Arg, irriterad och besviken

Den här bilden från War Memorial Museum i Seoul, Korea får symbolisera hur jag känner mig idag. Jag kan verkligen rekommendera ett besök på museet om ni är där!

Att genomföra en adoption är påfrestande för både nerver och psyke. Förutom alla samtal man ska gå igenom och utelämna sig själv så är det en ansenlig mängd dokumentation som ska samlas in och fyllas i. Det är en massa olika myndigheter man måste kontakta och man är beroende av deras hjälp. Många gånger känner man sig både maktlös och otroligt stressad över att allt ska klaffa.

För de drygt 84 000 kr vi betalar till adoptionsorganisationen kan jag tycka att man borde få en viss service och hjälp, men det upplever jag inte riktigt att man får. Man får i stort sätt göra allt själv och ligga på för att få de svar man behöver. Det är väldigt frustrerande och man är i en beroendeställning gentemot dem. Man vill men kan liksom inte ställa så mycket krav, vad ska man "hota" med liksom, det går ju inte att byta till någon annan eller fixa det på egen hand. De borde inse detta och vara lite mer serviceminded så att man inte känner så och ifrågasätter deras arbete och vad det är de tar betalt för som många tyvärr gör idag.

De senaste veckorna har vi gjort allt vi har kunnat för att få in alla dokument som behövs, jagat myndigheter, beställt blanketter, fyllt i dokument på längden och tvären, fixat översättningar gjort ytterligare läkarundersökningar, tagit fram fotografier, skrivit under, kopierat, scannat m.m. m.m. Vi har varit extra stressade över att få in allt vi behöver då vi vet att många myndigheter är svåra att få tag i under sommaren. Då adoptionsorganisationen inte har sagt ett ord om att vi var tvungna att komma in med våra papper innan en viss tid så har vi ändå trott att får vi bara in dem så snart som möjligt så skulle det inte vara några problem för dem att göra sin lilla del i arbetet, att läsa igenom våra dokument och se så att de stämmer. Men nu när jag mejlar över allt som är klart får jag veta att det är semestertider och att de då prioriterar barn- och resebesked. Inte ett ljud har de sagt om det, trots att jag har ställt frågan. Jag köper deras prioritering men då måste man faktiskt informera om sådant när vi påbörjade vår process. För det första så hade vi inte behövt stressa som vi har gjort och för det andra så har vi nu tagit fram en del dokumentation som kanske hinner bli värdelös för att det hinner bli för gammalt, datum blir fel osv. Att göra om dessa dokument är både svårt, omständligt och kan innebära dubbla kostnader för oss. Det är inte okej!

Just nu är jag så arg, less och förbannad på alla myndigheter. Och jag är så trött med att behöva bli arg, ställa krav och vara hård för att personer bara ska göra sina jobb. Det ska bli så skönt att slippa att ha med många av dem att göra när vi är klara med allt det här.

Längtan.com

I samband med De Ofrivilligt Barnlösas Dag den 30:e maj i år startade en jättebra kampanj som heter "Längtan". Kampanjen drivs av RFSU med stöd av Barnlängtan och Sexvägledarna.
Med Längtan vill de informera och debattera ur ett personligt- , samhälls- och politiskt perspektiv. De vill bjuda in oss medmänniskor – drabbade, fd drabbade, politiker, opinionsbildare m. fl.
Genom information, diskussioner och en kommande podcast vill de få bort diskrimineringen inom den här vården. Alla har rätt att längta efter barn.

Initiativtagarna är själva drabbade av ofrivillig barnlöshet och har också drabbats av ett svenskt vårdsystem som inte ger den vård som patienterna behöver utan i stället hänvisar till fyrkantiga regler som politiker har satt utan medicinska grunder. En av initiativtagarna, Matilda Alborn är journalist och intervjuade mig i direktsänd radio i samband med Ofrivilligt Barnlösas Dag för ett par år sedan, innan vi fick Viggo. Tänk vad världen är liten ibland :)

De har en Facebookgrupp och en hemsida, längtan.com, som jag tycker att ni ska gå in och följa, läsa och sprida.

Dela med sig av sin historia

I flera år var jag engagerad i en föreningen Barnlängtan för ofrivilligt barnlösa. Jag var både ledamot i styrelsen och ordförande. För mig var det ett sätt att hantera barnlösheten och maktlösheten som jag då kände. Då hade jag möjligheten att påverka, påverka beslutsfattarna och alla orättvisa regler. Samtidigt som det var ett andningshål, ett forum där jag träffade andra som var i samma situation som jag. Andra som jag kunde prata med, andra som förstod precis vad jag gick igenom, hur jag kände och mådde.

Förutom att arbeta med att påverka politikerna att ändra lagar och regler så innebar jobbet även att ge stöd till andra medlemmar på olika sätt. Ett sätt är att berätta sin historia. Eftersom ofrivillig barnlöshet, tyvärr, fortfarande är ett tabubelagt ämne och jobbigt att prata om så gör det att det finns en stor okunskap i samhället. Genom att ställa upp i olika sammanhang och berätta om sin historia, sin barnlöshet, längtan och kamp så kan man åstadkomma en hel del. Man gör fler uppmärksamma på att sjukdomen finns, vilka problem och svårigheter som finns kring vården och samtidigt kan an ge hopp åt andra som är i samma situation. Att de inte är ensamma, vi är fler trots att det inte känns så.

I mitt arbete var jag både med och skrev debattartiklar, blev intervjuad både i tidningar, radio och TV och förutom att tala om vad Barnlängtan ville och arbetade för så delade jag med mig av vår historia. Då var i alltid "på den andra sidan", längtade efter vårt barn, därför kändes det lite extra roligt och viktigt när systerföreningen Önskebarn i Norge hörda av sig och frågade om vi kunde tänka oss att ställa upp i ett reportage i deras medlemstidning.

Ideellt arbete är jätteroligt och givande och jag hade mer än gärna ägnad mig på heltid åt det om jag hade kunnat men det tillåter inte ekonomin. Jag kan heller inte göra något halvdant så efter ett antal år kände jag att jag inte orkade och hann med både det och jobbet. Och ännu mindre nu sen vi fick barn. Men jag brinner fortfarande för alla frågor som har med ofrivillig barnlöshet att göra, i alla dess skeden och sätt att till sist förhoppningsvis få barn på. Så jag hjälper till lite på olika håll som lite mer "frilansande ideellt arbetande". För mig känns det viktigt att förändra, förbättra och sprida kunskap.

Om ni inte redan är det så rekommenderar jag er att bli medlemmar i föreningen Barnlängtan. Om ni inte själva känner att ni behöver deras stöd så ger ni ett stöd till de att kunna fortsätta sitt arbete genom er medlemsavgift. Man blir enkelt medlem på deras hemsida www.barnlangtan.com
Man kan också köpa deras fina längtanssmycke, både för att visa att man är en som längtar eller stödjer de som längtar och samtidigt går en slant till deras fortsatta arbete.

