Lyssnartips! Om adoption i Radio P4 och Adoptionspodden

Lästips! "Banden som gör oss till familj" och "Den stora återresan" av Mary Juusela.

För ett litet tag sedan fick jag tips om att Radio P4 Stockholm skulle ha en hel timme om adoption. Det var en kvinna som heter Mary Juusela, själv adopterad, föreläsare och författare till böckerna "Banden som gör oss till familj" och "Den stora återresan", som blev intervjuad och svarade på frågor från både lyssnarna och programledaren Pablo Paez som också är adopterad. Det var ett jätteintressant program! Det var ett jättebra sätt att sprida kunskapen om adoption lite mer till allmänheten då det är ett brett program som många lyssnar på. Jag fick då också reda på att Pablo har en poddcast som heter Adoptionspodden.

Efter programmet blev jag inspirerad och ville höra mer av Mary Juusela och hennes tankar kring åtterresor och adopterades förhållande till sitt ursprung. Mary är ensam i världen om att ha intervjuat 700 (!) adoptivfamiljer. Pablo har intervjuat Mary i Adoptionspodden och flera andra olika personer som har koppling till adoption på olika sätt. Jag har hunnit lyssna på programmet med Mary och min andra favorit och idol Klara Zimmergren som jag också har fått äran att träffa, mycket trevlig även privat! Jag har även lyssnat på programmet med Conny Noren och deras turbulenta resa till sitt barn.

Jag kan verkligen rekommendera er att gå in och lyssna på Adoptionspodden! Inte bara ni som ska eller har adopterat, det är intressant och lärorikt även för andra för att få veta mer om adoption och hur det är att adoptera och vara adopterad.

Här är lite länktips:
Lyssna på programmet med Mary i Radio P4 Stockholm.
Adoptionspodden av Pablo Paez - lyssna på Libsyn och håll koll på Facebook-sidan
Mary Juuselas hemsida. Hon går att boka som föreläsare också :)
Boken "Adoption - Den stora återresan" går att beställa här.
Boken "Adoption - Banden som gör oss till familj" går att beställa här.
Klara Zimmergrens fantastiska sommarprat i P1
Boken "Längtan bor i mina steg" av Klara Zimmergren

Vår resa mot en familj - del 2

Så nu fanns bara väntan kvar. Väntan och ännu mera osäkerhet. Det finns många som säger att väljer man adoption så får man garanterat ett barn, men de finns absolut inga garantier. Inte förrän jag satt med vår son på planet hem kunde jag slappna av och andas ut, alldeles för många saker kunde hända på vägen innan dess.

Tiden började iaf ticka på och vi anmälde oss till kommunen och gick den obligatoriska adoptionskursen. Kursen var helt okej men det mest givande med den var att vi träffade nya vänner som vi är väldigt glada för och som vi träffar än idag.
Sen blev det äntligen dags för att göra medgivandeutredningen hos socialtjänsten på kommunen. När man gjorde något som hade med processen att få barn att göra, något som gjorde att man tog ett kliv längre fram mot drömmen om ett barn så kändes det lättare och väntan var mindre påfrestande och jobbig. Vi började med utredningen under våren, mars/april tror jag, men det blev inte godkänd och klar förrän i oktober 2011. Mycket väntan återigen. Och mer väntan väntade. Vi följde vårt könummer hos adoptionsorganisationen som sakta tog sig uppåt, framåt. Det dröjde ungefär ett år innan vi fick det första efterlängtade samtalet, att vi hade kommit fram i kön till Korea och skulle få skicka våra papper till landet för att bli matchade med ett barn.

