Vår första resa - del 5

Så blev det den dagen när vi skulle infinna oss i domstolen och bli utfrågade av en domare som gör den sista bedömningen och tar beslut om vi är lämpliga som adoptivföräldrar. Vi samlades alla fyra svenska familjerna (en familj var redan klara sedan tidigare) på SWS kontor för gemensam avfärd i en av deras minibussar. Alla var finklädda och lite spända och nervösa.

 Uppklädda, spännda och nervösa inför träffen med domaren.

Vissa av domarna är mindre formella och sitter mer i en grupp tillsammans med en och för ett samtal, medan andra är mer formella och allvarliga. Vilken man får vet man inte innan, vi fick den formella. Hon satt i den bortre delen av den stora domstolssalen, vi satt själva lägre ner än domaren till vänster och våra representanter, översättaren och en från SWS, till höger.

Vi fick svara på en hel del konstiga och svåra frågor. Tex vad vi jobbar med, och följdfrågor på det, typ "har du tänkt fortsätta med det", hur vi tror att vi kommer bli som föräldrar, om vårt barn gör fel  hur kommer vi då att hantera det. Trots att de inte var jättemånga frågor så mindes vi knappt dem, inte ens direkt efteråt. Det var väl nervositeten förmodligen.

Som sagt så var vår domare väldigt formell och tillknäppt så vi fick inga indikationer på hur det skulle gå, som vissa andra hade fått. Så vi fick gå hem och hålla tummarna ett par dagar för att domslutet skulle bli positivt och komma snabbt. Ju snabbare desto bättre för först då kan SWS försöka få kontakt med den biologiska mamman för att få hennes godkännande och fråga henne om hon inte ångra sig en sista gång. Först därefter kan man få sitt barn och åka hem. En spänd och jobbig väntan. Än en gång.

Det blev det dags för vår tredje träff med Viggo. Vi tänkte börja med att fråga vår handläggare om de hade någon ny information om domstolsbeslutet och det hade de verkligen! Vi fick veta att domstolsbeslutet var klart och att vi kommer få honom redan på måndag den 11 nov! Vi blev såklart jätteglada men överraskade och överväldigade!

Så kom dagen D, fådelsedagen, äntligen efter 9 års lång, lång längtan och väntan på att få bli en familj. Nu var vi inte längre bara två utan tre i familjen Armano-Boll. En kluven dag. En enorm lycka och glädje att vi äntligen skulle få vårt barn, vår son Viggo. Men också en sorg och smärta över att ta honom ifrån sitt land, sin kultur och fosterfamiljen som han såg som sin familj.

Själva överlämningen gick alldeles strålande! Inga tårar inget gråt. Men det gick också ganska fort, hade vi alla stannat upp och känt efter så hade åtminstone vi vuxna gråtit, både vi och fosterfamiljen.
Fosterfamiljen var redan på plats när vi kom och fosterpappan mötte oss med ett stort leende och en bamsekram. Viggo var såklart och lekte i lekrummet och blev glad när han såg oss. Vi samlades i lekrummet och case workern från SWS visade oss de saker vi fick från både SWS och fosterfamiljen. Allt från en liten "manual" när det gällde mat- och sovrutiner, lite kläder, välling, blöjor, den traditionella dräkten hanbok och fina Koreanska presenter. Vi överlämnade vår present till fostermamman som blev jätteglad när hon såg att kortet var skrivet på hangul (det koreanska alfabetet). Sen skrev vi på papperna och sen var det klart. SWS skulle skjutsa oss till hotellet så vi klädde på oss och vinkade hejda och kramades utanför hissen.
Det kändes jättetufft när vi vinkade hejdå till fostermamman och fosterpappan som verkar vara helt underbara människor. Och vi sa till dem innan vi gick att vi var jättetacksamma för det fantastiska jobb de har gjort och tagit hand om Viggo.

I SWS bil i pappas knä på väg till lägenheten efter överlämningen. Nu börjar en ny resa i livet, för oss alla tre.

I övrigt gick vår första dag tillsammans som familj helt okej med tanke på att vi är nya för varandra. Vi  lekte på rummet och på vår takterass och lagade och åt både lunch och middag. Men det blev också en del gråt och skrik när han inte fick som han ville, var trött eller när vi inte gjorde eller förstod vad han ville.

Vi hade ett par intensiva och stressfulla dagar tillsammans i Seoul innan vårt flyg skulle ta oss hem till Sverige. Lägenheten vi bodde i var inte anpassad för små barn och inte heller Seoul som stad. Det var svårt att roa Viggo i den lilla lägenheten och det fanns inte heller något enkelt sätt att vara ute på. Det saknas ofta trottoarer, avstånden är stora, det är väldigt backigt och mycket trafik. Men vi hittade iaf en lekplats ganska nära vår lägenhet som vi tog oss till och där träffade vi även de andra familjerna efter att de hade fått sina barn.
Viggo sov jättebra men inte vi, vi var både stressade över vår nya situation och hade svårt att vänja oss vid att sova med ett litet barn mellan oss i den lilla sängen. Så vi var ganska slut både i kroppen och knoppen och längtade efter att få komma hem till vårt eget hem och börja vårt nya liv på riktigt.