MPAK - blogg med information om adoptioner från Sydkorea

För er som ska adoptera från Sydkorea eller är intresserade av frågor kring adoptioner från Sydkorea så finns det ett amerikanskt/koreansk nätverk som heter MPAK (Mission to Promote Adoption in Korea) som är engagerade i adoptionsfrågorna i Korea. De värnar både om barnen och om de ensamstående kvinnorna och är kritiska till de nya lagarna. MPAK startades av Steve Morrison som själv är adopterad från Korea. Organisationen jobbar bla med att informera och sprida kunskapen om adoptioner från Sydkorea och har kontakter med och får träffa beslutsfattarna kring adoptionsfrågor i Korea. På deras blogg får man ofta veta saker långt före vår svenska adoptionsorganisation och framförallt får man sådan information som den svenska organisationen inte för vidare till sina medlemmar och sökande.
Jag kan verkligen rekommendera att följa bloggen och även deras Facebook-sida om man vill veta det senaste som händer i Sydkorea när det handlar om adoption.

I ett senare inlägg ska jag försöka förklara och berätta lite mer om situationen i Sydkorea, de nya lagarna och varför ett rikt land som Sydkorea fortfarande har så många internationella adoptioner.

Följ MPAK-bloggen
Följ MPAK på Facebook

Nu är vi på gång!

 Nu har vi kommit en bra bit på vägen mot ett syskon. Något som ibland kan kännas som en bergsbestigning, (Foto: Cornelia Armano, Grand Canyon)

Avtalet är påskrivet och den första inbetalningen på ca 118 000 kr (!) är gjord. Nu har vi fått tillgång till alla instruktioner och dokument som vi behöver för att göra ansökan till Sydkorea. Så nu är det bara till att kavla upp ärmarna och sätta igång med arbetet.

Igår fick vi även vårt psykologintyg. Det kändes lite konstigt att läsa om sig själv på det sättet och med de uttrycken. Men psykologen ansåg oss iaf vara sunda människor som han rekommenderar att adoptera ytterligare ett barn :)

Årets träff med Korea-gänget

Vi försöker att ta ett gemensamt foto av alla barnen varje gång vi ses. Det är inte det lättaste att få fem stycken 3-åringar att sitta stilla, bredvid varandra, titta in i kameran och vara glada! Alla föräldrarna stod och tjoade och hojtade och lyfte tillbaka alla som smet iväg ;)

Hela Kristi Himmelfärds helgen spenderade vi tillsammans med "Korea-gänget", fem barn (plus en storebror) och deras föräldrar. Ett helt underbart gäng som är lika härligt att träffa varje gång :) Det som är extra roligt att se är hur bra våra småkillar leker ihop trots att de inte har träffats så många gånger. Den här gången lekte de för första gången tillsammans och inte bredvid varandra och hittade på en massa bus, det var riktigt kul att se! 

Vi är ju tre familjer som bor i Malmö/Lomma, en familj bor i Stockholm och en i Sundsvall. Sundsvalls-familjen bodde hemma hos oss och Stockholms-familjen hemma hos en av Malmö-familjerna. De kom ner redan på torsdagen och då hängde vi var för sig under dagen och träffades först allihop på kvällen hemma hos oss. Vi hade superfint väder så i hängde i trädgården nästan hela kvällen. Barnen körde runt på Viggos alla fordon och lekte och hade hur kul som helst. Vi vuxna kunde sitta i, ganska, lugn och ro och prata och umgås i solen på altanen. Och efter 1,5 års erfarenhet som småbarnsförälder har man lärt sig ett och annat så barnen fick äta första och sedan kunde vi vuxna äta i lugn och ro, plus att det är lite lättare för alla att få plats runt borden.

På fredagen åkte vi över bron till Köpenhamn. Även fredagen bjöd på fint väder. Det blev lite uppdelat så vi och Sundsvalls-familjen var hela dagen på Zoo och de andra hängde på stan och i en park. På kvällen träffades vi hemma hos en av Malmö-familjerna.

På lördagen var det åter kallt och grått väder. Men vi hade planerat in att träffas i skogen och leka och grilla så det var helt okej, lite ruggigt bara men barnen bryr sig ju inte :) På kvällen blev det middag hemma hos den andra Malmö-familjen.

När söndagen kom var vi ganska trötta efter sena kvällar och mycket aktiviteter och stoj som det blir med så många familjer och barn. Så vi och Sundsvalls-familjen hängde hemma hos oss hela dagen och tog det lugnt. Sen var det dags att säga farväl till alla. Men vi ses snart igen :)

Ett hett tips är att låta barnen äta först. Mätta och nöjda barn som sedan kan springa iväg och leka :)

Hel gänget föräldrar, förutom fotografen, på middag i vår trädgård. 

Nästan alla barnen på en och samma bild!

Busungarna försöker mata getterna på Zoo i Köpenhamn.

Best friends forever on the top of the world!

Korvgrillning i skogen.

Ett stort innerligt tack!

 En blomma som tack till alla er som har bidragit!

Vi vill passa på att tacka för alla fina bidrag som vi hittills har fått. Det är fantastiskt att det finns så många underbara människor där ute som har ett så stort hjärta. Varje liten enskild krona är betydelsefull. Vi är både rörda och tacksamma för er givmildhet!

Vår första resa - del 5

Så blev det den dagen när vi skulle infinna oss i domstolen och bli utfrågade av en domare som gör den sista bedömningen och tar beslut om vi är lämpliga som adoptivföräldrar. Vi samlades alla fyra svenska familjerna (en familj var redan klara sedan tidigare) på SWS kontor för gemensam avfärd i en av deras minibussar. Alla var finklädda och lite spända och nervösa.

 Uppklädda, spännda och nervösa inför träffen med domaren.

Vissa av domarna är mindre formella och sitter mer i en grupp tillsammans med en och för ett samtal, medan andra är mer formella och allvarliga. Vilken man får vet man inte innan, vi fick den formella. Hon satt i den bortre delen av den stora domstolssalen, vi satt själva lägre ner än domaren till vänster och våra representanter, översättaren och en från SWS, till höger.

Vi fick svara på en hel del konstiga och svåra frågor. Tex vad vi jobbar med, och följdfrågor på det, typ "har du tänkt fortsätta med det", hur vi tror att vi kommer bli som föräldrar, om vårt barn gör fel  hur kommer vi då att hantera det. Trots att de inte var jättemånga frågor så mindes vi knappt dem, inte ens direkt efteråt. Det var väl nervositeten förmodligen.

Som sagt så var vår domare väldigt formell och tillknäppt så vi fick inga indikationer på hur det skulle gå, som vissa andra hade fått. Så vi fick gå hem och hålla tummarna ett par dagar för att domslutet skulle bli positivt och komma snabbt. Ju snabbare desto bättre för först då kan SWS försöka få kontakt med den biologiska mamman för att få hennes godkännande och fråga henne om hon inte ångra sig en sista gång. Först därefter kan man få sitt barn och åka hem. En spänd och jobbig väntan. Än en gång.

Det blev det dags för vår tredje träff med Viggo. Vi tänkte börja med att fråga vår handläggare om de hade någon ny information om domstolsbeslutet och det hade de verkligen! Vi fick veta att domstolsbeslutet var klart och att vi kommer få honom redan på måndag den 11 nov! Vi blev såklart jätteglada men överraskade och överväldigade!

