Öppna förskolan för adoptivfamiljer i Skåne

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om träffar och öppen förskola för adoptivfamiljer. Jag berättade bla då att det finns träffar/öppen förskola i Lomma och Malmö (Limhamn). Förut har tyvärr dessa krockat då de har legat på samma dag. Men från och med ett par veckor så har de fått en ny dag i Malmö så nu har man möjlighet att gå på båda!

Lomma: Måndagar 13.30-16 Lommas församlingshem, Skolgatan 4
Malmö: Onsdagar 14-16 Limhamns församlingshem, Linnegatan 17

Jag kan verkligen rekommendera alla som är hemma med adoptivbarn att gå dit! Det är toppen både för barnen och oss vuxna. Att ha ett ställe att leka på för barnen med barn i ungefär samma åldrar och för oss vuxna att träffa andra föräldrar som har ungefär samma upplevelser och erfarenheter.

Det finns grupper på Facebook för båda ställena, de är stängda vilket innebär att de är sökbara men det är endast medlemmarna som kan se vad som skrivs i grupperna. Alla medlemmar kan lägga till nya medlemmar men moderatorerna måste godkänna dem innan de får tillgång till sidan.Gå gärna med och få information om vad som händer. Om du inte har Facebook men vill veta mer så hör gärna av dig till mig cornelia.armano @ gmail.com

Öppen förskola - adoptivfamiljer
Adoptivfamiljer - träffpunkt Limhamn

Välkomna!

Föräldraledighet på en varm och solig ö i vinter

 Bild lånad från Tripadviser.

Nu är det bokat! I januari sjappar vi kalla Sverige i en månad och drar till Koh Lanta i Thailand.

För några månader sedan fick jag en idé om att vi skulle spendera en del av föräldraledigheten i vinter i ett varmt land i stället för att gå här i kalla, blåsiga, regniga Skåne och frysa. Jag får ångest bara jag tänker på att stå och frysa ensam med uttråkade barn på lekplatser hela den här vinter.

Varken jag eller mannen tycker, tyvärr, att det är jätteroligt att vara föräldralediga. Eller ja jo, självklart finns det en hel del bra dagar också då vi kan tycka och känna att det är roligt och mysigt. Och det känns såklart väldigt värdefullt att få spendera mycket tid med sina barn. Men inte alla dagar. Och jag tycker att man ska kunna var ärlig och säga att man inte tycker att det är superkul. Men vi älskar våra barn ändå!

Jag tror att det är vanligare än man tror att man tycker att det är jobbigt och tråkigt att vara föräldraledig. Både med bio- och adopterade barn. Jag minns att jag längtade extremt mycket efter det under alla år vi försökte få barn. Jag hade en föreställning om hur det skulle vara men när det inte blev så utan mest jobbigt, ensamt och långtråkigt, inga häng på fik eller luncher med andra mammor så blev jag både ledsen och fick skuldkänslor över att jag inte tyckte att det var jätteroligt och att jag inte kände mig mer tacksam över att äntligen få vara hemma med mina efterlängtade barn.
Här är en bloggpost om andra som upplever samma sak, läs gärna alla kommentarer också.

Något jag saknar enormt mycket är nätverk och andra föräldrar och sammanhang som befinner sig i samma fas som en själv. Antingen egna vänner, föräldragrupper eller öppna förskolor. De platser och nätverk som finns är ju uppbyggda utifrån att man föder sitt barn och är hemma med en bebis till de är 1-1,5 år. Sen börjar de på dagis när de börjar bli aktiva och behöver stimulans i form av aktiviteter och att träffa andra barn i samma ålder. Som adoptivförälder är man hemma med äldre barn som behöver både aktiviteter och att träffa andra barn. Men för oss är nätverken och platserna att träffas och göra saker med våra barn på nästan obefintliga. Och åtminstone jag känner mig väldigt ensam. Som vuxen har man också behov av att träffa andra vuxna under den här långa perioden som det faktiskt är när man är hemma. Men det är inte helt enkelt. Jag får anstränga sig till max för att hitta på både aktiviteter och personer att träffa. Vissa dagar går det bra, andra dagar är det riktig ångest när man inte kommer på något eller redan har gjort allt. På sommaren är det såklart enklare, då kan man vara ute mycket, men på hösten och vintern tycker jag att det är jättejobbigt.

Visst går det att gå till lekplatsen dag ut och dag in men förutom att det blir väldigt enformigt och tråkigt i längden så känner jag att det är den mänskliga kontakten som är svårast och som alla saknar, både barnen och vi föräldrar. Så stora barn som adopterade i de flesta fall är har ett behov av att träffa och umgås med andra barn och är också van vid det sedan sin tid på barnhem eller i fosterfamilj. Men här hemma så går alla andra barn i samma ålder på dagis.

Visst finns det öppna förskolor och kyrkans barnaktiviteter. Men i Lomma så är det mest bebisar som kryper runt. Vi är dock oerhört glada och tacksamma över att vi har öppen förskola för adoptivfamiljer både i Lomma och i Malmö! Nu har vi dessutom äntligen lyckats få till det så att de inte ligger på samma dag. Men en dröm vore ju att det fanns alla dagar i veckan.

Att jag och min man delar på föräldraledigheten och jobbar halvtid känns extra värdefullt för oss båda. Då får vi ett andningshål där och vuxen- och socialtid. Och när det gäller anknytningen till barnen så är det också väldigt värdefullt. Alva hade inte varit så okej med oss båda vid det här laget om bara en av oss hade varit hemma. Nu går det lika bra med vem som helst av oss.