Så blev det äntligen dags för vår hemresa! Men det var på håret att vi kom hem som planerat pga en hotande strejk hos Finnair, vi två familjer som skull resa samtidigt blev ombokade till en annan rutt och bolag bara någon dag innan. I stället fick vi flyga med Air China till Peking först, vi blev dock lite försenade men det var ingen i besättningen som sa något, först när vi frågade när vi skulle komma iväg och att vi hade en conecting flight som vi var tvungna att komma med fick vi information. Vi blev lovade att vi skulle få gå av först och att de skulle informera SAS planet som vi skulle med att vi var på väg, men det där med att vi skulle få gå av första hade de glömt när vi väl landade. Vi fick sen springa genom terminalen för att upptäcka att vi skulle ta oss igenom 2 (!) säkerhetskontroller trots att vi var incheckade hela vägen. När vi kom till den första kontrollen såg vi att det stod att det var final call för boarding för vår flight! Det tog evigheter, det skulle stämplas och tittas och krånglas. Vid den andra kontrollen brast det för oss alla på olika sätt. Jag började gråta när de bad oss ta ut allt från datorer och kameror till barnmaten. Men som tur var hann vi med planet, men det var tack vare den fantastiska personalen på SAS planet som väntade på oss och tog hand om oss hela resan hem.

Viggo var rätt oregerlig på den första flygningen som var ca 2 timmar lång. Han har svårt att sitta stilla och  när han tvingas göra sånt han inte vill blir det skrik och gråt. Men, det gick och de sista 20 min somnade han. På den sista flygningen som var 10 timmar lång gick det bättre. Vi fick en hel rad med fyra säten där vi kunde bre ut oss och Viggo kunde sitta nere på golvet och röja. Vi "rastade" honom också genom att han fick springa i gångarna. Det e tur att han är så söt så att folk inte blir irriterade ;) Sen efter lite mat  och välling tyckte vi att det var dags för honom att sova, det tyckte inte riktigt han till en början men efter en stund så somnade han, sen sov han tills vi var framme, 6 timmar! På båda flygningarna lyckades han charma till sig de flesta.

När vi äntligen landade i Köpenhamn så blev vi mötta av världens bästa familj och vänner med kramar och ballonger till Viggo, det var mycket uppskattat av oss alla tre! Det blev glädjetårar, massor av kramar och stora leenden. När vi kom hem till huset möttes vi av en överraskning, ytterligare en välkomstkommitté, mer familj och vänner! De hade gjort det sååå fint och välkomnande med ballonger, banderoller, teckningar och presenter. Viggo blev helt överlycklig.

Det var otroligt skönt att komma hem, även om vi saknade Seoul och Korea. Det var mycket lättare att vara i sitt eget hem, vi blev alla lite tokiga och stressade över att vara i vår lilla lägenhet i Seoul. Hemma är ju alltid bäst :)

De första veckorna var ganska intensiva, Viggo är en klåfingrig herre med mycket energi och envishet. Så vi försökte ägna tiden till att komma till ro hemma och vänja oss vid vår nya situation, alla tre. Vi förstod ju inte alltid heller varandra så det tog lite tid innan vi kom underfund med varandra och hittade våra nya rutiner. Det tog ett litet tag för honom att lära känna sitt nya hem och för oss att barnsäkra ALLT.

Nu hade vår resa nått sitt mål. Vår längtan efter ett barn och en familj var över. Nu gick vi in i en ny fas i livet, en fas och en del av livet och samhället som vi hade längtat efter att få vara delaktiga i. Det var en stor omställning och en lite chockartad upplevelse och förändring men efter ett par månader hade vi funnit oss tillrätta i vår nya roll som föräldrar och adoptivföräldrar till en 16 månaders aktiv pojke och Viggo hade funnit sig till rätta i sin nya familj, nya hem och nya land. Anknytningen gick bra även om allt tar sin tid när man ser tillbaka på den första tiden.
Nu har vi haft varandra i 1,5 år och vi är så tacksamma och glada över vår fantastiske lille kille som har ett väldigt glatt humör, ett stort hjärta och mycket humor.

Glädjande nyheter!

Idag fick vi ett mejl med glädjande nyheter från Adoptionscentrum! De har läst igenom våra handlingar och svarade "Eftersom det inte finns några tveksamheter om att ni kan skicka er ansökan till Sydkorea igen, så lämnar jag mappen direkt till handläggarna. Ni ska då vara beredda att snart betala den första halvan av adoptionsavgiften." Jippi!!!

