Äntligen klara!

Nu är vi äntligen klara med alla papper som ska samlas in efter barnbeskedet! Puh, vilken tid allt tar att göra. Mycket längre tid nu när man har barn, allt jag ska komma ihåg att göra får liksom inte plats i min hjärna längre. Det känns lite jobbigt att det har gått ytterligare en månad, vår dotter har blivit ännu en månad äldre, tid går som vi missar med henne men vi hoppas att vår process ändå har flutit på och inte stått stilla under tiden.

Under tiden har vi iaf fått andra positiva nyheter. Vänner till oss som hämtade sitt andra barn samtidigt som oss har fått sitt resebesked i veckan för sitt tredje barn, en flicka som nu är 19 månader. De fick sitt barnbesked i april och ska åka ner i slutet av oktober. Så det gick relativt snabbt i sammanhanget. På ACs hemsida har de även uppdaterat tiden för väntan på resebesked, nu står det inte längre 8-10 månader utan 6-8 månader. Så vi håller alla tummar och tår vi har för att det ska gå så snabbt för oss också :) Även om det innebär att vi får åka till Seoul när det nästan är som kallast. Men det finns många bra inomhusaktiviteter där iaf :) Fast det kommer isf kanske inte bli någon resa till andra ställen i landet.

Nu ska vi sätta igång att göra pekboken som man ska göra och skicka ner till sitt barn. En pekbok med bilder på oss och saker i hemmet. Inte helt lätt att välja bra och enkla bilder men vi har ju gjort det en gång förut så det ska säkert gå att få ihop en gång till.

Papper, papper, papper

I och med barnbeskedet så ska det samlas in nya dokument igen. De flesta är precis de samma som förra gången och några är nya. De flesta har vi alltså redan men några nya ska ordnas från myndigheterna, utdrag ur belastningsregistret och samtycke från kommunen att vi får adoptera vårt barn. Så mer väntan och saker att fixa. Man är tyvärr inte lika snabb och fokuserad nu när man har barn som första gången, det är så mycket annat som tar tid och distraherar en.

Men idag ska jag hämta samtyckesblanketterna på kommunen och sen väntar vi bara på mannens dokument från Polisen innan vi kan gå till Notarius Publicus för att få de sista stämplarna. Sen kan vi äntligen skicka allt till Adoptionscentrum och de kan i sin tur skicka dem till SWS i Korea så att vårt ärende kan gå vidare. Först ska våra dokument till utrikesministeriet för att få ett utresetillstånd, det kan ta ett par månader, först när det är klart kan det gå vidare till domstolen så att vi får en domstolstid, och det kan ta några månader det också. Man skulle kunna önska att de här processerna skulle kunna löpa parallellt, då hade det gått mycket fortare.

 

Förra gången vågade jag knappt köpa nånting när vi väntade, varken innan barnbesked eller resebesked. Och sen när det gick så snabbt från BB till RB och vi bara hade 10 dagar på oss från samtalet tills att vi skulle infinna oss i domstolen i Seoul så blev det väldigt stressigt och bråttom. Den här gången är jag inte lika nojig att något ska hända innan vi får åka, även om risken är densamma, inte så stor men den finns. Så jag har sorterat sonens kläder och lagt undan det som kanske lillasyster kan använda, vi får se när det gäller storlek och att det inte är för grabbiga kläder. Hon behöver ju inte se ut som en pojke ;) Det som inte passar ska skänkas och säljas. Sen har jag börjat köpa lite flickkläder. Och på söndag ska jag på den obligatoriska hösttrippen till Ullared och då kommer jag inte kunna låta bli att även handla saker till lillasyster :) Även om det känns konstigt och är svårt att föreställa sig så är hon ju en del av vår familj nu även om hon inte är här en eller juridiskt sätt är vår än.

Det magiska samtalet!