Så kom dagen D, fådelsedagen, äntligen efter 9 års lång, lång längtan och väntan på att få bli en familj. Nu var vi inte längre bara två utan tre i familjen Armano-Boll. En kluven dag. En enorm lycka och glädje att vi äntligen skulle få vårt barn, vår son Viggo. Men också en sorg och smärta över att ta honom ifrån sitt land, sin kultur och fosterfamiljen som han såg som sin familj.

Själva överlämningen gick alldeles strålande! Inga tårar inget gråt. Men det gick också ganska fort, hade vi alla stannat upp och känt efter så hade åtminstone vi vuxna gråtit, både vi och fosterfamiljen.
Fosterfamiljen var redan på plats när vi kom och fosterpappan mötte oss med ett stort leende och en bamsekram. Viggo var såklart och lekte i lekrummet och blev glad när han såg oss. Vi samlades i lekrummet och case workern från SWS visade oss de saker vi fick från både SWS och fosterfamiljen. Allt från en liten "manual" när det gällde mat- och sovrutiner, lite kläder, välling, blöjor, den traditionella dräkten hanbok och fina Koreanska presenter. Vi överlämnade vår present till fostermamman som blev jätteglad när hon såg att kortet var skrivet på hangul (det koreanska alfabetet). Sen skrev vi på papperna och sen var det klart. SWS skulle skjutsa oss till hotellet så vi klädde på oss och vinkade hejda och kramades utanför hissen.
Det kändes jättetufft när vi vinkade hejdå till fostermamman och fosterpappan som verkar vara helt underbara människor. Och vi sa till dem innan vi gick att vi var jättetacksamma för det fantastiska jobb de har gjort och tagit hand om Viggo.

I SWS bil i pappas knä på väg till lägenheten efter överlämningen. Nu börjar en ny resa i livet, för oss alla tre.

I övrigt gick vår första dag tillsammans som familj helt okej med tanke på att vi är nya för varandra. Vi  lekte på rummet och på vår takterass och lagade och åt både lunch och middag. Men det blev också en del gråt och skrik när han inte fick som han ville, var trött eller när vi inte gjorde eller förstod vad han ville.

Vi hade ett par intensiva och stressfulla dagar tillsammans i Seoul innan vårt flyg skulle ta oss hem till Sverige. Lägenheten vi bodde i var inte anpassad för små barn och inte heller Seoul som stad. Det var svårt att roa Viggo i den lilla lägenheten och det fanns inte heller något enkelt sätt att vara ute på. Det saknas ofta trottoarer, avstånden är stora, det är väldigt backigt och mycket trafik. Men vi hittade iaf en lekplats ganska nära vår lägenhet som vi tog oss till och där träffade vi även de andra familjerna efter att de hade fått sina barn.
Viggo sov jättebra men inte vi, vi var både stressade över vår nya situation och hade svårt att vänja oss vid att sova med ett litet barn mellan oss i den lilla sängen. Så vi var ganska slut både i kroppen och knoppen och längtade efter att få komma hem till vårt eget hem och börja vårt nya liv på riktigt.

Så blev det äntligen dags för vår hemresa! Men det var på håret att vi kom hem som planerat pga en hotande strejk hos Finnair, vi två familjer som skull resa samtidigt blev ombokade till en annan rutt och bolag bara någon dag innan. I stället fick vi flyga med Air China till Peking först, vi blev dock lite försenade men det var ingen i besättningen som sa något, först när vi frågade när vi skulle komma iväg och att vi hade en conecting flight som vi var tvungna att komma med fick vi information. Vi blev lovade att vi skulle få gå av först och att de skulle informera SAS planet som vi skulle med att vi var på väg, men det där med att vi skulle få gå av första hade de glömt när vi väl landade. Vi fick sen springa genom terminalen för att upptäcka att vi skulle ta oss igenom 2 (!) säkerhetskontroller trots att vi var incheckade hela vägen. När vi kom till den första kontrollen såg vi att det stod att det var final call för boarding för vår flight! Det tog evigheter, det skulle stämplas och tittas och krånglas. Vid den andra kontrollen brast det för oss alla på olika sätt. Jag började gråta när de bad oss ta ut allt från datorer och kameror till barnmaten. Men som tur var hann vi med planet, men det var tack vare den fantastiska personalen på SAS planet som väntade på oss och tog hand om oss hela resan hem.

Viggo var rätt oregerlig på den första flygningen som var ca 2 timmar lång. Han har svårt att sitta stilla och  när han tvingas göra sånt han inte vill blir det skrik och gråt. Men, det gick och de sista 20 min somnade han. På den sista flygningen som var 10 timmar lång gick det bättre. Vi fick en hel rad med fyra säten där vi kunde bre ut oss och Viggo kunde sitta nere på golvet och röja. Vi "rastade" honom också genom att han fick springa i gångarna. Det e tur att han är så söt så att folk inte blir irriterade ;) Sen efter lite mat  och välling tyckte vi att det var dags för honom att sova, det tyckte inte riktigt han till en början men efter en stund så somnade han, sen sov han tills vi var framme, 6 timmar! På båda flygningarna lyckades han charma till sig de flesta.

När vi äntligen landade i Köpenhamn så blev vi mötta av världens bästa familj och vänner med kramar och ballonger till Viggo, det var mycket uppskattat av oss alla tre! Det blev glädjetårar, massor av kramar och stora leenden. När vi kom hem till huset möttes vi av en överraskning, ytterligare en välkomstkommitté, mer familj och vänner! De hade gjort det sååå fint och välkomnande med ballonger, banderoller, teckningar och presenter. Viggo blev helt överlycklig.

Det var otroligt skönt att komma hem, även om vi saknade Seoul och Korea. Det var mycket lättare att vara i sitt eget hem, vi blev alla lite tokiga och stressade över att vara i vår lilla lägenhet i Seoul. Hemma är ju alltid bäst :)

De första veckorna var ganska intensiva, Viggo är en klåfingrig herre med mycket energi och envishet. Så vi försökte ägna tiden till att komma till ro hemma och vänja oss vid vår nya situation, alla tre. Vi förstod ju inte alltid heller varandra så det tog lite tid innan vi kom underfund med varandra och hittade våra nya rutiner. Det tog ett litet tag för honom att lära känna sitt nya hem och för oss att barnsäkra ALLT.

Nu hade vår resa nått sitt mål. Vår längtan efter ett barn och en familj var över. Nu gick vi in i en ny fas i livet, en fas och en del av livet och samhället som vi hade längtat efter att få vara delaktiga i. Det var en stor omställning och en lite chockartad upplevelse och förändring men efter ett par månader hade vi funnit oss tillrätta i vår nya roll som föräldrar och adoptivföräldrar till en 16 månaders aktiv pojke och Viggo hade funnit sig till rätta i sin nya familj, nya hem och nya land. Anknytningen gick bra även om allt tar sin tid när man ser tillbaka på den första tiden.
Nu har vi haft varandra i 1,5 år och vi är så tacksamma och glada över vår fantastiske lille kille som har ett väldigt glatt humör, ett stort hjärta och mycket humor.

