Nu är de första papperna inskickade!

Ännu ett steg på vägen att bocka av! Förra veckan hade vi äntligen lyckats samlat ihop alla de papper och fotot på oss som Adoptionscentrum behöver för att starta vår ansökningsprocess hos dem. Allt tar alltid mycket längre tid än man tror när det gäller det här papperssamlandet. Först fick vi inte rätt papper av kommunen, sen saknades underskrifter och våra originalpapper. Och det tog extra lång tid att få eftersom vår handläggare hade gått på mammaledighet. Men efter ett par veckor fick vi dem. Sen ska allt scannas, man ska fylla i mappen med information. Ett foto på familjen skulle med, men vår fotoskrivare är kass så det fick vi beställa och det tog sin lilla tid att få. Sen hade vi glömt att skriva under på baksidan av mappen och mannen var iväg på jobbresa. Men i fredags la vi äntligen brevet på lådan så förhoppningsvis har AC öppnat det idag :)

Nu kommer de att titta igenom våra papper och sedan kommer vi att bli aktivt sökande i ett land, i vårt fall har vi önskat Sydkorea. Sedan kommer vi få dokument med instruktioner om en hel drös med papper som ska fyllas i, stämplas osv. Och så foton på familjen förstås, som inte är så enkla eller naturliga att ta alla gånger. Man får tex inte ha jeans, man ska göra saker i hemmet, typ spela ett instrument, laga mat osv.

Lägesrapport

Många undrar kanske var vi befinner oss nu i processen, vad händer. Hade vår kommun skött sig så hade nog våra första papper nu varit på väg till Adoptionscentrum (AC). Men eftersom socionomerna i vår kommun blir gravida stup i kvarten och vikarien aldrig börjar innan den andre slutar så att de överlappar varandra och har överlämning av ärenden så blir det alltid en massa strul. Sedan vi började 2012 har vi haft fyra (!) olika utredare som har varit inblandade i våra ärenden, och då har jag inte räknat med deras chefer som också har fått hoppa in för att vi har behövt få saker gjort. Det är oerhört frustrerande och skapar så mycket merjobb för oss och tar mycket längre tid än nödvändigt.

Den här gången rann begären över för mig när jag upptäckte att vår utredare inte hade gjort de ändringar i texten som vi hade bett henne om innan hon lämnade in det till nämnden och kommunen sa att om ändringarna ska göras måste den upp i nämnden igen. Som tur e lugnade handläggaren på AC mig med att de ändringar vi hade velat göra inte var av avgörande karaktär utan bagateller som inte är av betydelse så vi kunde strunta i att göra dem. Men just eftersom det är bagateller så är det helt befängt att vår kommun säger att den måste upp i nämnden igen om de ska göras. Det är bara löjligt och patetiskt. Jag hade förstått om det hade varit saker som hade rört oss personligen som hade varit avgörande för bedömningen av oss som föräldrar som är det de ska bedöma. Men det här handlade om att det var gammal text som inte var uppdaterad som tex att min mamma numera är pensionär och antal år som mina svärföräldrar nu har varit pensionärer.
Hade vi varit tvungna att göra ändringarna så hade vi fått vänta ytterligare 1-2 månader bara för att vår utredare har slarvat. Så ett råd till er som gör utredningar, var noga med att läsa igenom er utredning och har ni ändringar ni vill göra så be att få se utredningen en sista gång innan den lämnas in. Alla kommuner är visserligen inte som vår som måste ta upp utredningarna i nämnden för minsta lilla ändring och uppdatering.

Visserligen är de nya personerna snälla och hjälper till så gott de kan. Även cheferna. Och att personerna som jobbar där ständigt blir gravida kan ju ingen rå för. Men hade vikarien bara börjat ett par veckor innan den andre slutar så hade vi sluppit jättemycket av all den här ovetskapen som skapar merjobb och frustration. Vår utredare glömde tex att skriva under vår utredning så nu måste hon antingen komma in till kontoret, vilket hon kanske inte kan eller vill om hon precis har fött barn. Eller så får utredningen skickas till henne och får sedan skicka tillbaka den men det kommer ju ta flera extra dagar. Vi har heller inte fått alla våra papper tillbaka i original så vi kan inte ta några kopior och skicka till AC. Men idag hoppas jag att det ligger ett kuvert i receptionen med rätt papper hos kommunen som vi kan hämta upp.