Även om vi har varit ganska övertygade om att vi skulle passa in för Sydkorea igen så vet man ju aldrig riktigt säkert. Men vi har ju redan börjat förbereda oss iom att vi har gjort psykologutredningen och översatt vår medgivandeutredning. Men nu är det liksom på riktigt :) Så även att den första avgiften på ca 100 000 kr ska betalas in! Så nu hoppas vi att det finns en massa givmilda människor därute som vill sponsra oss och vår familj och framförallt att ett litet barn ska få komma till sin "för-evigt-familj" genom att skänka en liten slant eller köpa en fototavla. Många bäckar små...

Auktion och insamling

Som jag har beskrivit förut här på bloggen så kostar idag en adoption väldigt mycket pengar. Avgiften till adoptionsorganisationen och Sydkorea är idag drygt 240 000 kr. Sedan tillkommer det andra avgifter utanför det och tillsammans med kostnader för resa och uppehälle så kan det sluta på mellan 340 och 390 000 kr. Vi sparar så mycket vi kan men så mycket pengar är svårt att spara till om det inte ska ta hur många år som helst och då skulle vi hinna bli för gamla för att få adoptera. Så med inspiration av fundraisingen i USA när man ska adoptera har vi tänkt göra ett försök att göra detsamma.

Nu har vi tänkt testa ytterligare ett sätt att samla in pengar genom auktioner på Instagram. Så om du har ett företag eller känner någon som har ett företag som skulle vilja hjälpa oss genom att skänka produkter som vi kan auktionera ut så skulle vi bli jätteglada. En auktion fungerar på så sätt att vi lägger ut produkten/produkterna till ett utropspris, personerna budar sedan genom att höja budet med en minimumsumma i taget. Vid en vald tidpunkt avslutas auktionen och högst bud vinner. Insamlade pengar går sedan oavkortat till finansieringen av vår adoption. Det kan vara olika typer av produkter, allt från barnprodukter, inredning, kläder, skor, presentkort, upplevelser, ja det mesta som går att skicka helt enkelt :) Alla pengarna går oavkortat till adoptionen.

Om du eller någon du känner vill hjälpa ett barn att få en för-evigt-familj så kan du göra det genom att skänka en eller flera produkter till våra auktioner. Hör av dig till oss så berättar vi mer.

Du får jättegärna sprida detta till andra som tillverkar och/eller säljer produkter som kan passa att auktionera ut som du tror skulle kunna tänka sig att vilja göra en god sak och hjälpa till. Antingen vidarebefordra det här mejlet med en hälsning från dig själv eller om du hellre vill tipsa oss om företag att kontakta, skicka då deras kontaktuppgifter till den här mejladressen.

Tack på förhand!

Nu är de första papperna inskickade!

Ännu ett steg på vägen att bocka av! Förra veckan hade vi äntligen lyckats samlat ihop alla de papper och fotot på oss som Adoptionscentrum behöver för att starta vår ansökningsprocess hos dem. Allt tar alltid mycket längre tid än man tror när det gäller det här papperssamlandet. Först fick vi inte rätt papper av kommunen, sen saknades underskrifter och våra originalpapper. Och det tog extra lång tid att få eftersom vår handläggare hade gått på mammaledighet. Men efter ett par veckor fick vi dem. Sen ska allt scannas, man ska fylla i mappen med information. Ett foto på familjen skulle med, men vår fotoskrivare är kass så det fick vi beställa och det tog sin lilla tid att få. Sen hade vi glömt att skriva under på baksidan av mappen och mannen var iväg på jobbresa. Men i fredags la vi äntligen brevet på lådan så förhoppningsvis har AC öppnat det idag :)

Nu kommer de att titta igenom våra papper och sedan kommer vi att bli aktivt sökande i ett land, i vårt fall har vi önskat Sydkorea. Sedan kommer vi få dokument med instruktioner om en hel drös med papper som ska fyllas i, stämplas osv. Och så foton på familjen förstås, som inte är så enkla eller naturliga att ta alla gånger. Man får tex inte ha jeans, man ska göra saker i hemmet, typ spela ett instrument, laga mat osv.

Psykologtest del 2 - check!

 Ett stort och stabilt nätverk runt adoptivföräldrarna tycker de flesta givarländer är väldigt viktigt.

Igår träffade vi psykologen för andra gången, en och en för enskilda samtal och genomgång av resultatet av testerna vi gjorde förra veckan. Så här efteråt känns det helt okej och det var en jättebra och trevlig psykolog vi träffade. Innan kändes det lite motigt, att ytterligare behöva bli granskad och försöka leva upp till att vara perfekta människor. Och så den saftiga kostnaden förstås, 16 000 kr är inga små potatis precis :O Men efteråt känns det inte lika betungande att ha behövt gå igenom det och jag har förståelse för att vissa länder vill göra den här typen av djupare utredning. Jag kan köpa den här typen av krav från länderna, det här är alltså ett krav som Sydkorea har inte Sverige eller vår kommun. Men sen finns det en massa andra punkter när det gäller hälsa, ålder, åldersskillnad och annat som länderna har som ofta känns absurt.