Glädjande nyheter!

Idag fick vi ett mejl med glädjande nyheter från Adoptionscentrum! De har läst igenom våra handlingar och svarade "Eftersom det inte finns några tveksamheter om att ni kan skicka er ansökan till Sydkorea igen, så lämnar jag mappen direkt till handläggarna. Ni ska då vara beredda att snart betala den första halvan av adoptionsavgiften." Jippi!!!

Även om vi har varit ganska övertygade om att vi skulle passa in för Sydkorea igen så vet man ju aldrig riktigt säkert. Men vi har ju redan börjat förbereda oss iom att vi har gjort psykologutredningen och översatt vår medgivandeutredning. Men nu är det liksom på riktigt :) Så även att den första avgiften på ca 100 000 kr ska betalas in! Så nu hoppas vi att det finns en massa givmilda människor därute som vill sponsra oss och vår familj och framförallt att ett litet barn ska få komma till sin "för-evigt-familj" genom att skänka en liten slant eller köpa en fototavla. Många bäckar små...

Auktion och insamling

Som jag har beskrivit förut här på bloggen så kostar idag en adoption väldigt mycket pengar. Avgiften till adoptionsorganisationen och Sydkorea är idag drygt 240 000 kr. Sedan tillkommer det andra avgifter utanför det och tillsammans med kostnader för resa och uppehälle så kan det sluta på mellan 340 och 390 000 kr. Vi sparar så mycket vi kan men så mycket pengar är svårt att spara till om det inte ska ta hur många år som helst och då skulle vi hinna bli för gamla för att få adoptera. Så med inspiration av fundraisingen i USA när man ska adoptera har vi tänkt göra ett försök att göra detsamma.

Nu har vi tänkt testa ytterligare ett sätt att samla in pengar genom auktioner på Instagram. Så om du har ett företag eller känner någon som har ett företag som skulle vilja hjälpa oss genom att skänka produkter som vi kan auktionera ut så skulle vi bli jätteglada. En auktion fungerar på så sätt att vi lägger ut produkten/produkterna till ett utropspris, personerna budar sedan genom att höja budet med en minimumsumma i taget. Vid en vald tidpunkt avslutas auktionen och högst bud vinner. Insamlade pengar går sedan oavkortat till finansieringen av vår adoption. Det kan vara olika typer av produkter, allt från barnprodukter, inredning, kläder, skor, presentkort, upplevelser, ja det mesta som går att skicka helt enkelt :) Alla pengarna går oavkortat till adoptionen.

Om du eller någon du känner vill hjälpa ett barn att få en för-evigt-familj så kan du göra det genom att skänka en eller flera produkter till våra auktioner. Hör av dig till oss så berättar vi mer.

Du får jättegärna sprida detta till andra som tillverkar och/eller säljer produkter som kan passa att auktionera ut som du tror skulle kunna tänka sig att vilja göra en god sak och hjälpa till. Antingen vidarebefordra det här mejlet med en hälsning från dig själv eller om du hellre vill tipsa oss om företag att kontakta, skicka då deras kontaktuppgifter till den här mejladressen.

Tack på förhand!

Träff med Korea-2013-gänget

Hela gänget samlat igen! På väg på äventyr i Köpenhamn.

Hela Kristi Himmelsfärds helgen ska vi umgås med gänget som var i Korea samtidigt och hämtade våra pojkar. Det ska bli så roligt att träffa alla igen! Två familjer bor i Malmö (vi bor i Lomma 1 mil norr om Malmö) så de träffar vi på lite då och då. De andra två familjerna bor i Stockholm respektive Sundsvall så då är det inte lika enkelt att träffas. Förra våren hade vi vår första träff allihop efter att vi kom hem från Korea. Det var ett härligt återseende!

Vi fem familjer som var samtidigt i Seoul okt/nov 2013 tog kontakt med varandra och umgicks jättemycket när vi var där. Vi var på sightseeing tillsammans, åt middag eller tog en öl ihop. Inte varje dag så klart men ganska ofta :) Det var fantastiskt och så skönt att ha det här gänget när man var där i den stora, stora staden. Att kunna dela alla funderingar och upplevelser med någon som var med om samma sak var ovärderligt. På köpet fick vi nya underbara vänner :) När vi var där startade vi en chatt via Facebooks messenger för att enkelt kunna kontakta varandra när och var vi skulle träffas, den har vi fortsatt att hålla kontakten via, nästan dagligen, sedan vi kom hem.

Lunch med gänget i Malmö i vårsolen 2014.

Nu ska vi alltså träffas hela gänget igen, här i Skåne. Umgås både barn och vuxna. Barnen leker jättefint ihop och det känns värdefullt och roligt att kunna ge dem den här möjligheten att träffa och ha kontakt med andra adopterade barn, från samma land och i samma ålder. Sen är det också kul för oss vuxna att dela den här erfarenheten med varandra och kunna prata om både tiden i Seoul och tiden nu som föräldrar och adoptivföräldrar. En rapport kommer efter helgen :)

Jag kan verkligen rekommendera alla att göra samma som vi om ni kan. Om ni vet att ni kommer att befinna er samtidigt i landet ni adopterar från som en eller flera familjer så ta kontakt med dem. Sen är det inte säkert att ni klickar med varandra som vi gjorde men det är värt ett försök iaf :)

Nu är de första papperna inskickade!

Ännu ett steg på vägen att bocka av! Förra veckan hade vi äntligen lyckats samlat ihop alla de papper och fotot på oss som Adoptionscentrum behöver för att starta vår ansökningsprocess hos dem. Allt tar alltid mycket längre tid än man tror när det gäller det här papperssamlandet. Först fick vi inte rätt papper av kommunen, sen saknades underskrifter och våra originalpapper. Och det tog extra lång tid att få eftersom vår handläggare hade gått på mammaledighet. Men efter ett par veckor fick vi dem. Sen ska allt scannas, man ska fylla i mappen med information. Ett foto på familjen skulle med, men vår fotoskrivare är kass så det fick vi beställa och det tog sin lilla tid att få. Sen hade vi glömt att skriva under på baksidan av mappen och mannen var iväg på jobbresa. Men i fredags la vi äntligen brevet på lådan så förhoppningsvis har AC öppnat det idag :)

Nu kommer de att titta igenom våra papper och sedan kommer vi att bli aktivt sökande i ett land, i vårt fall har vi önskat Sydkorea. Sedan kommer vi få dokument med instruktioner om en hel drös med papper som ska fyllas i, stämplas osv. Och så foton på familjen förstås, som inte är så enkla eller naturliga att ta alla gånger. Man får tex inte ha jeans, man ska göra saker i hemmet, typ spela ett instrument, laga mat osv.