På något konstigt sätt var det samtalet det häftigaste och mest magiska samtalet av alla de tre speciella samtalen vi fick som ledde fram till att vi fick åka och hämta vår son. Det var nog för att det var början på resan, det var det som på riktigt satte igång processen mot att vi äntligen skulle få vårt efterlängtade barn. Jag minns det ganska väl, jag satt själv i ett stort konferensrum och deltog i ett telefonmöte. Just när min telefon ringde så var jag inte aktiv i diskussionerna så jag hade satt konferenstelefonen på "mute". Ändå viskade jag när jag svarade i telefonen. På displayen såg jag att det var Margret från Adoptionscentrum som ringde. Jag blev lite pirrig och glad men med ett öra mot mobilen och det andra mot konferenstelefonen så var jag lite splittrad. Under den här tiden var jag aktiv i och ordförande i föreningen Barnlängtan och hade haft en del samarbete med Adoptionscentrum så jag det första jag tänkte var att det var av den anledningen som hon ringde mig. Jag var väl så luttrad efter alla år att det var det första jag tänkte ist för att hon skulle säga det hon sa, att vi hade kommit fram i kön och skulle få skicka vår ansökan till Korea. Jag kunde heller inte samla mig så pass att jag faktiskt struntade i telefonkonferensen eller sa till dem att jag måste gå iväg och ta ett samtal. I stället sa jag till Margret att hon kunde ringa min man ist. Pucko!
Men jag hade iaf till slut fattat varför hon ringde så jag kunde ju inte koncentrera mig så bra på resten av mötet. När jag kom ut till mina kollegor hade jag ett stort leende på läpparna och när jag berättade för dem om nyheten började vi alla att lipa. Trots att det här bara innebar början och processen till ett barn fortfarande var långt kvar.

Sen började arbetet med att samla papper och allt vad det innebär, ganska mycket jobb, som kan vara väldigt frustrerande ibland. Speciellt då man måste ha med många olika myndigheter att göra som krånglar till det för en. Men när allt var klart och papperna äntligen var på väg var det en stor lättnad, nu äntligen fanns det på riktigt ett hopp om ett barn. Sen var det än en gång ännu mer väntan. Till en början var man bara glad att det var på gång och att vi började närma oss målet. Men allt eftersom månaderna gick blev man mer och mer stressad och frustrerad att bra behöva gå och vänta och inte kunna göra eller påverka något. Till saken hör att det under året hade varit turbulent i Korea med ett kortare stopp då de skrev om lagar och gjorde om processen. När sådant händer vet ingen hur det kommer bli, det innebär också längre väntetider innan alla är införstådda med och inkörda i den nya processen.

Hur det gick sen får ni läsa i ett senare inlägg :)

 

Var befinner vi oss i processen och vad är nästa steg

Har man aldrig adopterat så är man inte insatt i alla steg och allt arbete som en adoptionsprocess innebär. Det är såklart lite olika mellan olika länder men i stora drag är det ungefär detsamma. På sidan "Adoption" som du hittar uppe i menyn har jag beskrivit processen från start till mål läs gärna där. Men sen tänkte jag såklart att jag ska berätta precis var vi befinner oss i processen och vad som är nästa steg.

Under februari och mars har vi gjort vår sk medgivandeutredning hos socialen i kommunen. Det fick bli snabba puckar då hon skulle gå på mammaledighet. Det var skönt att få det snabbt avklarat men det känns jobbigt att hon inte är kvar. Det finns heller ingen ersättare än som hon lämnade över till. Med vår förra process hände samma sak, fast då var det den ordinarie anställda personen, nu är hon också mammaledig, igen, och det här var alltså hennes vikarie som gick på mammaledighet. Det har varit väldigt struligt och vi har fått berätta samma saker om och om igen för en massa olika personer. Hon som gick på mammaledighet nu var toppen, trevlig, kunnig, trygg och erfaren. Jättesynd att hon inte är kvar. Det är väldigt viktigt att det är bra personer som har hand om det här, jag har hört en massa skrämmande historier om handläggare som inte förstår och kan sköta sitt jobb på ett korrekt sätt när det gäller det här.

Just nu gör det inte så mycket att hon inte är kvar. Nu väntar vi bara på att vårt ärende ska upp i socialnämnden för beslut och förhoppningsvis ett godkännande att vi får tillåtelse att adoptera ett syskon till Viggo. Men sen kommer vi att behöva hjälp av kommunen med diverse fler papper som ska skickas till Korea och då är det jättejobbigt att personen som gjorde utredningen inte är kvar. Och kommer det dessutom ingen ersättare som har erfarenhet av adoptionsärenden så blir det ännu jobbigare att få den hjälp vi behöver och det kan ta flera månader att få hjälp.
Men vi håller tummarna och hoppas att det inte ska bli något strul som förra gången. Då försenade hela vår process flera månader pga byte av personal.