Vi har glädjande nyheter att dela med er, vi har fått vårt efterlängtade barnbesked! I torsdags bara två veckor efter att vi hade skickat våra papper fick vi det magiska och överraskande samtalet. Och när de berättade att det var en flicka trodde jag knappt mina öron! Vi ska få en dotter, Viggo ska få en lillasyster, det känns helt galet!
Hon är 16 månader och alldeles bedårande söt. Vi har fått massor av foton och filmer. Nu väntar den långa, olidliga väntan på att vi får träffa henne på riktigt och hämta hem henne. Troligtvis kommer det dröja 8-10 månader.
Nu ska vi sätta fart och samla nya papper igen och skicka till Korea.

I helgen var jag på loppis och kunde inte låta bli att köpa den här söta klänningen till lillasyster. Men de kändes konstigt och annorlunda att titta på och köpa flickkläder :)

Vi är som ni säkert förstår överlyckliga, glada och tacksamma över att vi ska få privilegiet att bli föräldrar igen. Nu ska vi försöka njuta ett tag innan längtan och frustrationen över väntan tar över.

Äntligen, nu är vi på väg!

Den här bilden får symbolisera att vår resa har startat på riktigt.Det är från i sommar när vi åkte ångtåget på Österlen. Viggo älskar tåg!

Nu har våra papper äntligen skickats till Korea! Nu börjar den riktiga väntan, väntan på vårt barn, väntan på ett syskon till Viggo. Wow, nu börjar det bli pirrigt! De har inte så många ansökningar i Korea för tillfället så det kan gå riktigt fort till att vi får barnbesked, 1-2 månader har adoptionsorganisationen sagt. Sen är det tyvärr fortfarande lång väntetid på att få resa, 7-12 månader, pga den byråkratiska processen, få domare i domstolen och att det inte är prioriterade ärenden. Men snittet verkar ligga på 8-9 månader på att få resebeskedet. Sen är det 1-2 månader därefter som man har sin domstolstid och sen tar det 2-5 veckor därefter innan man får barnet och kan åka hem tillsammans som en familj.

Vår utredning blev godkänd i nämnden i april så det tar ett bra tag att få i ordning allt pappersarbete för att kunna skicka till landet och då har vi ändå skyndat på så mycket vi har kunnat. Det är ganska frustrerande i den här processen och sättet att få barn på, all väntan och tid allting tar att genomföra. Men nu har vi nåt en ny milstolpe i den här syskonadoptionsprocessen och det är vi jätteglada för!
Hoppas att fler där ute som väntar och längtar efter sitt längtansbarn också har kommit framåt i processen, jag tänker på er och håller tummarna för er.

Lägesrapport

De senaste veckorna har bara svishat förbi! Sista jobbveckan innan en lång semesterledighet, möhippa, utlandssemester, 3-års kals för både barn och släkt, bröllop, renovering och såklart pappersarbetet för adoptionen däremellan är anledningen till att jag inte har skrivit något här på ett tag.
I mitt senaste inlägg var jag rätt arg och irriterad på adoptionsorganisationen för brist på information ang semestertider och flexibilitet. Så som vi läste det de skrev så lät det som att de inte skulle ha tid att läsa igenom och godkänna våra papper under sommaren men ca en vecka efter att vi hade skickat papperna till dem så fick vi ett mejl om att de hade läst igenom dem. Jag vet inte om de hade hunnit oavsett eller om vårt lite arga svar till dem spelade in. Vi behövde iaf bara ändra ett datum som vi hade skrivit fel :) Sen kunde vi samla ihop de papper som skulle till Notarius Publicus (NP) för vidimering. Nu väntar vi på att de ska bli klara, tycker att det har tagit längre tid än det borde:( Vi hoppas få dem i morgon så att vi hinner ta alla kopior igen så att vi sedan kan skicka originalen till adoptionsorganisationen innan vi åker bort nästa vecka. När det är gjort så har vi gjort vårt för nu. Sen ska organisationen skicka allt till Sydkorea. Då börjar väntan på barnbesked!

Hoppas att ni har en skön sommar och att ni kan njuta av ledighet. Det är inte alltid så lätt när man väntar och längtar, jag vet.

Vår resa mot en familj - del 3

Då har vi kommit till del tre i vår historia och resa till vårt längtansbarn. Har du missat de andra delarna kan du läsa dem här, del 1, del 2.