I går kom höst- och föräldraledighetsdepressionen över mig, på samma sätt som den gjorde när vi var hemma med storebror. Jag grät och kände mig så extremt ensam och rådlös då jag inte hade en aning om hur jag skulle få tiden och dagen att gå och få två barn sysselsatta och nöjda. Jag vet att barn inte alltid måste ha fullt upp och hitta på roliga saker. Men om de inte är nöjda och glada, om de är rastlösa och griniga då blir det konflikter, tjat och skrik. Det har man tillräckligt av ändå och orkar inte med hur mycket som helst av. Därför vill man hitta på saker som håller dem sysselsatta. Men även jag behöver hitta på saker. Jag mår inte bra av att bara gå hemma och dra. Och framförallt så har jag ett stort socialt behov. Jag måste få träffa vuxna och prata och umgås.

Efter en del funderande och planerande om att fly vintern och åka iväg och spendera en del av föräldraledigheten utomlands har vi nu äntligen kommit till skott och bokat. Och dessutom har vi lockat med en annan familj så vi får även trevligt sällskap och barnen får lekkompisar :)

Jag kommer vara grymt nervös inför den långa resan med Alva men vi kommer att överleva. Och jag kan ta 11 timmar av rastlöshet och missnöjdhet mot att slippa gå här hemma ensam, frysa och må dåligt.

Vi åker i början av januari och stannar i ca fyra veckor. Vi kommer att hålla oss på ön Koh Lanta men bo på ett par olika ställen. Det finns ju såklart en risk att vi blir lite uttråkade efter ett tag men då kommer vi åtminstone ha fint väder, slippa frysa, vi är båda föräldrarna som kan hjälpas åt och vi har våra supertrevliga vänner där att umgås med.

I tidningen!

Ammande mammor sägs få sk "amnings-hjärna", man blir allmänt förvirrad och glömsk. Men jag kan säga att man som föräldraledig till adopterade barn också får nåt liknande. Om ni har något förslag på vad man skulle kunna kalla det så skriv gärna en kommentar :)

Man får försöka att fokusera på och komma ihåg de allra viktigaste sakerna som typ vilken tid man ska hämta storebror på dagis osv. Dels tror jag att det beror på allt som är nytt och förändrat och sen är stressnivån på ett helt annat plan än vanligt. Samtidigt som dagarna och veckorna känns som de går väldigt långsamt går de också i ett rasande tempo och man hinner inte med att varken att tänka eller uträtta saker som behöver göras.

Jag har tex helt glömt bort att publicera en länk till en tidningsartikel som jag var med i för ett litet tag sedan. Det var en journalist som hade hittat Facebook-gruppen som vi har för den sk öppna förskolan för adoptivfamiljer i Lomma. De skulle ha en serie i tidningen och hon ville skriva ett reportage om vår mötesplats. Självklart sa jag! Min önskan är ju såklart att så många som möjligt ska förstå vikten av sånna här mötesplatser och att nya adoptivfamiljer ska hitta dit.

Här kan ni läsa artikeln. Tyvärr blev inte alla ändringar i texten gjord som jag föreslog, jag tycker tex inte att träffarna är främst för oss föräldrar, de är lika viktiga för både barn och föräldrar. Well, well så blir det ibland :)

Det efterlängtade beskedet!

Igår var både den sämsta och bästa dagen. Min moster dog sorgligt nog strax före jul och igår var det hennes begravning, så otroligt sorgligt och jobbigt, jag grät floder. Men det var skönt att sedan samlas med familj och släkt efteråt och fika och prata och alla undrade såklart hur det gick och när vi skulle få åka och hämta vår dotter. Strax före att vi skulle bege oss hemåt vibrerade mitt aktivitetsarmband på handleden och jag såg att jag hade fått ett mejl från vår handläggare på Adoptionscentrum. Jag kände direkt att det måste vara något speciellt eftersom hon hörde av sig så jag tog upp telefonen och öppnade mejlet. Och det var som jag hoppades på, det stod att de hade glädjande besked om att vi har fått vår domstolstid, den 11 mars ska vi vara där :D Jag visade min man mejlet och vi försökte smälta informationen. Men vi kände att det inte riktigt var rätt läge att ställa oss upp och berätta för alla om vår glädjande nyhet, det var min mosters dag igår och inte vår. Så vi ringde våra familjer senare på kvällen i stället och berättade de glädjande nyheterna.

Det var verkligen en surrealistisk dag igår, mitt i all sorg så fick vi det bästa beskedet man kan få om man väntar barn genom adoption.

Snart sitter vi här igen och väntar på att få träffa domaren som ska avgöra om vi är lämpliga som föräldrar till vår flicka.

 

Och snart ska vi få ha det där magiska första mötet med vår dotter som vi hade med sonen för drygt två år sedan. Längtar!

 

Nytt år nya besked!

Man svarar alltid alla efter barnbeskedet att man inte får höra något förrän de ringer om resebeskedet. Men det stämmer inte alltid. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så fick vi för ett tag sen ett mejl med några bilder och info om att lillasyster hade fått vår pekbok och film. För några dagar sedan fick vi en ny och glad överraskning, ett mejl från AC om att vårt ärende hade lämnats vidare till domstol den 11 december!

Utifrån det AC skrev på sin hemsida nyligen (se tidigare inlägg) så blev vi lite osäkra på hur lång tid vi nu egentligen kan förväntas vänta tills vi har vår domstolstid så vi ringde dem för att dubbelkolla. Då sa de att det kan ta upp till 2 månader tills att vi får vår veta när vi har en domstolstid, alltså samtalet om resebesked om när själva domstolstiden är och då vi ska infinna oss i landet. Det är ett antal veckor fram i tiden efter det samtalet, ca fyra veckor eller längre, som vi sedan ska vara i domstolen. Nu börjar det verkligen närma sig! Det börjar kännas både pirrigt, nervöst och overkligt, kommer det verkligen att hända, ska vi åka till Seoul igen, ska vi få en dotter, en lillasyster?!