Testerna tog lång tid och det var mycket att fundera på men inte jättesvårt. Man måste svara så ärligt som möjligt, man får liksom inte ligga för mycket i mitten för det är inte "normalt". Vi sticker alla ut åt något håll men är ändå inom ramen för vad som är "normalt". Sista delen, ett samtal kring en massa frågor som Sydkorea vill ha svar på var heller inte så svår men lite ovant. Man skulle tex svara på frågor som rör ens psykiska och fysiska hälsa, tidigare händelser i livet både positiva och negativa, ens personlighet, förlusthantering framförallt barnlöshetssorgen, motiv till adoption osv. 2 1/2 timme tog det för mig att gå igeonom testresultatet och samtalet.

Korea vill ha en utförlig redogörelse och nöjer sig inte med en sammanfattning på en A4 sida utan det ska vara upp till 6-7 sidor (!). Så det dröjer 2-3 veckor innan psykologen har skrivit klart hela utredningen.

Lägesrapport

Många undrar kanske var vi befinner oss nu i processen, vad händer. Hade vår kommun skött sig så hade nog våra första papper nu varit på väg till Adoptionscentrum (AC). Men eftersom socionomerna i vår kommun blir gravida stup i kvarten och vikarien aldrig börjar innan den andre slutar så att de överlappar varandra och har överlämning av ärenden så blir det alltid en massa strul. Sedan vi började 2012 har vi haft fyra (!) olika utredare som har varit inblandade i våra ärenden, och då har jag inte räknat med deras chefer som också har fått hoppa in för att vi har behövt få saker gjort. Det är oerhört frustrerande och skapar så mycket merjobb för oss och tar mycket längre tid än nödvändigt.

Den här gången rann begären över för mig när jag upptäckte att vår utredare inte hade gjort de ändringar i texten som vi hade bett henne om innan hon lämnade in det till nämnden och kommunen sa att om ändringarna ska göras måste den upp i nämnden igen. Som tur e lugnade handläggaren på AC mig med att de ändringar vi hade velat göra inte var av avgörande karaktär utan bagateller som inte är av betydelse så vi kunde strunta i att göra dem. Men just eftersom det är bagateller så är det helt befängt att vår kommun säger att den måste upp i nämnden igen om de ska göras. Det är bara löjligt och patetiskt. Jag hade förstått om det hade varit saker som hade rört oss personligen som hade varit avgörande för bedömningen av oss som föräldrar som är det de ska bedöma. Men det här handlade om att det var gammal text som inte var uppdaterad som tex att min mamma numera är pensionär och antal år som mina svärföräldrar nu har varit pensionärer.
Hade vi varit tvungna att göra ändringarna så hade vi fått vänta ytterligare 1-2 månader bara för att vår utredare har slarvat. Så ett råd till er som gör utredningar, var noga med att läsa igenom er utredning och har ni ändringar ni vill göra så be att få se utredningen en sista gång innan den lämnas in. Alla kommuner är visserligen inte som vår som måste ta upp utredningarna i nämnden för minsta lilla ändring och uppdatering.

Visserligen är de nya personerna snälla och hjälper till så gott de kan. Även cheferna. Och att personerna som jobbar där ständigt blir gravida kan ju ingen rå för. Men hade vikarien bara börjat ett par veckor innan den andre slutar så hade vi sluppit jättemycket av all den här ovetskapen som skapar merjobb och frustration. Vår utredare glömde tex att skriva under vår utredning så nu måste hon antingen komma in till kontoret, vilket hon kanske inte kan eller vill om hon precis har fött barn. Eller så får utredningen skickas till henne och får sedan skicka tillbaka den men det kommer ju ta flera extra dagar. Vi har heller inte fått alla våra papper tillbaka i original så vi kan inte ta några kopior och skicka till AC. Men idag hoppas jag att det ligger ett kuvert i receptionen med rätt papper hos kommunen som vi kan hämta upp.

Första steget för att sätta igång processen och bli aktivt sökande när man är klar med sin medgivandeutredning är att skicka in utredningen tillsammans med läkarintyg, foto och några andra dokument till sin adoptionsorganisation. Det är alltså detta vi väntar på att få kunna göra nu men behöver alltså få våra papper som kommunen sitter på. Men vi har ändå satt igång med att göra de andra saker som vi vet behöver göras därefter. Som tex psykologutredningen som vi påbörjade igår. Den tar 4-5 veckor innan den är helt klar så det är skönt att ligga lite före med den. Utredningen är skickad till översättaren för översättning och ny tid med läkaren är inbokad för att förnya läkarintygen som måste vara på engelska och max får vara 3 månader gamla. Det här kan vi göra eftersom vi vet vad som ska göras pga att vi har gjort det här en gång förut. Och för att vi vet att det inte är någon kö till Sydkorea så vi kan skicka våra papper direkt när vi är klara. Är det första gången så vet man inte vad man ska göra, det är olika för alla länder. Och sen är det ju för det mesta kö till länderna innan man kan skicka sina papper.

Psykologtest del 1 check!