TV-tips - The Little Couple

För ett litet tag sedan tipsade jag om lite läs- och lyssnartips i form av böcker, podd och radio. Nu tänkte jag tipsa om en TV-serie som jag tycker är helt fantastisk och underbar, The Little Couple. Serien är amerikansk och började för ett par år sedan, det handlar om ett par som är småväxta och deras liv och vardag. Jag började se serien när jag var föräldraledig och Viggo sov middag, när han började på dagis kunde jag inte följa serien varje dag längre. Då när jag slutade se serien hade de försökt att få barn ett tag och tittade på olika möjligheter och påbörjade en process med en surrogatmamma. Et tag senare fick jag höra att de hade adopterat, inte bara ett men två barn. Så jag började titta ikapp serien på play. Jag hann inte se säsongen när de adopterade första barnet, sonen Will från Kina, men jag sträck-tittade på säsongen när de adopterade lillasyster Zoey. Samtidigt som de var i Indien för att hämta henne blev mamma Jennifer sjuk och fick åka hem och fick veta att hon hade cancer.

Jag kan varmt rekommendera att se hela serien men om ni vill se säsongerna när de adopterar sina barn så är det säsong 5 och 6. Man får följa med under processen när de adopterar sina barn som också är småväxta, både barnen och föräldrarna är helt underbara och roliga. När jag läste på deras Facebook-sida häromdagen att det kommer en ny säsong blev jag jätteglad :) Den börjar sändas den 26 maj i USA så det dröjer lite innan vi kan se den i Sverige. Men den som väntar på nåt gott...

Vår resa - del 4

Resan fortsätter. Den känns som en evighet utan slut! När ska det hända, när ska vi få hämta vår efterlängtade son?!

Mitt i all väntan fick vi oroande besked från AC att Sydkorea ville att de barn som hade kommit det året skulle bli svenska medborgare först innan några andra barn fick komma hit. Det är ju förståelig att de vill försäkra sig om att barnen får det tryggt i sina nya länder och blir medborgare där eftersom det är sk svag adoption från Korea så den processen måste slutföras här ist för att vara klar när man reser från landet. Det kan ta sin lilla tid pga myndigheter som inte är så snabba, socialtjänsten, tingsrätten, skatteverket osv. Och de är inte alltid så snabba. Så vi blev jätteoroliga att vi skulle behöva vänta ännu längre än normalt och hade en massa kontakt med AC för att försöka bringa klarhet i vad som hände och hur det skulle gå. Vi fick väl inte veta så mycket mer och kunde inte påverka men det kändes bättre att försöka göra något iaf. En representant kom tom ner till Skåne för en informationsträff för alla oroliga. Bara ett par veckor därefter så fick ironiskt nog vi och fem andra sina efterlängtade resebesked! Adoptionsprocessen är väldigt nyckfull och det kan hända vad som helst när som helst och man vet aldrig hur eller varför. Men i det här fallet var det en positiv överraskning :)

För oss blev det, i sammanhanget, en kort väntan på resebesked, 4 månader. Vi var inställda på ytterligare 3-4 månader. De andra som fick resebesked samtidigt hade väntat längre. Men totalt sätt så hade vi väntat ungefär lika länge från det att vi skickade våra papper till vi fick resa, 11 månader.

Samtalet var fantastiskt, det bästa som har hänt oss fram till dess! Men när de sa att vi skulle infinna oss i domstolen i Seoul om 10 dagar blev vi tokstressade. Hur skulle vi hinna med allt?! Bara att boka flyg och boende på så kort tid är inte det lättaste, speciellt när man ska vara borta så länge. Men det löste sig bra som tur var. Sen var det mycket som skulle förberedas hemma. Detta var ju vårt första barn och man har typ ingenting. Föder man sitt barn så behöver man inte så jättemycket saker den första tid och kan lättare ta sig iväg och fixa det man behöver. Men vi behövde både en del saker med oss och massor av saker när vi kom hem. Så vi fick kasta oss iväg till barnvagnsaffären för att beställa en vagn och lite andra nödvändiga prylar och sen blev det en snabbtur till Ullared bara två dagar innan vi skull resa för att handla lite mer saker som vi visste skulle behövas. Men ändå saknad vi en hel del nödvändiga saker när vi kom hem som overall och vinterskor, som tur var hade kompisar som kom till undsättning. Det var inte riktigt aktuellt att åka till ett köpcentrum de första dagarna när vi kom hem, men vi behövde komma ut.
Jag är avundsjuk på födande föräldrar som i de flesta fall kan planera och vet på ett ungefär när barnet kommer. Att i lugn och ro få kunna planera och veta, att inte först gå i ovisshet om det blir 4 månaders väntan eller 12 månader. Att i lugn och ro få göra de där fösta, efterlängtade inköpen av barnvagn, skötbord, kläder, nappflaskor och leksaker. Visst efter barnbeskedet visste vi iaf kön och hur gammal han var då. Men sen vet man inte har gamla de hinner bli när man hämtar dem. Och man bär hela tiden med sig rädslan att något ska hända som gör att allt skiter sig så man vågar inte köpa saker i förväg. Man vågar inte ge sig hän. Det kan ju självklart hända saker när man är gravid också! Men jag tror att adoptivföräldrar är bland de mest oroliga blivande föräldrarna. Mycket hänger nog också ihop med alla tidigare år av misslyckande, både av hemma- och IVF-försök.

Men vi var såklart överlyckliga över att få komma iväg! Till sist satt vi på det där planet, via Helsingfors till Seoul. I Helsingfors mötte vi upp ett av de andra paren från Sverige som också skulle hämta sin son i Korea, Magnus och Sarah. Ett lustigt sammanträffande då Magnus jobbar inom samma koncern som Måns :) Resan gick bra, allt gick smidigt och det kändes som det gick rätt fort. Vi landade vid 8 tiden på morgonen och tog bussen in till stan och vårt lägenhetshotell. Tyvärr var det inte incheckning i vår lägenhet förrän på eftermiddagen så vi fick ge oss ut på stan ett par timmar. Inte precis det man är sugen på efter en lång resa men inte så mycket man kan göra. Dagen efter vår ankomst var det dags för första träffen med vår son hemma hos fosterfamiljen.

Den 24 oktober träffade vi vår Viggo för första gången. Konstigt nog var vi inte speciellt nervösa, mer förväntansfulla. Innan vi åkte dit sa socialarbetaren från SWS att hon var helt säker på att det skulle gå bra för att han var ett så glatt, framåt och oblygt barn. Och hon hade rätt. Han var nyfiken på oss direkt och vi fick vara med och leka med honom under hela mötet. Han skrattade och var glad hela tiden trots att vi var där när han brukade sova. Han satt i våra knän och vi fick till och med hålla honom och han kramade oss innan vi gick. Största succen blev såpbubblorna vi tog med. Enda gången han blev lite ledsen var när vi slutade blåsa dem på honom ;) Sen skulle vi få träffa honom redan några dagar senare igen, dagen innan vi skulle infinna oss i domstolen.

Den lyckligaste dagen i våra liv!

Fortsättning följer!

Psykologtest del 2 - check!

 Ett stort och stabilt nätverk runt adoptivföräldrarna tycker de flesta givarländer är väldigt viktigt.