Mycket är redan fixat men det finns fortfarande en hel del som behöver ordnas inför att vi ska bli en tvåbarnsfamilj. Saker som behöver vara på plats när vi kommer hem. Och när vi väl får det efterlängtade samtalet med resebeskedet så är det fullt upp med planering inför resan så då hinner man inte med så mycket annat. Så det är lika bra att börja beta av listan med saker som är kvar att fixa. Den här gången vill jag vara så förbered jag kan och kunna ta saker med lite mer ro och lugn.

Uppdateringar hos AC gällande adoptioner från Sydkorea

Adoptionscentrum har uppdaterat den information man får tillgång till när man har skickat sina papper till ett land. Jag har kortat ner och ändrat lite i formuleringarna men faktan är densamma.

I år har det kommit 41 barn från Sydkorea till sina nya familjer i Sverige. Det är några fler än under de senaste åren. Glädjande nog får allt fler barn växa upp med sin ensamstående mamma i Sydkorea, men allt för många får fortfarande tillbringa sin barndom på barnhem. Den adoptionslag som infördes 2012 verkar nu ha ”satt sig” och rutinerna fungerar bättre och bättre och just nu är det en lite snabbare handläggning i domstolen. Effekterna av den nya lagen märks också på det sättet att allt fler barn överges i Sydkorea. Ensamma mammor föredrar att lägga sitt barn anonymt i en så kallad baby box. Detta för att inte behöva skriva in barnet i sitt familjeregister. När ACs representant nyligen besökte Seoul hörde de siffran 200 övergivna barn bara under 2015. I Sydkorea har man en praxis, att inte placera barn med okänd bakgrund i adoption. Så för de allra flesta av dessa barn väntar en uppväxt på barnhem. 

I dagsläget har 26 familjer fått barnbesked. Enligt den information som AC fick när de besökte SWS i slutet av november var sex ärenden inlämnade till domstol och ytterligare tre inlämnade till Ministry of Health and Welfare för utresetillstånd. Tiden för att få domstolstid har under hösten legat på runt 2 månader medan handläggningstiden på ministeriet har varit 1-2 månader för de senaste ärendena. Dock fick de veta att ministeriet reglerar hur många ansökningar de tar emot och väntetiden för att få lämna in ansökan till ministeriet har legat på runt fem månader. Som alltid kan tiderna variera mellan olika ärenden. För de familjer som kommit hem med sina barn i slutet av året har det tagit 8-10 månader sedan de fick besked om barn. AC har fortfarande få ansökningar hos SWS och de som skickar sin ansökan till Sydkorea får snabbt besked om barn.

De allra flesta väljer att göra två resor. Ett klokt val menar AC, då det är oförutsägbart hur lång tid det tar från intervjun i domstol tills domen vunnit laga kraft. En uppskattning är att ungefär en av fyra familjer fått vänta mer än fyra veckor medan andra familjer kunnat återvända efter dryga två-tre veckor. Några familjer har gjort en kort första resa och valt att lämna det äldre barnet/de äldre barnen hemma för att sedan resa tillsammans och hämta det nya syskonet när allt är klart.

Det glädjande är att den nya lagen och rutinerna verkar ha satt sig och att det, för närvarande iaf, är en snabb handläggningstid i domstolen. Men trist att det finns en begränsning på hur många ärenden som får lämnas in till minsiteriet som ändå gör att den totala handläggningstiden blir lång.

Det är också väldigt glädjande att fler barn har fått familj i Sverige och att fler ensamstående mammor i Sydkorea väljer att behålla sina barn. Men det är oerhört sorgligt att så många barn lämnas anonymt vilket leder till att de inte får några nya familjer utan får växa upp på barnhem. Det gör ont i hjärtat att de inte tog hänsyn till alla aspekter när de stiftade den nya lagen, att mammorna känner sig tvingade till att lämna sina barn anonymt som i sin tur leder till att barnen får växa upp utan en familj.

När det gäller resan så har vi ju tänkt göra två resor men vi hade tänkt göra tvärtom mot vad AC skriver som rekommendation här. Vi har inte tänkt tanken att man skulle kunna göra en kort resa först utan storasyskonet och sedan en lite längre med storasyskonet. Men det låter inte alls som en dum tanke. Det är en fördel att ha ett annat barn när man får sitt nya barn, barn tyr ju sig lättare till varandra och kan känna trygghet i någon som är som dem. Vi får fundera vidare på det där.

Nya adoptionstavlor!

Nu finns det nya tavlor med adoptionstema att beställa. Jag har gjort en ny variant som jag kallar "Love makes a family". Om "Världen" passar och är gjord för barnrummet så är den här mer tänkt att hängas i andra delar av hemmet, mer en familjetavla. Den här är mer inzoomad på världsdelen, men kan även fås med endast det specifika landet. Tavlorna blir lite olika beroende på världsdel, har man adopterat från Asien kan man fortfarande illustrera "resan" eftersom Asien och Europa sitter ihop.
Som vanligt är texten valfri, om man har en annan fin text som man vill skriva så går det jättebra. Jag har tex gjort en variant med Sydkorea där jag har skrivit samma text både på engelska och på koreanska.

Här hittar du information om storlekar, priser och hur du beställer.

Fådelsedag/familjedag

Idag för två år sedan var en dag vi hade väntat och längtat efter i många år, vi fick äntligen vårt längtans barn, vår son. En underbart fantastisk och omtumlande dag. Det var den dagen vi blev mamma och pappa. Men jag tänker också på vad den dagen innebar för vår lilla pojke, den dagen förlorade han de som han såg som sin mamma och pappa, sina fosterföräldrar. Han rycktes från sin trygghet i livet. Det kan inte ha varit lätt för honom, för honom var nog den dagen inte lika lycklig som för oss. Men jag hoppas att när han blir äldre och förstår vill fira dagen med oss, dagen då vi blev en familj.