Igår var vi och gjorde de nya obligatoriska psykologtesten som Sydkorea numera kräver. Såklart inget man ser fram emot att bli granskad ännu mer men jag kan på ett sätt förstå att de kräver det då det ger en djupare bild om vem man är som person än utredningen som görs av Socialen. Men frågorna var rätt knasiga, iaf i det ena testet. En massa frågor om man hade vanföreställningar, hörde konstiga röster, såg syner, om det var någon som var ute efter en, om man tänkte på eller drömde om sex jämt, om man hade konstiga sexpreferenser, om man tyckte om eld, om man hade skakningar, ont uppe på huvudet osv. Och mååånga frågor var det! Det ena testet var på över 560 frågor och det andra på över 170 frågor. För mig tog det drygt fyra timmar (!), men för Måns gick det fortare, han var nog klar en timme före mig. Man var rätt mör i både huvudet och handen efteråt efter allt kryssande.

Det här var alltså del 1 av psykologutredningen. Nästa vecka ska vi dit enskilt och gå igenom testresultaten och ha ett samtal som blir ett utlåtande från psykologen. Puh! Och sen är det bara till att hala fram den stora plånboken och hosta upp 16 000 kr. Det är visserligen liten droppe av den stora totalsumman som allt kostar men det är en ny större kostnad som har tillkommit förutom den senaste höjningen av avgiften från AC och många bäckar små... Så om ni känner att ni vill stötta och hjälpa oss en bit på vägen får ni gärna bidra antingen genom en frivillig donation via Payson eller om ni vill köpa en av mina fototavlor. Länk till båda hittar ni i högermenyn. Tack på förhand!

Adoption är en klassfråga

Pengar, pengar, pengar
Pengar är ett knivigt ämne, för många. Men när det kommer till adoption är det lite extra knivigt. Med dagens höga avgifter för adoptioner och att den svenska regeringen inte har höjt det så kallade adoptionsbidraget på många år så att det har hängt med i samma takt som höjningen av adoptionskostnaderna så är det idag en klassfråga att man ska ha möjlighet att adoptera.

Adoptionskostnader
Det finns olika delar som adoptionskostnaderna består av, en del är kostnader i utlandet, en del är kostnader i Sverige och den tredje delen är familjens egna kostnader. Alla dessa delar varierar från land till land och från olika organisationer. Organisationen som vi är med i, Adoptionscentrum - AC, är vad jag har förstått både dyrast och där man får minst praktisk hjälp. Allt arbeta med att kontakta myndigheter, samla ihop och fylla i dokument, få dem översatta och stämplade får vi göra själva. Men vad jag har hört om några andra organisationer så hjälper de till med en del av det arbetet. Men det är bara AC som har Sydkorea som land så vi har inget alternativ att välja  någon annan. På sin hemsida har de specat vad som ingår i de olika delarna och vad de kostar.
För Sydkorea, som har de allra högsta kostnaderna av alla länder, så är kostnaderna till landet idag 158 350 kr, i den summan är 148 250 kr vårdkostnader i landet enligt AC. Det låter ganska rimligt då barnen bor större delen av tiden i fosterfamiljer som kostar mer än barnhem. Och då vistelsetiden i fosterfamiljerna har förlängts pga de numera långa handläggningstiderna hos myndigheterna så har dessa kostnader stigit. 6 100 kr är för förmedlingsarbete i utlandet. Sedan ska man betala 84 400 kr till AC där 60 000 kr enligt deras uppställning är förmedlingskostnader i Sverige. Det ställer jag mig lite frågande till. Jag vet inte riktigt vad de menar med detta och vad det är för arbete de skulle göra i Sverige när det gäller förmedlingsarbete. Vi gör som sagt det mesta arbetet själva. Det de hjälper oss såklart med är att tala om vilka papper vi ska sammanställa, går igenom dem så att de är korrekt ifyllda, svara på frågor om vi behöver hjälp samt skickar vidare våra handlingar och ärende till Korea.
Jag förstår att det är en del arbete med att upprätthålla samarbetet med landet och kommunikationen med dem. Det är isf deras största förmedlingsarbete. I Sverige är det ju vi själva som gör i stort sätt allt arbete. Utöver de 60 000 kr så har de specat 15 000 kr för administrativa kostnader. Jag förstår också att det kostar att ha personal som arbetar med det här och att de säkert har fullt upp men det är mycket pengar som man inte förstår vad de går till i ens eget ärende. Jag är ifrågasättande vad de stora summorna man betalar till AC och inte till landet går till men jag har inte ställt de frågorna till AC och kan därför heller inte klaga så mycket. Bara, reflektera, undra och fundera.
Den tredje delen av adoptionskostnaderna är sedan våra egna utgifter och kostnader, allt från läkarbesök till Notarius Publicus underskrifter och sedan såklart resa och uppehälle i landet. I Koreas fall har ytterligare en dyr kostnad fallit in här sedan vi adopterade sist, psykologtester. Den billigaste vi har hittat kostar 16 000 kr :O

Ett projekt som heter "Special Families", Längtansfamiljer, som organisationen Fertility Europe har. Vykort från familjer från hela Europa med berättelser om hur de till sist fick sin längtansfamilj, genom assisterad befruktning, adoption, fosterfamilj eller annat sätt.