Tre månader tog det att få till all dokumentation som skulle samlas ihop till Sydorea. En oerhört lång tid i det här sammanhanget varje dag man missar i tid känns som en enorm förlust. Varför det tog så lång tid för oss var för att socialen än en gång strulade pga att personalen ständigt bytts ut. Det tog mycket på krafterna och var oerhört frustrerande. Men nu var iaf äntligen alla papper insamlade, stämplade och skickade till Sydkorea. Nu väntade vi på riktigt på ett barn, vårt barn. Månaderna gick, det var en otålig väntan, vi ville bara veta, vem var han/hon som skulle bli vårt barn. Tiden gick otroligt sakta. Som vanligt försöker man hitta på saker för att fördriva tiden och inte behöva tänka och längta ihjäl sig. Julen blev något lättare att fira det året då det förhoppningsvis skulle bli den sista barnlösa julen. Sedan åkte vi på skidsemester i februari, något vi förmodligen inte skulle kunna göra på ett par år. I februari vågade jag också köpa de första barnkläderna. En milstolpe i längtan efter barn!

Sen ännu mer tyst väntan. Det är en extra jobbig dimension av den här långa väntan, man får inte höra eller veta något. Inga uppdateringar eller information om var i processen man befinner sig. Det finns heller inga exakta tidsangivelser man kan förhålla sig till, bara ungefär. Om jag minns rätt så var det då 4-6 månaders väntetid på barnbesked. Det är den ständiga ovissheten som är så tärande, inga datum eller mål att förhålla sig till eller räkna ner mot.

I maj passade vi på att göra en efterlängtad light renovering av vårt stora badrum. Det är jag så tacksam och glöd för idag att vi hann med och göra innan vi fick barn. Det hade varit tufft att få till efter. Vi försökte fylla vår tid med saker att göra men det är inte alltid så lätt. Många säger att man sk "passa på" att göra sådant man inte lika lätt kan göra sen när man väl har fått barn. Men det har man ju gjort otaliga gånger och det är inte det man är sugen på eller intresserad av att göra just då man vill bara få sitt barn och göra barn- och familjesaker. Vår, sommar, sol och värme gjorde väntan lite lättare iaf.

Så kom äntligen det magiska, efterlängtade samtalet! Samtalet om VÅRT BARN! Han fanns, han skulle bli vår, så svårt att ta in och greppa men helt fantastiskt! Dagen innan midsommarafton ringde de min man. Det var precis när jag var på väg hem från jobbet. Jag fick beskedet av honom när jag kom hem. Han vågade inte ringa mig direkt för han tänkte att jag kanske skulle köra av vägen med bilen ;) Eftersom det var en långhelg så mejlade AC oss några bilder på honom för att vi inte skulle bli tokiga av att vänta på bilderna som de skickade med posten. Jag blev naturligtvis otroligt glad men jag hade lite svårt för att ta in det till en början och knyta an till att det var vår son. Jag behövde lite tid för att smälta det och känna moderskänslor för honom. Det ar lite svårt att förklara för alla sen när vi berättade om det fantastiska och efterlängtade beskedet. Folk förväntar sig ju att man ska vara överlycklig och sväva på moln. Men jag behövde lite tid för att komma dit. Jag bara också med mig en liten oro ända till den dagen vi träffade honom för första gången om jag skulle kunna älska honom som min son direkt. Det här är saker som man inte riktigt prata om inom adoptionsvärlden känner jag. Eftersom vi har kämpat och längtat så otroligt mycket och länge så upplever jag att allt ska vara så självklart och fantastiskt och att vi ska vara tacksamma för allt. Men det är inte så enkelt och självklart alltid. Men efter bara ett litet tag så flyttade vår lille goding in i mitt hjärta och jag längtade ihjäl mig efter att få åka och hämta honom.

Viggo var 11 månader gammal när vi fick barnbeskedet, lite äldre än andra barn som fick barnbesked vid den tidpunkten. Vi fick också veta en hel del om honom via hans dokumentation samt fick en del bilder på honom. I Korea måste åtminstone en av föräldrarna vara känd för att de ska adopteras internationellt för att barnen ska kunna söka sina rötter. Så vi vet mycket om hans bakgrund. Sedan bor de i fosterfamiljer som tar hand om dem som deras barn vilket är jättebra för tryggheten och anknytningen.