Nu väntar vi alltså på att nämnden ska träffas i mitten av april och besluta i vårt ärende. Vi håller tummarna för ett godkännande! Därefter ska medgivandet skickas till Adoptionscentrum så att vi kan starta upp vår process för Sydkorea. Det är, konstigt nog, ingen kö just nu till Korea för att skicka sina papper dit. Så vi har redan nu så smått börjat tänka på och förbereda det arbete vi kan.

Följ bloggen enkelt och smidigt!

För att inte missa några nya inlägg kan man följa bloggen genom "Bloglovin". Väldigt enkelt och smidigt! Klicka på länken nedan och följ instruktionerna.

Följ min blogg med Bloglovin

Vår resa mot en familj - del 1

Jag tänkte att jag skulle berätta om vår långa resa mot vår efterlängtade familj, hur den började och vad vi har gått igenom.

Vår resa mot en familj startade 2004. Av någon anledning kände jag på mig redan från början att det inte skulle gå som vi hade tänkt. Och efter ett litet tag tog vi kontakt med vården för att få göra en sk utredning. En utredning som tog extremt lång tid, över 1 år. Då fick jag reda på att jag hade den kroniska sjukdomen endometrios eftersom jag fick en cysta som jag fick operera bort tillsammans med halva äggstocken som den hade förstört och en massa endometrioshärdar. Vi fick också reda på att en av orsakerna till att det inte fungerade för oss var manlig faktor, för få och slöa spermier. Så domen blev ofrivillig barnlöshet och vi fick en remiss till att göra IVF/ICSI.

Ytterligare väntan på att få börja vår första IVF behandling. Vi var ganska positiva och hoppfulla men jag hade en stor oro att det inte skulle fungera, vad skulle vi göra då, att inte få barn var helt otänkbart. Så ganska tidigt började vi prata om alternativ, om provrörsbefruktningarna inte skulle fungera. Och vi kom fram till att det viktigaste var att vi fick barn till slut, hur det än gick till, donation eller adoption var alternativ som vi kunde tänka oss. Men vi fokuserade just då på provrörsbefruktningarna och hoppades såklart att det skulle fungera.

Sommaren 2006 började vi behandlingarna. Enligt IVF-läkarnas mått mätt så hade vi goda förutsättningar att lyckas då vi fick ut många ägg av bra kvalité, många blev befruktade, vi fick fina embryon tillbaka och även som kunde frysas. Men försök efter försök misslyckades och vårt hopp sjönk. Vi blev mer och mer knäckta och ledsna för varje försök som inte gick vägen. Men när våra landstingsförsök var slut, utan ett enda plus på stickan så ville vi ändå fortsätta. Först fick vi betala för de embryon vi hade i frysen, inte heller de försöken lyckades. Sen ville vi ändra taktik och bad om att få göra en sk långtidsodling och få fram blastocyster. Nu hade det hunnit bli våren 2008. Det gick bra och vi fick även erbjudande om att sätta tillbaka två stycken. Det här var totalt vårt 6:e försök. Döm om vår förvåning när mensen inte kom innan testdagen och vi för första gången fick använda ett graviditetstest och för första gången fick de ett plus på stickan. Det var så overkligt men helt fantastiskt!

Tidigt får man ett första ultraljud för att se om det finns ett hjärta som pickar och det fanns det, men inte bara ett utan tre stycken! Läkaren var lika chockad som oss. Vi var såklart jättelyckliga och glad men också oroliga att det skulle gå vägen, det hade vi varit vilket som även om det bara hade varit en men tre innebär en mycket större risk att de inte klarar sig.
I och med detta fick vi gå på kontroller varje vecka. Jag kände direkt av att jag var gravid, jättetrött, illamående, yr och började få en liten mage. I vecka 10 fick vi veta att ett av fostren inte levde längre. Först blev vi såklart jätteledsna men sen tänkte vi att det nu var större chans att de andra två överlevde.
Vecka 11 kom dråpslaget, de andra tvås hjärtan hade också slutat slå. Det var som om någon drog ner en rullgardin och allt blev svart. Dagen efter fick jag göra en skrapning, det var som om de tvingade mig att göra abort, jag kände ju mig fortfarande gravid!