Vi älskar dig till månen och tillbaka <3

Ännu en viktig dag i vårt liv

Vi satt länge i våra finkläder och väntade på att det skulle bli vår tur.

Idag för två år sedan. Vi satt spända och nervösa inför det viktigaste beslutet som skulle tas hittills i vårt liv. Vi väntade på att få träffa domaren som skulle avgöra om vi var lämpliga föräldrar att ta emot, ta hand om och uppfostra Viggo. Som tur var skötte vi oss bra och svarade "rätt" på alla frågor. Nu väntar vi på att få ett nytt datum för att infinna oss i samma domstol för att bekänna färg om vi är lämplig att ta hand om ytterligare ett barn, vår dotter <3

Idag för två år sedan träffades vi för andra gången

Den 28 oktober 2013 hade vi vår andra träff med vår blivande son. Första gången träffades vi hemma hos fosterfamiljen, den här gången träffades vi på SWS (den koreanska adoptionsorganisationen) kontor. Där finns det ett lekrum där man har träffarna. Ett rum fullt med leksaker och vår aktiva lilla killa klättrade runt och bankade och slog på allt som fanns där. Det var inte lätt att få kontakt kan jag säga! Men vi gjorde vårt bästa under den timmen som vi fick där tillsammans med honom. Sen längtade vi tills nästa gång vi skulle ses.

Jag kan på ett sätt inte fatta att det har gått två år sedan vi träffade det här lilla busfröet för första gången, på ett annat sätt så känns det som vi har känt och haft varandra alltid. Han är stjärnan i vårt liv och vi älskar honom härifrån till månen och tillbaka <3

Idag för två år sedan började vår första resa på riktigt

En vacker höstdag i Seoul, Korea

Idag för två år sedan fick vi äntligen kliva på flyget som tog oss på vår största och häftigaste resa, resan till vår son i Korea. Förväntansfulla, lyckliga, äntligen på väg! På väg till vår efterlängtade son, på väg att bli föräldrar för första gången. Vi fick privilegiet att bo i, upptäckta och uppleva fantastiska och häftiga staden Seoul under nästan en månad. Och nu väntar vi på att få göra om resan, resan till vår dotter.

Familjefilm till lillasyster

Efter mitt inlägg om när vi skulle berätta för Viggo att han ska få en lillasyster så fick vi en hel del goda tips och råd från olika håll och vi valde att berätta för honom i helgen. Han har ju fortfarande inte så välutvecklat språk så han kan inte uttrycka sig så jättebra. Men han såg glad och nyfiken ut när vi berättade och visade foton och filmer och när han kom till dagis i måndags var det första han sa när han gick in "lillasyster" :)

Sen hur mycket han förstår av det hela är ju en annan fråga, men det spelar ju inte så stor roll egentligen. Det enda som känns viktigt är att det är vi som berättade för honom, att han får tid att förbereda sig men att han förhoppningsvis inte tycker att det blir för lång och jobbig väntan, men det tror jag inte. Han är så mitt uppe i sitt eget och är ingen funderar och tänkare på det sättet.

Så förra helgen när hela familjen var finklädd  för att gå på kalas så passade vi på att spela in en liten hälsning till lillasyster som vi ska skicka med pekboken. Hela familjen säger hej och vem vi är på svenska och sen på koreanska och sen sjunger vi Blinka lilla stjärna. Viggo tyckte att det var jätteroligt och var så duktig! Nu i helgen som gick filmade vi lite mer, i och utanför huset och Viggos och vårt sovrum på ovanvåningen. Lillasysters rum är ju inte klart så vi byggde lite snabbt ihop spjälsängen och satt in i vårt rum för att det ändå skulle se ut som att det var plats ordnad åt henne. Nu ska jag bara klippa ihop de olika filmsnuttarna och bränna på en CD-skiva så att vi kan skicka iväg alltihop.

Vi hoppas att hon kommer att uppskatta filmen och att det kan göra det enklare för henne att förbereda sig på att hon ska komma till vår familj :)

Papper, papper, papper

I och med barnbeskedet så ska det samlas in nya dokument igen. De flesta är precis de samma som förra gången och några är nya. De flesta har vi alltså redan men några nya ska ordnas från myndigheterna, utdrag ur belastningsregistret och samtycke från kommunen att vi får adoptera vårt barn. Så mer väntan och saker att fixa. Man är tyvärr inte lika snabb och fokuserad nu när man har barn som första gången, det är så mycket annat som tar tid och distraherar en.

Men idag ska jag hämta samtyckesblanketterna på kommunen och sen väntar vi bara på mannens dokument från Polisen innan vi kan gå till Notarius Publicus för att få de sista stämplarna. Sen kan vi äntligen skicka allt till Adoptionscentrum och de kan i sin tur skicka dem till SWS i Korea så att vårt ärende kan gå vidare. Först ska våra dokument till utrikesministeriet för att få ett utresetillstånd, det kan ta ett par månader, först när det är klart kan det gå vidare till domstolen så att vi får en domstolstid, och det kan ta några månader det också. Man skulle kunna önska att de här processerna skulle kunna löpa parallellt, då hade det gått mycket fortare.

 

Förra gången vågade jag knappt köpa nånting när vi väntade, varken innan barnbesked eller resebesked. Och sen när det gick så snabbt från BB till RB och vi bara hade 10 dagar på oss från samtalet tills att vi skulle infinna oss i domstolen i Seoul så blev det väldigt stressigt och bråttom. Den här gången är jag inte lika nojig att något ska hända innan vi får åka, även om risken är densamma, inte så stor men den finns. Så jag har sorterat sonens kläder och lagt undan det som kanske lillasyster kan använda, vi får se när det gäller storlek och att det inte är för grabbiga kläder. Hon behöver ju inte se ut som en pojke ;) Det som inte passar ska skänkas och säljas. Sen har jag börjat köpa lite flickkläder. Och på söndag ska jag på den obligatoriska hösttrippen till Ullared och då kommer jag inte kunna låta bli att även handla saker till lillasyster :) Även om det känns konstigt och är svårt att föreställa sig så är hon ju en del av vår familj nu även om hon inte är här en eller juridiskt sätt är vår än.