Ett sätt, för åtminstone mig, att knyta an till honom var att välja ett svenskt namn. För att han skulle kännas som vår. Nästan direkt när vi hade fått barnbeskedet började vi titta på namn. Vi tyckte pojknamn var svårt och hade inga favoriter sedan innan. Men till sist valde vi Viggo, det passade vår lille runde, goe, glade unge :)

Om väntan varit jobbig innan så blev den än mer jobbig nu. Nu visste man vem man väntade på och han blev bara äldre för varje dag som gick och man missade ännu mer tid med honom. Oftast får man heller ingen uppdatering under den här tiden fram tills man får resa ner. Men vi var lyckligt lottade som fick ett överraskande brev med fler foton och två filmer! I Sydorea anordnar de ett 1-års firande för fosterfamiljerna när barnen fyller 1 år. De samlas i en lokal och har lite festligheter, barnen får ha sina traditionella koreanska dräkter, hanbok, på sig och de filmar och fotar de. Speciellt filmerna var helt fantastiskt att få :) Då fick man se hans personlighet. Han hade precis lärt sig gå och var helt överlycklig över det. Han nöjde sig heller inte med att gå, han skulle springa vilket resulterade i flera fall men det brydda hans sig inte om utan upp och på det igen ;) Vi tittade mååånga gånger på de där filmerna!

Vår Viggo från 1-års firandet.

Fortsättning följer i ett senare inlägg :)

 

Adoptionsprocessen

En adoptionsprocess är lång, osäker och innebär mycket jobb. Men det är väl värt resan när målet är så fantastiskt. Lyckan går inte att beskriva att kunna få barn på det här sättet när alla andra sätt som är så självklara för andra inte fungerar. Förutom att det är en lång och tuff process är det inte heller alla förunnat att ens kunna bli föräldrar på det här sättet, man måste nästan vara perfekt som människa och par, ha ett fläckfritt förflutet, inga sjukdomar, ett bra boende, bra utbildning och arbete samt en väldigt god ekonomi. Samt inte hinner passera åldersgränsen som oftast anses vara 43 år i Sverige trots att det inte är lag på det. Det är inte alla som kommer igenom det trånga nålsögat och klarar testet, både här i Sverige och i givarländerna. Lägg därtill att antalet barn som är tillgängliga för adoption kraftigt har minskat de senaste åren och att kostnaderna bl.a. därför för de som adopterar har ökat ganska mycket så är det inte alla som vill som kan adoptera.
Jag har försökt beskriva i stort ungefär hur en adoptionsprocess kan se ut så om du vill veta mer kan du läsa om det här.

Samtidigt passar jag på att önska alla en riktigt Glad Påsk! Familjehögtider är oftast extra tuffa när man väntar på sitt längtansbarn, skickar över styrkekramar till alla er som fortfarande väntar, längtar och hoppas.

Så har resa nummer två startat

Kontrasternas Seoul! Mitt bland skyskraporna finns fortfarande de gamla templen kvar. De är små gröna, sköna och lugna oaser i den annars hektiska storstaden. Gammalt möter nytt!

Resan mot vårt första barn startade för 10 år sedan. Hemmaförsök som ledde till en himla massa IVF som inte lyckades som sedan ledde till att vi ställde oss i kö för adoption. För snart 1 1/2 år sedan kom vi hem från Korea med vår son. Nu känner vi oss reda för att börja vår andra resa mot en komplett familj och ett syskon till Viggo. Processen är lång och kräver en hel del planering och arbete så det är bra att vara ute i god tid. Och allt är osäkert i adoptionsvärlden, ett land kan stängas för adoption när som helst.

Just nu väntar vi på att vårt medgivande ska upp i socialnämnden för godkännande i mitten av april. Om/när vi blir godkända där så kan vi påbörja pappersarbetet till Korea.

Hoppas att du vill följa med oss på den här berg och dalbans liknande resan mot vårt andra barn och ett syskon till Viggo :)