Några dagar senare efter mycket tårar så kände vi oss trots allt positiva, vi hade ju trots allt lyckats bli gravida, då kunde vi ju bli det som vi inte trodde, nu skulle det väl gå igen. Så vi körde på med nästa behandling efter ett kort uppehåll. Bästa medicinen, tyckte man, var att gå vidare och köra på med nästa försök, det var ju då det hände något, det var då det fanns hopp. Men vi lyckades aldrig bli gravida någon mer gång. Vi fick fortsatt fina ägg och blastocyster men ingen ville stanna kvar. Efter våra försök var slut, 10 st blev det totalt, så bestämde vi oss för att det fick räcka. Dels för pga kostnaden, dels för att vi orken både fysiskt och psykiskt var slut, men också för att det inte gav något att köra på i samma hjulspår. Vi hade behövt testa någon annan metod för att det skulle vara lönt, och kanske hade det funkat, men inga metoder eller sätt finns tillgängliga i Sverige. Jag tror ju att det sitter i min livmoder och kropp, bla pga min autoimmuna sjukdom endometrios. Mitt immunförsvar är för starkt och stöter bort embryot. Och också att miljön i livmodern inte är rätt pga endometriosen.

Vi tog ett litet tag att sörja våra misslyckanden och sen ställde vi oss i kö för adoption i februari 2010. För barn ville vi ju som sagt ha. Men väntan var olidlig! Det kändes som vi befann oss i ett vakuum efter att aktivt ha försökt få barn i så många år, först på egenhand och sedan genom behandlingarna. Och båda sätten visade sig vara verkningslösa, vad skulle vi göra nu, bara sitta och vänta på att vår kötid sakta tickade på? Det var svårt och vi kände att vi ville pröva ännu en möjlighet, donatorinsemination. Jag tror mycket på det här med kompatibilitet, att ägg och spermier inte alltid funkar ihop men att samma ägg och spermier funkar ihop med andra. Sagt och gjort, det blev tre stycken donatorinseminationer i Danmark. Men alla misslyckades. Sedan kände vi att det fick vara nog, vi orkade inte gå igenom det fler gånger. Eventuellt hade det fungerat att göra IVF med donerade spermier ist, en provrörsbefruktning har ju större chans att lyckas. Men fler IVF orkade vi verkligen inte gå igenom. Sen är det ju en kostnadsfråga också.

Hur vi gick vidare kommer i ett senare inlägg :)

Så har resa nummer två startat

Kontrasternas Seoul! Mitt bland skyskraporna finns fortfarande de gamla templen kvar. De är små gröna, sköna och lugna oaser i den annars hektiska storstaden. Gammalt möter nytt!

Resan mot vårt första barn startade för 10 år sedan. Hemmaförsök som ledde till en himla massa IVF som inte lyckades som sedan ledde till att vi ställde oss i kö för adoption. För snart 1 1/2 år sedan kom vi hem från Korea med vår son. Nu känner vi oss reda för att börja vår andra resa mot en komplett familj och ett syskon till Viggo. Processen är lång och kräver en hel del planering och arbete så det är bra att vara ute i god tid. Och allt är osäkert i adoptionsvärlden, ett land kan stängas för adoption när som helst.

Just nu väntar vi på att vårt medgivande ska upp i socialnämnden för godkännande i mitten av april. Om/när vi blir godkända där så kan vi påbörja pappersarbetet till Korea.

Hoppas att du vill följa med oss på den här berg och dalbans liknande resan mot vårt andra barn och ett syskon till Viggo :)

Vem är vi

Vår familj består nu av oss tre, mamma Cornelia, pappa Måns och sonen Viggo 2,5 år. Viggo kom till oss i november 2013. Vi hade väntat i 3,5 år på vårt första efterlängtade barn. En lång, lång, jobbig väntan och längtan som till slut resulterade i denna älskade, tokiga unge.

Jag, Cornelia, född -77 och jobbar som webbredaktör, Måns, född -75, jobbar som management konsult inom IT. Viggo är 2,5 år och går sin andra termin på dagis. Vi bor i ett radhus från 1950 i en liten ort vid havet utanför Malmö. Familjen består även av våra två katter Stina och Teddie.

Här kan du läsa lite om vem vi är.