Adopterade barn i förskolan

Att ha adopterade barn ställer lite extra krav på en som förälder. Men det ställer också lite extra krav på andra personer som finns kring barnen som tex pedagoger i förskola och skola. Barnen har bott på barnhem eller i fosterfamiljer och har en eller flera separationer bakom sig. För vår son har det gått relativt bra i förskolan, både inskolningen och de här två terminerna han hittills har gått där. Men han blir ledsen ibland vid lämning och inför den här terminen och att det har börjat två nya pedagoger på hans avdelning ville vi ha ett möte med dem och påminna lite om hans bakgrund och ge dem lite allmän information om adopterade barn utifrån våra kunskaper och erfarenheter.

Det är lätt att man glömmer vår sons bakgrund för att man tycker att han är en sån glad kille som fungerar bra i de flesta situationer. Men man får aldrig glömma bort det faktum att han har de separationer han har i sitt bagage och att han har kommit till ett annat, land, kultur och familj. Man måste alltid ha det med sig och ha en förståelse för och ta hänsyn till det i vissa situationer. Vissa reaktioner eller beteenden från hans sida kan bero på de trauman som han faktiskt har varit med om tidigare i sitt liv. Anknytningen är också en väldigt viktig del för honom och något man måste ha med sig i vissa situationer. MIA (Myndigheten för internationella adoptioner) har tagit fram en skrift som heter "Ska jag vara här?" som är väldigt bra, den har vi också har gett till dem dem.

Frågor från andra barn i förskolan

Ett annat ämne vi har tänkt ta upp med förskolan är hur de kan möta frågor från andra barn på förskolan om vår son för att han är mörk och om adoption. Nu när vår son har blivit lite äldre kommer både hans egna frågor kring detta komma, men det dröjer nog ett tag till då han bara är 3 år, men framförallt tror vi att frågor kommer komma snart från andra äldre barn som han träffar och umgås med på förskolan. Speciellt lite mörkare barn som skiljer sig både från de flesta andra barn och som heller inte liknar sina föräldrar sticker så klart ut bland de andra barnen och naturligtvis har barnen frågor och funderingar kring det. Därför vill vi förbereda pedagogerna på förskolan på detta och tala om lite hur vi vill att de bemöter det och tips på vad de kan säga och vad vi vill att de inte berättar.

Nedan är lite av våra tankar och exempel på hur vi valt att förhålla oss till de här frågorna och hur vi vill att de ska bemöta dem om de kommer upp i förskolan. Vi har tagit några vanliga frågor hur vi brukar svara.

Varför är V mörk? V kommer från ett annat land som heter Korea (Sydkorea) som ligger i Asien. Där är alla mörka som V.

Varför är V mörk och hans föräldrar ljusa? Därför att V är adopterad från Asien, han har inte legat i sin mammas mage. Hans mamma och pappa åkte och hämtade honom i ett flygplan.

Vem är Vs riktiga mamma och pappa? Vs föräldrar är hans riktiga mamma och pappa. Men han har inte legat i sin mammas mage.

Vad är adopterad? När man tar hand om ett barn som inte har någon annan som kan ta hand om det.

Övrigt
Om det är något barn som fortfarande har frågor så säg att han eller hon får fråga Vs föräldrar.
V kommer sannolikt snart bli mer medveten om vad det innebär att vara adopterad, då tar vi gärna vidare diskussioner kring ämnet.

När det gäller detaljer kring Vs bakgrund brukar vi säga till vuxna att det kan han själv berätta när han blir stor, om han vill. Om det skulle väckas något intresse kring detta får ni gärna prata allmänt kring adoption, läsa böcker med mera.

Andra svar på allmänna frågor
Barn kan komma till sina föräldrar på olika sätt. En del mammor får barnet i magen och en del mammor får åka flygplan och hämta sitt barn.

Hos en del mammor har det inte fastnat någon bebis i magen utan de får resa till ett annat land och hämta sitt barn där.

Det finns barn som av olika anledningar inte har någon mamma och pappa och då är det bra att andra kan få bli deras mammor och pappor.

Avslutningsvis
Det är jätteviktigt att det är ni eller vi som svarar på frågor om V eller om adoption. Att inte ställa frågor till V.

Det är också viktigt att om ni pratar om hur barn blir till, bebisar och magar att ni samtidigt pratar om adoption och andra familjekonstellationer som att man kan ha två mammor osv.

Med detta inte sagt att det är allt vi pratar om hela tiden, tvärtom. Men frågorna brukar komma förr eller senare.

Boktips
Vi har också sammanställt en boklista med tips på olika bra barnböcker som handlar om adoption och get till pedagogerna på sonens avdelning.

Goyeryd, Ingvor
Pyret

Goyeryd, Ingvor
Pyret får en lillebror

Goyeryd, Ingvor
Pyret åker till Indien

Tidholm, Anna-Clara
Min familj
Vad är en familj? Frågan ställs i början av den här boken, och sedan får tolv tecknade barn presentera sina olika familjer. Här finns kärnfamiljer och familjer som är utvidgade på olika sätt.

Lidbeck, Petter
Stora bebisbytet
Oroliga föräldrar undrar vad som hänt. Någon har bytt ut alla bebisar. Också kungens och drottningens barn är utbytt. Drottningen har ett knep, hon förhalar processen. Om en vecka bestämer vi hur vi gör. Om en månad. Om ett år. Vem vill då lämna ifrån sig sitt barn, i utbytte mot något annat. Alla barn är ju så fina, alldeles oberoende av utseende, blir den självklara kontentan av denna bok.