Första steget för att sätta igång processen och bli aktivt sökande när man är klar med sin medgivandeutredning är att skicka in utredningen tillsammans med läkarintyg, foto och några andra dokument till sin adoptionsorganisation. Det är alltså detta vi väntar på att få kunna göra nu men behöver alltså få våra papper som kommunen sitter på. Men vi har ändå satt igång med att göra de andra saker som vi vet behöver göras därefter. Som tex psykologutredningen som vi påbörjade igår. Den tar 4-5 veckor innan den är helt klar så det är skönt att ligga lite före med den. Utredningen är skickad till översättaren för översättning och ny tid med läkaren är inbokad för att förnya läkarintygen som måste vara på engelska och max får vara 3 månader gamla. Det här kan vi göra eftersom vi vet vad som ska göras pga att vi har gjort det här en gång förut. Och för att vi vet att det inte är någon kö till Sydkorea så vi kan skicka våra papper direkt när vi är klara. Är det första gången så vet man inte vad man ska göra, det är olika för alla länder. Och sen är det ju för det mesta kö till länderna innan man kan skicka sina papper.

Vår resa mot en familj - del 1

Jag tänkte att jag skulle berätta om vår långa resa mot vår efterlängtade familj, hur den började och vad vi har gått igenom.

Vår resa mot en familj startade 2004. Av någon anledning kände jag på mig redan från början att det inte skulle gå som vi hade tänkt. Och efter ett litet tag tog vi kontakt med vården för att få göra en sk utredning. En utredning som tog extremt lång tid, över 1 år. Då fick jag reda på att jag hade den kroniska sjukdomen endometrios eftersom jag fick en cysta som jag fick operera bort tillsammans med halva äggstocken som den hade förstört och en massa endometrioshärdar. Vi fick också reda på att en av orsakerna till att det inte fungerade för oss var manlig faktor, för få och slöa spermier. Så domen blev ofrivillig barnlöshet och vi fick en remiss till att göra IVF/ICSI.

Ytterligare väntan på att få börja vår första IVF behandling. Vi var ganska positiva och hoppfulla men jag hade en stor oro att det inte skulle fungera, vad skulle vi göra då, att inte få barn var helt otänkbart. Så ganska tidigt började vi prata om alternativ, om provrörsbefruktningarna inte skulle fungera. Och vi kom fram till att det viktigaste var att vi fick barn till slut, hur det än gick till, donation eller adoption var alternativ som vi kunde tänka oss. Men vi fokuserade just då på provrörsbefruktningarna och hoppades såklart att det skulle fungera.

Sommaren 2006 började vi behandlingarna. Enligt IVF-läkarnas mått mätt så hade vi goda förutsättningar att lyckas då vi fick ut många ägg av bra kvalité, många blev befruktade, vi fick fina embryon tillbaka och även som kunde frysas. Men försök efter försök misslyckades och vårt hopp sjönk. Vi blev mer och mer knäckta och ledsna för varje försök som inte gick vägen. Men när våra landstingsförsök var slut, utan ett enda plus på stickan så ville vi ändå fortsätta. Först fick vi betala för de embryon vi hade i frysen, inte heller de försöken lyckades. Sen ville vi ändra taktik och bad om att få göra en sk långtidsodling och få fram blastocyster. Nu hade det hunnit bli våren 2008. Det gick bra och vi fick även erbjudande om att sätta tillbaka två stycken. Det här var totalt vårt 6:e försök. Döm om vår förvåning när mensen inte kom innan testdagen och vi för första gången fick använda ett graviditetstest och för första gången fick de ett plus på stickan. Det var så overkligt men helt fantastiskt!