Adoptionsbidrag
För att underlätta internationella adoptioner infördes 1988 ett adoptionsbidrag på 20 000 kronor, utifrån ambitionen att samhället skulle hjälpa till med ungefär hälften av de kostnader som då var förenade med en internationell adoption. År 2001 höjdes bidraget till det dubbla, 40 000 kronor, vilket då motsvarade omkring 40 procent av den genomsnittliga adoptionskostnaden. Sedan dess har kostnaderna för en adoption ökat drastiskt. Idag ligger kostnaden man betalar till organisationen på, beroende på land, mellan 100 000 till 250 000 kr. Sen tillkommer ännu mer kostnader för dokumentation, tester, resa och uppehälle, de kostnaderna kan vara uppåt 150 till 200 000 kr. Både Adoptionscentrum och politiker som har skrivit motioner till Riksdagen har under många år försökt få till en ändring men utan framgång. Det är verkligen på tiden för en höjning till 80 till 100 000 kr. Detta skulle genom att minska adoptivföräldrarnas ekonomiska belastning även gynna barnet. Utifrån barnperspektivet finns det anledning att uppmuntra till adoption, så att barn som exempelvis får börja sitt liv på ett barnhem kan få en egen familj genom adoption. I Norge har de i år höjt sitt bidrag till 80 000 norska kronor, heja Norge och skäms Sverige om ni inte gör detsamma!
Adoptionscentrum har idag publicerat en debattartikel om bla detta. Läs den här.

Kommunala bidrag
En del kommuner har själva försökt införa egna adoptionsbidrag utöver det statliga, som man får genom att ansöka hos Försäkringskassan efter man har kommit hem med sitt barn. Men de har fått ta bort dem då det strider mot lagen för en kommun att ge sådana bidrag. jag har inte grottat ner mig i ämnet så jag vet tyvärr inte vilken lag det strider mot. Så det man får göra är att spara och låna.

Nu är det kanske någon som läser detta som tycker att "varför ska jag betala för er adoption med mina skattepengar". Men då tänker man kanske inte på att vi betalar för er förlossning och barnets första år med våra skattepengar. Det är inne i systemet och så naturligt så det tänker man inte på. Men om man vill hårddra det så kan man jämföra det så. Fast jag är inte mycket för att behöva göra sådana jämförelser eller paralleller, men ibland måste man ta till det för att folk ska förstå. Det är så mycket som folk tar för givet och som en självklarhet att de ska få. Men när det blir uttalat att någon grupp ska få en specifik hjälp eller bidrag då är man emot det. Det finns en massa bidrag som inte jag får ta del av och pengar som går till olika grupper i samhället som jag om jag fick välja kanske inte skulle vilja ge mina skattepengar till. Men som tur är så får vi inte välja, vi hjälps alla åt.

Fundraising/insamling
I USA är det generellt vanligt och mycket vanligare än i Sverige med så kallad fundraising. Att man som privatpersoner och nätverk och inte bara stora traditionella organisationer samlar in pengar till olika ändamål. Man hjälper gärna till och ger till de personer och saker man brinner för, även om det så är en liten summa. Som sagt så är det väldigt stora kostnader för en adoption idag och adoptionsbidraget hjälper knappt till. I vårt fall då vi ska adoptera från Sydkorea så är adoptionsbidraget bara 16% av kostnaden till organisationen, sen tillkommer som sagt andra kostnader utöver det på 100 till 150 000 kr beroende på resor och uppehälle. Vi sparar så mycket vi kan men så mycket pengar är svårt att spara till om det inte ska ta hur många år som helst och då skulle vi hinna bli för gamla. Så med inspiration av fundraisingen i USA när man ska adoptera har jag tänkt göra ett försök att göra detsamma. Först och främst säljer jag mina fotoalster som man sedan själv ramar in. Jag har även en donationsknapp i högermenyn där man kan skänka en valfri summa, många bäckar små. Sen har jag ett par andra saker i rockärmen som jag tänkte testa senare. Vi håller tummarna för att det här ska funka även i Sverige så att vi får en liten hjälp på traven iaf. Vill inte den svenska staten hjälpa till kanske det finns några vänliga själar där ute som vill :)

Vi har blivit godkända!

Jippi, äntligen har vi fått vårt medgivande godkänt! En stor lättnad! Trots att jag vet att nämnden mycket sällan går emot rekommendationen från utredaren att man ska bli godkända som adoptivföräldrar, att vi redan har blivit godkända en gång tidigare och inget har förändrats så vågar jag inte ta något för givet. Allt kan hända när det gäller adoptionsprocesser och beslut och ens liv ligger i myndigheternas händer.