Igår träffade vi psykologen för andra gången, en och en för enskilda samtal och genomgång av resultatet av testerna vi gjorde förra veckan. Så här efteråt känns det helt okej och det var en jättebra och trevlig psykolog vi träffade. Innan kändes det lite motigt, att ytterligare behöva bli granskad och försöka leva upp till att vara perfekta människor. Och så den saftiga kostnaden förstås, 16 000 kr är inga små potatis precis :O Men efteråt känns det inte lika betungande att ha behövt gå igenom det och jag har förståelse för att vissa länder vill göra den här typen av djupare utredning. Jag kan köpa den här typen av krav från länderna, det här är alltså ett krav som Sydkorea har inte Sverige eller vår kommun. Men sen finns det en massa andra punkter när det gäller hälsa, ålder, åldersskillnad och annat som länderna har som ofta känns absurt.

Testerna tog lång tid och det var mycket att fundera på men inte jättesvårt. Man måste svara så ärligt som möjligt, man får liksom inte ligga för mycket i mitten för det är inte "normalt". Vi sticker alla ut åt något håll men är ändå inom ramen för vad som är "normalt". Sista delen, ett samtal kring en massa frågor som Sydkorea vill ha svar på var heller inte så svår men lite ovant. Man skulle tex svara på frågor som rör ens psykiska och fysiska hälsa, tidigare händelser i livet både positiva och negativa, ens personlighet, förlusthantering framförallt barnlöshetssorgen, motiv till adoption osv. 2 1/2 timme tog det för mig att gå igeonom testresultatet och samtalet.

Korea vill ha en utförlig redogörelse och nöjer sig inte med en sammanfattning på en A4 sida utan det ska vara upp till 6-7 sidor (!). Så det dröjer 2-3 veckor innan psykologen har skrivit klart hela utredningen.

Lägesrapport

Många undrar kanske var vi befinner oss nu i processen, vad händer. Hade vår kommun skött sig så hade nog våra första papper nu varit på väg till Adoptionscentrum (AC). Men eftersom socionomerna i vår kommun blir gravida stup i kvarten och vikarien aldrig börjar innan den andre slutar så att de överlappar varandra och har överlämning av ärenden så blir det alltid en massa strul. Sedan vi började 2012 har vi haft fyra (!) olika utredare som har varit inblandade i våra ärenden, och då har jag inte räknat med deras chefer som också har fått hoppa in för att vi har behövt få saker gjort. Det är oerhört frustrerande och skapar så mycket merjobb för oss och tar mycket längre tid än nödvändigt.

Den här gången rann begären över för mig när jag upptäckte att vår utredare inte hade gjort de ändringar i texten som vi hade bett henne om innan hon lämnade in det till nämnden och kommunen sa att om ändringarna ska göras måste den upp i nämnden igen. Som tur e lugnade handläggaren på AC mig med att de ändringar vi hade velat göra inte var av avgörande karaktär utan bagateller som inte är av betydelse så vi kunde strunta i att göra dem. Men just eftersom det är bagateller så är det helt befängt att vår kommun säger att den måste upp i nämnden igen om de ska göras. Det är bara löjligt och patetiskt. Jag hade förstått om det hade varit saker som hade rört oss personligen som hade varit avgörande för bedömningen av oss som föräldrar som är det de ska bedöma. Men det här handlade om att det var gammal text som inte var uppdaterad som tex att min mamma numera är pensionär och antal år som mina svärföräldrar nu har varit pensionärer.
Hade vi varit tvungna att göra ändringarna så hade vi fått vänta ytterligare 1-2 månader bara för att vår utredare har slarvat. Så ett råd till er som gör utredningar, var noga med att läsa igenom er utredning och har ni ändringar ni vill göra så be att få se utredningen en sista gång innan den lämnas in. Alla kommuner är visserligen inte som vår som måste ta upp utredningarna i nämnden för minsta lilla ändring och uppdatering.

Visserligen är de nya personerna snälla och hjälper till så gott de kan. Även cheferna. Och att personerna som jobbar där ständigt blir gravida kan ju ingen rå för. Men hade vikarien bara börjat ett par veckor innan den andre slutar så hade vi sluppit jättemycket av all den här ovetskapen som skapar merjobb och frustration. Vår utredare glömde tex att skriva under vår utredning så nu måste hon antingen komma in till kontoret, vilket hon kanske inte kan eller vill om hon precis har fött barn. Eller så får utredningen skickas till henne och får sedan skicka tillbaka den men det kommer ju ta flera extra dagar. Vi har heller inte fått alla våra papper tillbaka i original så vi kan inte ta några kopior och skicka till AC. Men idag hoppas jag att det ligger ett kuvert i receptionen med rätt papper hos kommunen som vi kan hämta upp.

Första steget för att sätta igång processen och bli aktivt sökande när man är klar med sin medgivandeutredning är att skicka in utredningen tillsammans med läkarintyg, foto och några andra dokument till sin adoptionsorganisation. Det är alltså detta vi väntar på att få kunna göra nu men behöver alltså få våra papper som kommunen sitter på. Men vi har ändå satt igång med att göra de andra saker som vi vet behöver göras därefter. Som tex psykologutredningen som vi påbörjade igår. Den tar 4-5 veckor innan den är helt klar så det är skönt att ligga lite före med den. Utredningen är skickad till översättaren för översättning och ny tid med läkaren är inbokad för att förnya läkarintygen som måste vara på engelska och max får vara 3 månader gamla. Det här kan vi göra eftersom vi vet vad som ska göras pga att vi har gjort det här en gång förut. Och för att vi vet att det inte är någon kö till Sydkorea så vi kan skicka våra papper direkt när vi är klara. Är det första gången så vet man inte vad man ska göra, det är olika för alla länder. Och sen är det ju för det mesta kö till länderna innan man kan skicka sina papper.

Adoption är en klassfråga

Pengar, pengar, pengar
Pengar är ett knivigt ämne, för många. Men när det kommer till adoption är det lite extra knivigt. Med dagens höga avgifter för adoptioner och att den svenska regeringen inte har höjt det så kallade adoptionsbidraget på många år så att det har hängt med i samma takt som höjningen av adoptionskostnaderna så är det idag en klassfråga att man ska ha möjlighet att adoptera.