Karlsson Bergkvist, Mi
Tekla Tiger och jag-boken
Teklas kompisar upptäcker att Tekla inte ser ut som sina föräldrar. Välberättat i ord och bild om att våga fråga och berätta om adoption.

Adbåge, Emma
Hämta Joel
Varför ser inte Joel ut som sina föräldrar? Frågan väcks under fruktstunden på dagis. Fram växer sedan berättelsen om Joel som finns i ett annat land, och föräldrarna som godkänns och får åka och hämta hem honom.

Schultz, Göran
Här kommer Bu-Ran och Seo-Ran från Korea  Jansson, Anders Alice från KinaBerättelsen om hur Gong En Xiang träffar sin familj och följer med till Sverige. Fotografiska bilder från TVs dokumentärfilm.   Höjer, Dan Hjärtat mittI hjärtats tecken går den här bildsagan om hur Tu Thi från andra sidan jordklotet kom till sina adoptivföräldrar i Sverige.

Träffar och öppna förskolor för adoptivfamiljer

 Här är gänget och leker i Alnarpsparken utanför Lomma.

När man är föräldraledig med adoptivbarn så kan det vara lite svårt ibland att hitta saker att göra och hitta andra föräldralediga att umgås med. Både man själv som vuxen och barnen behöver likasinnade att hänga med. Det är ju inga spädbarn vi kommer hem med så att sitta på fik och småprata med kompisar är oftast inte den mest populära och enkla aktiviteten ;)

Vi adoptivföräldrar blir ju inte automatiskt sammansatta i föräldragrupper som får barn ungefär samtidigt. Men jag har faktiskt läst och hört att det finns län/landsting som hjälper till att anordna något likvärdigt, det tyckte jag lät jättebra! Men jag vet inte vem som håller i det, var man hittar information om det eller hur de vet vilka adoptivfamiljer som finns i regionen. Om någon vet något mer kring det här får ni gärna höra av er.

Jag är jätteglad och tacksam över att vi redan innan vi kom hem med Viggo träffade flera andra familjer som väntade på att få sina adoptivbarn. När vi sedan började komma hem med våra längtansbarn så fortsatte vi att träffas, både med och utan barn. Det har varit guld värt! Både för barnen som fick träffa och leka med andra adoptivbarn i samma ålder men även för oss föräldrar som både hade några att umgås med och dela erfarenheter med.

På flera ställen i landet finns det öppna förskolor/träffar speciellt för adoptivfamiljer. I Skåne finns det på tre olika ställen, en på Limhamn/Malmö, en i Helsingborg och en i Lomma. Träffarna i Malmö och Lomma är en eftermiddag i veckan, i Helsingborg är det en gång i månaden. Tid, plats och mer info om dem hittar du här.

Om man ännu inte har fått sitt längtansbarn kan jag rekommendera VäntanLängtan-träffarna som Adoptionscentrums lokalavdelningar brukar anordna runt om i landet. Då får man möjlighet att träffa andra familjer i samma situation och oftast så kommer en familj som redan har adoptera och berättar om sin resa och erfarenheter och man får möjlighet att ställa frågor. Mer info finns på lokalavdelningarnas respektive sidor på ACs hemsida.

Mina tankar går till familjerna i Kenya

Jag hade nog också blivit en beskyddande schimpansmamma och velat ta mitt barn på ryggen och fly om jag hade hamnat i en sådan här fruktansvärd situation.

I tisdags delades en artikel till en dansk tidning i ett av adoptionsforumen på Facebook. Jag klickade på länken och läste den hemska nyheten om att två svenska och en dansk familj riskerar att förlora sina barn som de har haft hos sig i nästan ett halvår. Det har dykt upp tre kvinnor, samtidigt, som hävdar att det är deras barn som de har förlorat och vill ha tillbaka dem. Myndigheterna vill nu ta tillbaka barnen och sätta dem på ett delvis statligt ägt barnhem under tiden då de gör en utredning och DNA-test.

Sånt här händer ibland, olyckligt nog, men då har praxis varit att barnen ska få bo kvar i familjerna under utredningen för att inte skada barnen som nu har knutit an till sina nya familjer. Det här har alltså inte skötts på ett korrekt och bra sätt för barnen och jag anar att det är ett politiskt utspel från de som är emot internationella adoptioner. Vilket känns konstigt och märkligt då de ju faktiskt har stoppat alla internationella adoptioner och det är bara de som är i landet nu som får fullfölja sina. Det här skadar både barnen och familjerna så oerhört mycket och jag hoppas verkligen att det bara är ett dumt utspel som de drar tillbaka och ändrar sig nu när de har fått publicitet i media.

Jag känner till lite mer kring det här då vi har vänner som känner de berörda familjerna, våra vänner känner sig såklart frustrerade och hjälplösa då de på alla sätt och vis vill hjälpa till så mycket de kan, men adoptionsorganisationerna vill hålla en låg profil för att bla inte stöta sig med myndigheterna i Kenya så jag håller mig också till den linjen så länge det är så. Men igår la organisationerna iaf upp information på sina hemsidor och de har satt igång en hjälp och stödinsats för familjerna vilket känns som det viktigaste just nu då familjerna säkert känner sig både hjälplösa och maktlösa där långt borta i ett främmande land.


Jag hoppas verkligen att allt kommer att gå rätt till i processen, att utredningen görs på ett korrekt och rättssäkert sätt och att barnen hamnar i den familj som är bäst för dem oavsett vem som är deras biologiska föräldrar. 