Det blev en extra lång väntan då vårt ärende inte hann komma upp i nämnden i mars då vi var klara utan kom först med nu i mitten av april. Så det har varit en lång och jobbig väntan. Men nu är vi godkända för att få adoptera ett syskon till vår älskade Viggo!

Nu är det bara till att kavla upp ärmarna och sätta igång med pappersarbetet. Vi kommer att få ett långt dokument med instruktioner om vilka papper som ska samlas in, fyllas i och hur. Vi har bokat in den lite smått fruktade psykologutredningen som numera krävs för Sydkorea. Flera timmar hos psykologen och 16 000 kr fattigare kommer vi att bli. Förmodligen ska ett nytt läkarintyg fram, dokument ska översättas, papper ska skrivas under och foton ska tas. Mycket arbete men ett arbete framåt i rätt riktning, mot en komplett familj, ett syskon till Viggo.

 

Adoptionsprocessen

En adoptionsprocess är lång, osäker och innebär mycket jobb. Men det är väl värt resan när målet är så fantastiskt. Lyckan går inte att beskriva att kunna få barn på det här sättet när alla andra sätt som är så självklara för andra inte fungerar. Förutom att det är en lång och tuff process är det inte heller alla förunnat att ens kunna bli föräldrar på det här sättet, man måste nästan vara perfekt som människa och par, ha ett fläckfritt förflutet, inga sjukdomar, ett bra boende, bra utbildning och arbete samt en väldigt god ekonomi. Samt inte hinner passera åldersgränsen som oftast anses vara 43 år i Sverige trots att det inte är lag på det. Det är inte alla som kommer igenom det trånga nålsögat och klarar testet, både här i Sverige och i givarländerna. Lägg därtill att antalet barn som är tillgängliga för adoption kraftigt har minskat de senaste åren och att kostnaderna bl.a. därför för de som adopterar har ökat ganska mycket så är det inte alla som vill som kan adoptera.
Jag har försökt beskriva i stort ungefär hur en adoptionsprocess kan se ut så om du vill veta mer kan du läsa om det här.

Samtidigt passar jag på att önska alla en riktigt Glad Påsk! Familjehögtider är oftast extra tuffa när man väntar på sitt längtansbarn, skickar över styrkekramar till alla er som fortfarande väntar, längtar och hoppas.

Vår resa mot en familj - del 2

Så nu fanns bara väntan kvar. Väntan och ännu mera osäkerhet. Det finns många som säger att väljer man adoption så får man garanterat ett barn, men de finns absolut inga garantier. Inte förrän jag satt med vår son på planet hem kunde jag slappna av och andas ut, alldeles för många saker kunde hända på vägen innan dess.

Tiden började iaf ticka på och vi anmälde oss till kommunen och gick den obligatoriska adoptionskursen. Kursen var helt okej men det mest givande med den var att vi träffade nya vänner som vi är väldigt glada för och som vi träffar än idag.
Sen blev det äntligen dags för att göra medgivandeutredningen hos socialtjänsten på kommunen. När man gjorde något som hade med processen att få barn att göra, något som gjorde att man tog ett kliv längre fram mot drömmen om ett barn så kändes det lättare och väntan var mindre påfrestande och jobbig. Vi började med utredningen under våren, mars/april tror jag, men det blev inte godkänd och klar förrän i oktober 2011. Mycket väntan återigen. Och mer väntan väntade. Vi följde vårt könummer hos adoptionsorganisationen som sakta tog sig uppåt, framåt. Det dröjde ungefär ett år innan vi fick det första efterlängtade samtalet, att vi hade kommit fram i kön till Korea och skulle få skicka våra papper till landet för att bli matchade med ett barn.

På något konstigt sätt var det samtalet det häftigaste och mest magiska samtalet av alla de tre speciella samtalen vi fick som ledde fram till att vi fick åka och hämta vår son. Det var nog för att det var början på resan, det var det som på riktigt satte igång processen mot att vi äntligen skulle få vårt efterlängtade barn. Jag minns det ganska väl, jag satt själv i ett stort konferensrum och deltog i ett telefonmöte. Just när min telefon ringde så var jag inte aktiv i diskussionerna så jag hade satt konferenstelefonen på "mute". Ändå viskade jag när jag svarade i telefonen. På displayen såg jag att det var Margret från Adoptionscentrum som ringde. Jag blev lite pirrig och glad men med ett öra mot mobilen och det andra mot konferenstelefonen så var jag lite splittrad. Under den här tiden var jag aktiv i och ordförande i föreningen Barnlängtan och hade haft en del samarbete med Adoptionscentrum så jag det första jag tänkte var att det var av den anledningen som hon ringde mig. Jag var väl så luttrad efter alla år att det var det första jag tänkte ist för att hon skulle säga det hon sa, att vi hade kommit fram i kön och skulle få skicka vår ansökan till Korea. Jag kunde heller inte samla mig så pass att jag faktiskt struntade i telefonkonferensen eller sa till dem att jag måste gå iväg och ta ett samtal. I stället sa jag till Margret att hon kunde ringa min man ist. Pucko!
Men jag hade iaf till slut fattat varför hon ringde så jag kunde ju inte koncentrera mig så bra på resten av mötet. När jag kom ut till mina kollegor hade jag ett stort leende på läpparna och när jag berättade för dem om nyheten började vi alla att lipa. Trots att det här bara innebar början och processen till ett barn fortfarande var långt kvar.

