte speciellt nervösa, mer förväntansfulla. Innan vi åkte dit sa socialarbetaren från SWS att hon var helt säker på att det skulle gå bra för att han var ett så glatt, framåt och oblygt barn. Och hon hade rätt. Han var nyfiken på oss direkt och vi fick vara med och leka med honom under hela mötet. Han skrattade och var glad hela tiden trots att vi var där när han brukade sova. Han satt i våra knän och vi fick till och med hålla honom och han kramade oss innan vi gick. Största succén blev såpbubblorna vi tog med. Enda gången han blev lite ledsen var när vi slutade blåsa dem på honom ;) Sen skulle vi få träffa honom redan några dagar senare igen, dagen innan vi skulle infinna oss i domstolen.

Så blev det den dagen när vi skulle infinna oss i domstolen och bli utfrågade av en domare som gör den sista bedömningen och tar beslut om vi är lämpliga som adoptivföräldrar. Vi fick svara på en hel del konstiga och svåra frågor, tex vad vi jobbar med, och följdfrågor på det, typ "har du tänkt fortsätta med det", hur vi tror att vi kommer bli som föräldrar, om vårt barn gör fel  hur kommer vi då att hantera det. Trots att de inte var jättemånga frågor så mindes vi knappt dem, inte ens direkt efteråt. Det var väl nervositeten förmodligen.

Det blev det dags för vår tredje träff med Viggo. Vi tänkte börja med att fråga vår handläggare om de hade någon ny information om domstolsbeslutet och det hade de verkligen! Vi fick veta att domstolsbeslutet var klart och att vi kommer få honom redan på måndagen den 11 nov! Vi blev såklart jätteglada men överraskade och överväldigade!

Så kom dagen D, fådelsedagen, äntligen efter 9 års lång, lång längtan och väntan på att få bli en familj. Nu var vi inte längre bara två utan tre i familjen Armano-Boll. En kluven dag. En enorm lycka och glädje att vi äntligen skulle få vårt barn, vår son Viggo. Men också en sorg och smärta över att ta honom ifrån sitt land, sin kultur och fosterfamiljen som han såg som sin familj.
Själva överlämningen gick alldeles strålande! Inga tårar inget gråt. Men det gick också ganska fort, hade vi alla stannat upp och känt efter så hade åtminstone vi vuxna gråtit, både vi och fosterfamiljen. Det kändes jättetufft när vi vinkade hejdå till fostermamman och fosterpappan som verkar vara helt underbara människor. Och vi sa till dem innan vi gick att vi var jättetacksamma för det fantastiska jobb de har gjort och tagit hand om Viggo.

Vi hade ett par intensiva och stressfulla dagar tillsammans i Seoul innan vårt flyg skulle ta oss hem till Sverige. Lägenheten vi bodde i var inte anpassad för små barn och inte heller Seoul som stad. Det var svårt att roa Viggo i den lilla lägenheten och det fanns inte heller något enkelt sätt att vara ute på. Det saknas ofta trottoarer, avstånden är stora, det är väldigt backigt och mycket trafik. Men vi hittade iaf en lekplats ganska nära vår lägenhet som vi tog oss till och där träffade vi även de andra familjerna efter att de hade fått sina barn. 

Så blev det äntligen dags för vår hemresa! Men det var på håret att vi kom hem som planerat pga en hotande strejk hos vårt flygbolag. Viggo var rätt oregerlig på den första flygningen som var ca 2 timmar lång. Han har svårt att sitta stilla. Men, det gick och de sista 20 min somnade han. På den sista flygningen som var 10 timmar lång gick det bättre. Vi fick en hel rad med fyra säten där vi kunde bre ut oss och Viggo kunde sitta nere på golvet och röja. Vi "rastade" honom också genom att han fick springa i gångarna. Sen efter lite mat och välling tyckte vi att det var dags för honom att sova, det tyckte inte riktigt han till en början men efter en stund så somnade han, sen sov han tills vi var framme, 6 timmar!

När vi äntligen landade i Köpenhamn så blev vi mötta av världens bästa familj och vänner med kramar och ballonger till Viggo, det var mycket uppskattat av oss alla tre! Det blev glädjetårar, massor av kramar och stora leenden. När vi kom hem till huset möttes vi av en överraskning, ytterligare en välkomstkommitté, mer familj och vänner! De hade gjort det sååå fint och välkomnande med ballonger, banderoller, teckningar och presenter. Viggo blev helt överlycklig.

Det var otroligt skönt att komma hem, även om vi saknade Seoul och Korea. Det var mycket lättare att vara i sitt eget hem, vi blev alla lite tokiga och stressade över att vara i vår lilla lägenhet i Seoul. Hemma är ju alltid bäst :)

Vår andra resa - Resan mot syskon
När vi började vår andra resa så startade jag samtidigt den här bloggen. Dels för att dokumentera vår resa men även för att sprida kunskap om adoption och hur det fungerar. Så är du intresserad av hur den resan såg ut är det bara att gå bakåt i tiden och läsa inläggen här på bloggen :)


2 kommentarer:

  1. Trevlig blogg! Har själv två barn från Sydkorea, pojke 11 år och flicka 7 år, så jag känner till procesen. Verkar dock ha varit något enklare för oss:) Lycka till! //Camilla, Härnösand

    SvaraRadera
  2. Hej, jag heter Maja Sigurdsson och jobbar på produktionsbolaget Art89Television. Just nu är vi i uppstarten av arbetet med en ny realitydokumentär för SVT. Vi skulle gärna vilja komma i kontakt med er, har ni någon mailadress jag skulle kunna nå er på? Ni kan maila mig på: maja.sigurdsson@art89.se

    Hoppas vi hörs av!

    Bästa hälsningar,
    Maja Sigurdsson

    SvaraRadera