Tidigt får man ett första ultraljud för att se om det finns ett hjärta som pickar och det fanns det, men inte bara ett utan tre stycken! Läkaren var lika chockad som oss. Vi var såklart jättelyckliga och glad men också oroliga att det skulle gå vägen, det hade vi varit vilket som även om det bara hade varit en men tre innebär en mycket större risk att de inte klarar sig.
I och med detta fick vi gå på kontroller varje vecka. Jag kände direkt av att jag var gravid, jättetrött, illamående, yr och började få en liten mage. I vecka 10 fick vi veta att ett av fostren inte levde längre. Först blev vi såklart jätteledsna men sen tänkte vi att det nu var större chans att de andra två överlevde.
Vecka 11 kom dråpslaget, de andra tvås hjärtan hade också slutat slå. Det var som om någon drog ner en rullgardin och allt blev svart. Dagen efter fick jag göra en skrapning, det var som om de tvingade mig att göra abort, jag kände ju mig fortfarande gravid!

Några dagar senare efter mycket tårar så kände vi oss trots allt positiva, vi hade ju trots allt lyckats bli gravida, då kunde vi ju bli det som vi inte trodde, nu skulle det väl gå igen. Så vi körde på med nästa behandling efter ett kort uppehåll. Bästa medicinen, tyckte man, var att gå vidare och köra på med nästa försök, det var ju då det hände något, det var då det fanns hopp. Men vi lyckades aldrig bli gravida någon mer gång. Vi fick fortsatt fina ägg och blastocyster men ingen ville stanna kvar. Efter våra försök var slut, 10 st blev det totalt, så bestämde vi oss för att det fick räcka. Dels för pga kostnaden, dels för att vi orken både fysiskt och psykiskt var slut, men också för att det inte gav något att köra på i samma hjulspår. Vi hade behövt testa någon annan metod för att det skulle vara lönt, och kanske hade det funkat, men inga metoder eller sätt finns tillgängliga i Sverige. Jag tror ju att det sitter i min livmoder och kropp, bla pga min autoimmuna sjukdom endometrios. Mitt immunförsvar är för starkt och stöter bort embryot. Och också att miljön i livmodern inte är rätt pga endometriosen.

Vi tog ett litet tag att sörja våra misslyckanden och sen ställde vi oss i kö för adoption i februari 2010. För barn ville vi ju som sagt ha. Men väntan var olidlig! Det kändes som vi befann oss i ett vakuum efter att aktivt ha försökt få barn i så många år, först på egenhand och sedan genom behandlingarna. Och båda sätten visade sig vara verkningslösa, vad skulle vi göra nu, bara sitta och vänta på att vår kötid sakta tickade på? Det var svårt och vi kände att vi ville pröva ännu en möjlighet, donatorinsemination. Jag tror mycket på det här med kompatibilitet, att ägg och spermier inte alltid funkar ihop men att samma ägg och spermier funkar ihop med andra. Sagt och gjort, det blev tre stycken donatorinseminationer i Danmark. Men alla misslyckades. Sedan kände vi att det fick vara nog, vi orkade inte gå igenom det fler gånger. Eventuellt hade det fungerat att göra IVF med donerade spermier ist, en provrörsbefruktning har ju större chans att lyckas. Men fler IVF orkade vi verkligen inte gå igenom. Sen är det ju en kostnadsfråga också.

Hur vi gick vidare kommer i ett senare inlägg :)

Så har resa nummer två startat

Kontrasternas Seoul! Mitt bland skyskraporna finns fortfarande de gamla templen kvar. De är små gröna, sköna och lugna oaser i den annars hektiska storstaden. Gammalt möter nytt!

Resan mot vårt första barn startade för 10 år sedan. Hemmaförsök som ledde till en himla massa IVF som inte lyckades som sedan ledde till att vi ställde oss i kö för adoption. För snart 1 1/2 år sedan kom vi hem från Korea med vår son. Nu känner vi oss reda för att börja vår andra resa mot en komplett familj och ett syskon till Viggo. Processen är lång och kräver en hel del planering och arbete så det är bra att vara ute i god tid. Och allt är osäkert i adoptionsvärlden, ett land kan stängas för adoption när som helst.

Just nu väntar vi på att vårt medgivande ska upp i socialnämnden för godkännande i mitten av april. Om/när vi blir godkända där så kan vi påbörja pappersarbetet till Korea.

Hoppas att du vill följa med oss på den här berg och dalbans liknande resan mot vårt andra barn och ett syskon till Viggo :)