Sen började arbetet med att samla papper och allt vad det innebär, ganska mycket jobb, som kan vara väldigt frustrerande ibland. Speciellt då man måste ha med många olika myndigheter att göra som krånglar till det för en. Men när allt var klart och papperna äntligen var på väg var det en stor lättnad, nu äntligen fanns det på riktigt ett hopp om ett barn. Sen var det än en gång ännu mer väntan. Till en början var man bara glad att det var på gång och att vi började närma oss målet. Men allt eftersom månaderna gick blev man mer och mer stressad och frustrerad att bra behöva gå och vänta och inte kunna göra eller påverka något. Till saken hör att det under året hade varit turbulent i Korea med ett kortare stopp då de skrev om lagar och gjorde om processen. När sådant händer vet ingen hur det kommer bli, det innebär också längre väntetider innan alla är införstådda med och inkörda i den nya processen.

Hur det gick sen får ni läsa i ett senare inlägg :)

 

Var befinner vi oss i processen och vad är nästa steg

Har man aldrig adopterat så är man inte insatt i alla steg och allt arbete som en adoptionsprocess innebär. Det är såklart lite olika mellan olika länder men i stora drag är det ungefär detsamma. På sidan "Adoption" som du hittar uppe i menyn har jag beskrivit processen från start till mål läs gärna där. Men sen tänkte jag såklart att jag ska berätta precis var vi befinner oss i processen och vad som är nästa steg.

Under februari och mars har vi gjort vår sk medgivandeutredning hos socialen i kommunen. Det fick bli snabba puckar då hon skulle gå på mammaledighet. Det var skönt att få det snabbt avklarat men det känns jobbigt att hon inte är kvar. Det finns heller ingen ersättare än som hon lämnade över till. Med vår förra process hände samma sak, fast då var det den ordinarie anställda personen, nu är hon också mammaledig, igen, och det här var alltså hennes vikarie som gick på mammaledighet. Det har varit väldigt struligt och vi har fått berätta samma saker om och om igen för en massa olika personer. Hon som gick på mammaledighet nu var toppen, trevlig, kunnig, trygg och erfaren. Jättesynd att hon inte är kvar. Det är väldigt viktigt att det är bra personer som har hand om det här, jag har hört en massa skrämmande historier om handläggare som inte förstår och kan sköta sitt jobb på ett korrekt sätt när det gäller det här.

Just nu gör det inte så mycket att hon inte är kvar. Nu väntar vi bara på att vårt ärende ska upp i socialnämnden för beslut och förhoppningsvis ett godkännande att vi får tillåtelse att adoptera ett syskon till Viggo. Men sen kommer vi att behöva hjälp av kommunen med diverse fler papper som ska skickas till Korea och då är det jättejobbigt att personen som gjorde utredningen inte är kvar. Och kommer det dessutom ingen ersättare som har erfarenhet av adoptionsärenden så blir det ännu jobbigare att få den hjälp vi behöver och det kan ta flera månader att få hjälp.
Men vi håller tummarna och hoppas att det inte ska bli något strul som förra gången. Då försenade hela vår process flera månader pga byte av personal.

Nu väntar vi alltså på att nämnden ska träffas i mitten av april och besluta i vårt ärende. Vi håller tummarna för ett godkännande! Därefter ska medgivandet skickas till Adoptionscentrum så att vi kan starta upp vår process för Sydkorea. Det är, konstigt nog, ingen kö just nu till Korea för att skicka sina papper dit. Så vi har redan nu så smått börjat tänka på och förbereda det arbete vi kan.

Så har resa nummer två startat

Kontrasternas Seoul! Mitt bland skyskraporna finns fortfarande de gamla templen kvar. De är små gröna, sköna och lugna oaser i den annars hektiska storstaden. Gammalt möter nytt!

Resan mot vårt första barn startade för 10 år sedan. Hemmaförsök som ledde till en himla massa IVF som inte lyckades som sedan ledde till att vi ställde oss i kö för adoption. För snart 1 1/2 år sedan kom vi hem från Korea med vår son. Nu känner vi oss reda för att börja vår andra resa mot en komplett familj och ett syskon till Viggo. Processen är lång och kräver en hel del planering och arbete så det är bra att vara ute i god tid. Och allt är osäkert i adoptionsvärlden, ett land kan stängas för adoption när som helst.

Just nu väntar vi på att vårt medgivande ska upp i socialnämnden för godkännande i mitten av april. Om/när vi blir godkända där så kan vi påbörja pappersarbetet till Korea.

Hoppas att du vill följa med oss på den här berg och dalbans liknande resan mot vårt andra barn och ett syskon till Viggo :)