Varför barn adopteras bort i Sydkorea

Bilder från stora fina Seoul Park och ett av alla mängder sk DVD rum dit ungdomar går, speciellt unga par, för att träffas och umgås och titta på film. Framförallt för att få egentid då man bor så trångt och ofta tillsammans med mor- och farföräldrar.

Jag tänkte försöka förklara lite varför det finns internationella adoptioner från Sydkorea, utifrån min kännedom och kunskap om området. Om det är någon som har någon annan information så skriv gärna till mig så uppdaterar jag både bloggen och mig själv :)

Varför barn adopteras bort i Sydkorea än idag är en fråga som många ställer, speciellt när Sydkorea är ett av världens mest moderna och rikaste länder. Eller ja, moderna när det gäller teknik och liknande men inte när det gäller strukturerna i samhället och synen på familjen. Sydkorea har gjort en väldigt kort och snabb resa efter Korea-kriget till det rika och snabbväxande land de är idag. På 1950-talet och efter kriget var Sydkorea en fattig jordbruksnation, men har utvecklats till en av världens 15 största ekonomier. Så det är inte så konstigt att allt inte hinner och hänger med i samma takt.

Korea är inte speciellt stolta över att de fortfarande är ett av världens största länder när det gäller internationella adoptioner, snarare så skäms över att de inte kan ta hand om sina barn trots att de är ett så rikt och modernt land. Det finns flera starka grupper som gör påtryckningar mot staten att de internationella adoptionerna ska stoppas helt. De anser att det viktigaste att man får vara kvar i sitt land och i sin kultur. Men det innebär att barn blir kvar på institutioner ist för att få en familj för det finns fler föräldralösa barn än det finns koreanska familjer som vill och kan adoptera barnen.

I Korea lämnas idag oftast barnen bort när de är i stort sätt nyfödda. Det är oftast unga, ensamstående mammor som har blivit oplanerat gravida.

2012 gjordes den gamla adoptionslagen om som förändrade en hel del saker. De nya reglerna innebär bl.a. att en mamma som vill lämna sitt barn för adoption måste leva tillsammans med barnet i minst en vecka efter förlossningen innan hon lämnar samtycke till att barnet adopteras. För att hon ska få lite tid på sig att känna efter om hon kanske ångrar sig och vill behålla barnet. Mamman måste också registrera barnet i sitt familjeregister oavsett om hon kan behålla barnet eller inte, något som inte krävdes tidigare. Att vara ensamstående mamma är dock inte så accepterat i Korea och tvånget med familjeregistret leder då tyvärr till att en del inte vill registrera barnen för att andra kan se informationen i deras familjeregister. Därför förekommer det att barn lämnas anonymt och motståndare till den nya lagen menar att det har inneburit att fler barn nu lämnas anonymt. En pastor som är motståndare till lagen har öppnat en s.k. babybox, där mammorna kan lämna barnen anonymt, för att skydda dessa barn. Han hävdar att fler barn nu lämnas sedan nya lagen trädde i kraft. Ministry of Health and Welfare menar dock att antalet övergivna barn snarare sjunkit under de senaste åren. De menar att frågan om familjeregister är en fråga om mänskliga rättigheter på ett mer övergripande plan och att problemet är hur mycket personlig information som ska vara synlig för allmänheten snarare än frågan om registrering. Flera ministerier har enats om att arbeta fram ett nytt lagförslag om sekretess i familjeregister. Barn som lämnas anonymt registreras i ett enpersons familjeregister och placeras på en institution. Ett övergivet barn kan adopteras efter 6-12 månader, men myndigheterna vill inte ge tillstånd till internationell adoption eftersom de biologiska släktingarna ska kunna söka sitt barn.

Min personliga åsikt om detta är att jag tror mer på pastorn och Steve som driver MPAK (Mission to Promote Adoption in Korea), som jag skrev ett inlägg om för ett tag sedan. Om de ändrar så att det blir sekretess på familjeregistret så är det väl okej, men det är inte okej att ett sådant register är öppet för allmänheten. På MPAK bloggen finns det en intervju med Steve om hans historia, varför och hur han blev adopterad till USA och varför han startad MPAK. Väldigt läsvärt, intressant och gripande!

Som det bla står i intervjun med Steve så har det varit och är så tyvärr en del fortfarande att inhemska adoptioner anses skamliga. De inhemska adoptionerna har visserligen ökat och de har gjort åtgärder för att öka dem,  inhemska adoptanter får ett månatligt bidrag om 150 000 won (ca 950 kr) till dess att barnet fyllt 14 år, åldersgränsen har höjts från 50 till 60 år och ensamstående har fått möjlighet att adoptera. Staten subventionerar också den administrativa kostnaden för nationell adoption.

Den koreanska regeringen vill fortfarande minska antalet adoptioner med 10 procent per år. Trots att alla är överens om att förändringar behövs går det långsamt. Ministry of Health and Welfare är medvetna om att det krävs stora förändringar i det sydkoreanska samhället för att öka barns rättigheter och förbättra situationen för ensamstående mödrar.

Att förändra kultur, synsätt och inställningar i samhället tar lång tid. Tex så är abort inte helt lagligt, men det utförs ändå. Det tillsammans med att det finns många små saker som gör att det är svårt att leva som ensamstående mamma i Korea så kommer det att ta lång tid innan antalet barn som blir tillgängliga för adoption minskar. Tex så får koreanska familjer som adopterar koreanska barn ett större ekonomiskt stöd än ensamstående mammor för att ta hand om barnen.