Adoptionskostnader
Det finns olika delar som adoptionskostnaderna består av, en del är kostnader i utlandet, en del är kostnader i Sverige och den tredje delen är familjens egna kostnader. Alla dessa delar varierar från land till land och från olika organisationer. Organisationen som vi är med i, Adoptionscentrum - AC, är vad jag har förstått både dyrast och där man får minst praktisk hjälp. Allt arbeta med att kontakta myndigheter, samla ihop och fylla i dokument, få dem översatta och stämplade får vi göra själva. Men vad jag har hört om några andra organisationer så hjälper de till med en del av det arbetet. Men det är bara AC som har Sydkorea som land så vi har inget alternativ att välja  någon annan. På sin hemsida har de specat vad som ingår i de olika delarna och vad de kostar.
För Sydkorea, som har de allra högsta kostnaderna av alla länder, så är kostnaderna till landet idag 158 350 kr, i den summan är 148 250 kr vårdkostnader i landet enligt AC. Det låter ganska rimligt då barnen bor större delen av tiden i fosterfamiljer som kostar mer än barnhem. Och då vistelsetiden i fosterfamiljerna har förlängts pga de numera långa handläggningstiderna hos myndigheterna så har dessa kostnader stigit. 6 100 kr är för förmedlingsarbete i utlandet. Sedan ska man betala 84 400 kr till AC där 60 000 kr enligt deras uppställning är förmedlingskostnader i Sverige. Det ställer jag mig lite frågande till. Jag vet inte riktigt vad de menar med detta och vad det är för arbete de skulle göra i Sverige när det gäller förmedlingsarbete. Vi gör som sagt det mesta arbetet själva. Det de hjälper oss såklart med är att tala om vilka papper vi ska sammanställa, går igenom dem så att de är korrekt ifyllda, svara på frågor om vi behöver hjälp samt skickar vidare våra handlingar och ärende till Korea.
Jag förstår att det är en del arbete med att upprätthålla samarbetet med landet och kommunikationen med dem. Det är isf deras största förmedlingsarbete. I Sverige är det ju vi själva som gör i stort sätt allt arbete. Utöver de 60 000 kr så har de specat 15 000 kr för administrativa kostnader. Jag förstår också att det kostar att ha personal som arbetar med det här och att de säkert har fullt upp men det är mycket pengar som man inte förstår vad de går till i ens eget ärende. Jag är ifrågasättande vad de stora summorna man betalar till AC och inte till landet går till men jag har inte ställt de frågorna till AC och kan därför heller inte klaga så mycket. Bara, reflektera, undra och fundera.
Den tredje delen av adoptionskostnaderna är sedan våra egna utgifter och kostnader, allt från läkarbesök till Notarius Publicus underskrifter och sedan såklart resa och uppehälle i landet. I Koreas fall har ytterligare en dyr kostnad fallit in här sedan vi adopterade sist, psykologtester. Den billigaste vi har hittat kostar 16 000 kr :O

Ett projekt som heter "Special Families", Längtansfamiljer, som organisationen Fertility Europe har. Vykort från familjer från hela Europa med berättelser om hur de till sist fick sin längtansfamilj, genom assisterad befruktning, adoption, fosterfamilj eller annat sätt.

Adoptionsbidrag
För att underlätta internationella adoptioner infördes 1988 ett adoptionsbidrag på 20 000 kronor, utifrån ambitionen att samhället skulle hjälpa till med ungefär hälften av de kostnader som då var förenade med en internationell adoption. År 2001 höjdes bidraget till det dubbla, 40 000 kronor, vilket då motsvarade omkring 40 procent av den genomsnittliga adoptionskostnaden. Sedan dess har kostnaderna för en adoption ökat drastiskt. Idag ligger kostnaden man betalar till organisationen på, beroende på land, mellan 100 000 till 250 000 kr. Sen tillkommer ännu mer kostnader för dokumentation, tester, resa och uppehälle, de kostnaderna kan vara uppåt 150 till 200 000 kr. Både Adoptionscentrum och politiker som har skrivit motioner till Riksdagen har under många år försökt få till en ändring men utan framgång. Det är verkligen på tiden för en höjning till 80 till 100 000 kr. Detta skulle genom att minska adoptivföräldrarnas ekonomiska belastning även gynna barnet. Utifrån barnperspektivet finns det anledning att uppmuntra till adoption, så att barn som exempelvis får börja sitt liv på ett barnhem kan få en egen familj genom adoption. I Norge har de i år höjt sitt bidrag till 80 000 norska kronor, heja Norge och skäms Sverige om ni inte gör detsamma!
Adoptionscentrum har idag publicerat en debattartikel om bla detta. Läs den här.

Kommunala bidrag
En del kommuner har själva försökt införa egna adoptionsbidrag utöver det statliga, som man får genom att ansöka hos Försäkringskassan efter man har kommit hem med sitt barn. Men de har fått ta bort dem då det strider mot lagen för en kommun att ge sådana bidrag. jag har inte grottat ner mig i ämnet så jag vet tyvärr inte vilken lag det strider mot. Så det man får göra är att spara och låna.

Nu är det kanske någon som läser detta som tycker att "varför ska jag betala för er adoption med mina skattepengar". Men då tänker man kanske inte på att vi betalar för er förlossning och barnets första år med våra skattepengar. Det är inne i systemet och så naturligt så det tänker man inte på. Men om man vill hårddra det så kan man jämföra det så. Fast jag är inte mycket för att behöva göra sådana jämförelser eller paralleller, men ibland måste man ta till det för att folk ska förstå. Det är så mycket som folk tar för givet och som en självklarhet att de ska få. Men när det blir uttalat att någon grupp ska få en specifik hjälp eller bidrag då är man emot det. Det finns en massa bidrag som inte jag får ta del av och pengar som går till olika grupper i samhället som jag om jag fick välja kanske inte skulle vilja ge mina skattepengar till. Men som tur är så får vi inte välja, vi hjälps alla åt.

Fundraising/insamling
I USA är det generellt vanligt och mycket vanligare än i Sverige med så kallad fundraising. Att man som privatpersoner och nätverk och inte bara stora traditionella organisationer samlar in pengar till olika ändamål. Man hjälper gärna till och ger till de personer och saker man brinner för, även om det så är en liten summa. Som sagt så är det väldigt stora kostnader för en adoption idag och adoptionsbidraget hjälper knappt till. I vårt fall då vi ska adoptera från Sydkorea så är adoptionsbidraget bara 16% av kostnaden till organisationen, sen tillkommer som sagt andra kostnader utöver det på 100 till 150 000 kr beroende på resor och uppehälle. Vi sparar så mycket vi kan men så mycket pengar är svårt att spara till om det inte ska ta hur många år som helst och då skulle vi hinna bli för gamla. Så med inspiration av fundraisingen i USA när man ska adoptera har jag tänkt göra ett försök att göra detsamma. Först och främst säljer jag mina fotoalster som man sedan själv ramar in. Jag har även en donationsknapp i högermenyn där man kan skänka en valfri summa, många bäckar små. Sen har jag ett par andra saker i rockärmen som jag tänkte testa senare. Vi håller tummarna för att det här ska funka även i Sverige så att vi får en liten hjälp på traven iaf. Vill inte den svenska staten hjälpa till kanske det finns några vänliga själar där ute som vill :)

Vi har blivit godkända!

Jippi, äntligen har vi fått vårt medgivande godkänt! En stor lättnad! Trots att jag vet att nämnden mycket sällan går emot rekommendationen från utredaren att man ska bli godkända som adoptivföräldrar, att vi redan har blivit godkända en gång tidigare och inget har förändrats så vågar jag inte ta något för givet. Allt kan hända när det gäller adoptionsprocesser och beslut och ens liv ligger i myndigheternas händer.

Det blev en extra lång väntan då vårt ärende inte hann komma upp i nämnden i mars då vi var klara utan kom först med nu i mitten av april. Så det har varit en lång och jobbig väntan. Men nu är vi godkända för att få adoptera ett syskon till vår älskade Viggo!

Nu är det bara till att kavla upp ärmarna och sätta igång med pappersarbetet. Vi kommer att få ett långt dokument med instruktioner om vilka papper som ska samlas in, fyllas i och hur. Vi har bokat in den lite smått fruktade psykologutredningen som numera krävs för Sydkorea. Flera timmar hos psykologen och 16 000 kr fattigare kommer vi att bli. Förmodligen ska ett nytt läkarintyg fram, dokument ska översättas, papper ska skrivas under och foton ska tas. Mycket arbete men ett arbete framåt i rätt riktning, mot en komplett familj, ett syskon till Viggo.