Så här ser jag på saken. Jag förstår helt och hållet att Korea vill minska sina adoptioner och speciellt de internationella, att adoptera bort ett barn till ett annat land är det näst sista alternativet innan institution och ska också vara så. Även om vi såklart är oerhört tacksamma och lyckliga över att alternativet finns, annars hade ju inte vi haft vår älskade Viggo. Men det är en tuff resa för många barn att adopteras bort och växa upp i ett annat land och en del känner sig ofta splittrade och identitetslösa. Man måste dock börja i rätt ende, angripa problemet från rätt håll och barnen ska inte bli de som blir lidande. Det är också tufft för de kvinnor som blir oplanerat gravida och får leva resten av sina liv med sitt beslut.
Hade aborter varit fullt tillåtet tillsammans med en bra sexualundervisning i skolan, så att man vet och förstår hur man skyddar sig, så hade förhoppningsvis antalet oönskade barn som föds minskat. Det är för mig prio ett. Och om man ändrar på lagar som tex säger att söner inte får duscha och byta om på badhus i kvinnornas omklädningsrum efter de har fyllt 5, samt ökat de ekonomiska förutsättningarna så hade det också kunnat bidra till möjligheterna att leva som ensamstående mamma. Om barn trots allt föds utan att föräldrarna kan ta hand om det så är det viktigaste av allt att barnet får en kärleksfull familj, oavsett om det är i hemlandet eller i något annat land. Att barnen blir kvar på institutioner är det allra sämsta alternativet och inget barn i världen borde få ett sådant liv.


Om ni vill läsa mer om det här så kan ni tex läsa om när MIA (Myndigheten för internationella adoptioner) var på tillsynsresa i Korea 2014. Om ni har några bra länk- och lästips så tipsa mig gärna!

Vår första resa - Vår nya familj

Om det är någon som är intresserad och nyfiken på vår första resa så har jag gått igenom den skyddade bloggen vi hade då och tagit bort lite bilder som jag inte vill publicera offentligt. Det kan kanske vara kul för er som snart ska göra er första hämta-barn-resa, hur vår resa gick till och hur våra upplevelser var. Eller för er som är nyfikna på Sydkorea, hur det går till när man hämtar sitt barn där och våra upplevelser av landet och kulturen. Det var ju lite speciellt för oss då vi var där samtidigt som fyra andra familjer i nästan fyra veckor. Den gången började vi blogga först när vi hade fått resebesked.
Här hittar ni bloggen - "Vår nya familj"

För-evigt-familj

I början när vi precis hade fått vår efterlängtade son, efter alla många och långa år av barnlöshet tänkte man ofta på hur lyckligt lottade vi var som hade lyckats få barn till slut. Hur lyckligt lottade vi var som hade lyckats ta oss igenom den tuffa adoptionsprocessen och det smala nålsögat, blivit godkända och fått ett barn.
Efter ett litet tag hemma när man var mitt uppe i allt, chocken av att ha blivit föräldrar till ett barn med en personlighet och egen vilja och inte en liten hjälplös bebis, anknytning som skulle arbetas på och fås att fungera, språkförbistringar och sömnbrist så tänkte man på hur tufft det var att vara adoptivförälder.  Man tänkte ofta på hur tuff processen hade varit för oss föräldrar, hur höga krav det ställs på oss som adoptivföräldrar, hur mycket tuffare det är att vara föräldraledig med äldre barn osv. Men man tänkte också på det obefintliga stödet från samhället och bristen på kunskap hos läkare, BVC etc. Det finns inga föräldragrupper för adoptivfamiljer som kommunen hjälper till med, behöver man extra stöd och hjälp för barnet eller i sitt föräldraskap så får man söka den själv och det är inte lätt att hitta eller få. Just då, i början när allt var nytt och lite smått kaotiskt var det så man tänkte.

Men sedan när allt så sakteliga föll på plats, när anknytningen byggdes på och stärktes, när vi hittade våra rutiner och man kunde ta ett litet steg tillbaka och titta på det lite utifrån, lite klarare så är det inte vi som adoptivföräldrar som har gjort den tuffaste resan, inte ens om man räknar med alla barnlöshetsåren innan med misslyckade fertilitetsbehandlingar. Det är våra barn som har gjort den allra tuffaste resan, det är de som är modigast och starkast. Ännu mer slog det mig när jag läste det här inlägget på en amerikansk blogg. När man verkligen tänker efter så är det ju är det helt självklart att det är barnen som har gjort den tuffaste resan. Det är de som har blivit lämnade när de var små och hjälplösa, inte bara en utan minst två gånger. För Viggos del blev det tre gånger, först av sin biologiska mamma, sedan av personalen på barnhemmet och till sist av sina fosterföräldrar. Han har gång på gång fått bygga upp ett nytt förtroende för olika vuxna personer som säger att de ska ta hand om honom, förlita sig på dem, knyta an, ta emot och visa kärlek. Sen kom han till slut till oss, vi som säger att vi ska vara hans för-evigt-familj, vi som lovar att alltid finnas där för honom och älska honom, i all framtid.

De här insikterna och påminnelsen har gjort att jag försöker påminna mig så ofta jag kan om hans historia och speciella start i livet, ta hänsyn och ha förståelse för hans reaktioner och beteende i vissa situationer. Och aldrig glömma bort! Men framförallt har det gett mig en stor respekt för hur modig han är som vågar släppa in nya människor gång på gång, älska dem och låta dem älska honom. Han har blivit lämnad flera gånger och uppryckt från sin historia, sina rötter, sitt land, kultur och språk. Det är inte vi som har gjort den tuffaste resan, det är han.

Vi lovar honom älska honom och vara hans för-evigt-familj, att ALDRIG lämna honom, men ingen kan tyvärr lova det till hundra procent, det kan hända saker som man inte rår på, sjukdomar och olyckor, gud förbjude. Jag hoppas bara att han tror och litar på oss att det är vår största intention att det ska bli så, att vi ALLTID ska finnas där för honom, för evigt.

Några tankar och känslor att bära med sig genom livet som adoptivförälder, att påminna sig om och inte glömma, speciellt de dagar då det känns lite extra tufft, det är barnen som är de tuffaste, modigaste och starkaste.