 

Vår resa mot en familj - del 3

Då har vi kommit till del tre i vår historia och resa till vårt längtansbarn. Har du missat de andra delarna kan du läsa dem här, del 1, del 2.

Tre månader tog det att få till all dokumentation som skulle samlas ihop till Sydorea. En oerhört lång tid i det här sammanhanget varje dag man missar i tid känns som en enorm förlust. Varför det tog så lång tid för oss var för att socialen än en gång strulade pga att personalen ständigt bytts ut. Det tog mycket på krafterna och var oerhört frustrerande. Men nu var iaf äntligen alla papper insamlade, stämplade och skickade till Sydkorea. Nu väntade vi på riktigt på ett barn, vårt barn. Månaderna gick, det var en otålig väntan, vi ville bara veta, vem var han/hon som skulle bli vårt barn. Tiden gick otroligt sakta. Som vanligt försöker man hitta på saker för att fördriva tiden och inte behöva tänka och längta ihjäl sig. Julen blev något lättare att fira det året då det förhoppningsvis skulle bli den sista barnlösa julen. Sedan åkte vi på skidsemester i februari, något vi förmodligen inte skulle kunna göra på ett par år. I februari vågade jag också köpa de första barnkläderna. En milstolpe i längtan efter barn!

Sen ännu mer tyst väntan. Det är en extra jobbig dimension av den här långa väntan, man får inte höra eller veta något. Inga uppdateringar eller information om var i processen man befinner sig. Det finns heller inga exakta tidsangivelser man kan förhålla sig till, bara ungefär. Om jag minns rätt så var det då 4-6 månaders väntetid på barnbesked. Det är den ständiga ovissheten som är så tärande, inga datum eller mål att förhålla sig till eller räkna ner mot.

I maj passade vi på att göra en efterlängtad light renovering av vårt stora badrum. Det är jag så tacksam och glöd för idag att vi hann med och göra innan vi fick barn. Det hade varit tufft att få till efter. Vi försökte fylla vår tid med saker att göra men det är inte alltid så lätt. Många säger att man sk "passa på" att göra sådant man inte lika lätt kan göra sen när man väl har fått barn. Men det har man ju gjort otaliga gånger och det är inte det man är sugen på eller intresserad av att göra just då man vill bara få sitt barn och göra barn- och familjesaker. Vår, sommar, sol och värme gjorde väntan lite lättare iaf.

Så kom äntligen det magiska, efterlängtade samtalet! Samtalet om VÅRT BARN! Han fanns, han skulle bli vår, så svårt att ta in och greppa men helt fantastiskt! Dagen innan midsommarafton ringde de min man. Det var precis när jag var på väg hem från jobbet. Jag fick beskedet av honom när jag kom hem. Han vågade inte ringa mig direkt för han tänkte att jag kanske skulle köra av vägen med bilen ;) Eftersom det var en långhelg så mejlade AC oss några bilder på honom för att vi inte skulle bli tokiga av att vänta på bilderna som de skickade med posten. Jag blev naturligtvis otroligt glad men jag hade lite svårt för att ta in det till en början och knyta an till att det var vår son. Jag behövde lite tid för att smälta det och känna moderskänslor för honom. Det ar lite svårt att förklara för alla sen när vi berättade om det fantastiska och efterlängtade beskedet. Folk förväntar sig ju att man ska vara överlycklig och sväva på moln. Men jag behövde lite tid för att komma dit. Jag bara också med mig en liten oro ända till den dagen vi träffade honom för första gången om jag skulle kunna älska honom som min son direkt. Det här är saker som man inte riktigt prata om inom adoptionsvärlden känner jag. Eftersom vi har kämpat och längtat så otroligt mycket och länge så upplever jag att allt ska vara så självklart och fantastiskt och att vi ska vara tacksamma för allt. Men det är inte så enkelt och självklart alltid. Men efter bara ett litet tag så flyttade vår lille goding in i mitt hjärta och jag längtade ihjäl mig efter att få åka och hämta honom.

Viggo var 11 månader gammal när vi fick barnbeskedet, lite äldre än andra barn som fick barnbesked vid den tidpunkten. Vi fick också veta en hel del om honom via hans dokumentation samt fick en del bilder på honom. I Korea måste åtminstone en av föräldrarna vara känd för att de ska adopteras internationellt för att barnen ska kunna söka sina rötter. Så vi vet mycket om hans bakgrund. Sedan bor de i fosterfamiljer som tar hand om dem som deras barn vilket är jättebra för tryggheten och anknytningen.

Ett sätt, för åtminstone mig, att knyta an till honom var att välja ett svenskt namn. För att han skulle kännas som vår. Nästan direkt när vi hade fått barnbeskedet började vi titta på namn. Vi tyckte pojknamn var svårt och hade inga favoriter sedan innan. Men till sist valde vi Viggo, det passade vår lille runde, goe, glade unge :)

Om väntan varit jobbig innan så blev den än mer jobbig nu. Nu visste man vem man väntade på och han blev bara äldre för varje dag som gick och man missade ännu mer tid med honom. Oftast får man heller ingen uppdatering under den här tiden fram tills man får resa ner. Men vi var lyckligt lottade som fick ett överraskande brev med fler foton och två filmer! I Sydorea anordnar de ett 1-års firande för fosterfamiljerna när barnen fyller 1 år. De samlas i en lokal och har lite festligheter, barnen får ha sina traditionella koreanska dräkter, hanbok, på sig och de filmar och fotar de. Speciellt filmerna var helt fantastiskt att få :) Då fick man se hans personlighet. Han hade precis lärt sig gå och var helt överlycklig över det. Han nöjde sig heller inte med att gå, han skulle springa vilket resulterade i flera fall men det brydda hans sig inte om utan upp och på det igen ;) Vi tittade mååånga gånger på de där filmerna!

Vår Viggo från 1-års firandet.

Fortsättning följer i ett senare inlägg :)

 

Fotoshopen

Som några av er kanske har sett så har jag en banner i högermenyn som heter "Fotoshopen". Fotoshopen är en annan blogg som jag har där jag säljer fototavlor. Fotografering har varit ett stort intresse i flera år och för ett tag sedan lanserade jag min egen lilla enkla shop där jag nu säljer mina fotoalster. Det är framförallt tänkt som ett sätt att försöka få lite extra intäkter till och kunna finansiera adoptionen av ett syskon till Viggo. Så pengarna vi får in för försäljningen går oavkortat till sparandet till adoptionen.

Det finns flera olika motiv och teman, både i färg och svartvita. Som standard säljs de i storlekarna 20x30 cm och 30x40 cm men om du skulle önska foton i någon annan storlek så kontakta mig. Fotona trycks vid ett professionellt fotolabb och går att få på matt eller blankt fotopapper.

Hoppas att du hittar något foto du gillar och tipsa gärna familj och vänner! Till Fotoshopen >>