Bilder från stora fina Seoul Park och ett av alla mängder sk DVD rum dit ungdomar går, speciellt unga par, för att träffas och umgås och titta på film. Framförallt för att få egentid då man bor så trångt och ofta tillsammans med mor- och farföräldrar.
Jag tänkte försöka förklara lite varför det finns internationella adoptioner från Sydkorea, utifrån min kännedom och kunskap om området. Om det är någon som har någon annan information så skriv gärna till mig så uppdaterar jag både bloggen och mig själv :)
Varför barn adopteras bort i Sydkorea än idag är en fråga som många ställer, speciellt när Sydkorea är ett av världens mest moderna och rikaste länder. Eller ja, moderna när det gäller teknik och liknande men inte när det gäller strukturerna i samhället och synen på familjen. Sydkorea har gjort en väldigt kort och snabb resa efter Korea-kriget till det rika och snabbväxande land de är idag. På 1950-talet och efter kriget var Sydkorea en fattig jordbruksnation, men har utvecklats till en av världens 15 största ekonomier. Så det är inte så konstigt att allt inte hinner och hänger med i samma takt.
Korea är inte speciellt stolta över att de fortfarande är ett av världens största länder när det gäller internationella adoptioner, snarare så skäms över att de inte kan ta hand om sina barn trots att de är ett så rikt och modernt land. Det finns flera starka grupper som gör påtryckningar mot staten att de internationella adoptionerna ska stoppas helt. De anser att det viktigaste att man får vara kvar i sitt land och i sin kultur. Men det innebär att barn blir kvar på institutioner ist för att få en familj för det finns fler föräldralösa barn än det finns koreanska familjer som vill och kan adoptera barnen.
I Korea lämnas idag oftast barnen bort när de är i stort sätt nyfödda. Det är oftast unga, ensamstående mammor som har blivit oplanerat gravida.
2012 gjordes den gamla adoptionslagen om som förändrade en hel del saker. De nya reglerna innebär bl.a. att en mamma som vill lämna sitt barn för adoption måste leva tillsammans med barnet i minst en vecka efter förlossningen innan hon lämnar samtycke till att barnet adopteras. För att hon ska få lite tid på sig att känna efter om hon kanske ångrar sig och vill behålla barnet. Mamman måste också registrera barnet i sitt familjeregister oavsett om hon kan behålla barnet eller inte, något som inte krävdes tidigare. Att vara ensamstående mamma är dock inte så accepterat i Korea och tvånget med familjeregistret leder då tyvärr till att en del inte vill registrera barnen för att andra kan se informationen i deras familjeregister. Därför förekommer det att barn lämnas anonymt och motståndare till den nya lagen menar att det har inneburit att fler barn nu lämnas anonymt. En pastor som är motståndare till lagen har öppnat en s.k. babybox, där mammorna kan lämna barnen anonymt, för att skydda dessa barn. Han hävdar att fler barn nu lämnas sedan nya lagen trädde i kraft. Ministry of Health and Welfare menar dock att antalet övergivna barn snarare sjunkit under de senaste åren. De menar att frågan om familjeregister är en fråga om mänskliga rättigheter på ett mer övergripande plan och att problemet är hur mycket personlig information som ska vara synlig för allmänheten snarare än frågan om registrering. Flera ministerier har enats om att arbeta fram ett nytt lagförslag om sekretess i familjeregister. Barn som lämnas anonymt registreras i ett enpersons familjeregister och placeras på en institution. Ett övergivet barn kan adopteras efter 6-12 månader, men myndigheterna vill inte ge tillstånd till internationell adoption eftersom de biologiska släktingarna ska kunna söka sitt barn.
Min personliga åsikt om detta är att jag tror mer på pastorn och Steve som driver MPAK (Mission to Promote Adoption in Korea), som jag skrev ett inlägg om för ett tag sedan. Om de ändrar så att det blir sekretess på familjeregistret så är det väl okej, men det är inte okej att ett sådant register är öppet för allmänheten. På MPAK bloggen finns det en intervju med Steve om hans historia, varför och hur han blev adopterad till USA och varför han startad MPAK. Väldigt läsvärt, intressant och gripande!
Som det bla står i intervjun med Steve så har det varit och är så tyvärr en del fortfarande att inhemska adoptioner anses skamliga. De inhemska adoptionerna har visserligen ökat och de har gjort åtgärder för att öka dem, inhemska adoptanter får ett månatligt bidrag om 150 000 won (ca 950 kr) till dess att barnet fyllt 14 år, åldersgränsen har höjts från 50 till 60 år och ensamstående har fått möjlighet att adoptera. Staten subventionerar också den administrativa kostnaden för nationell adoption.
Den koreanska regeringen vill fortfarande minska antalet adoptioner med 10 procent per år. Trots att alla är överens om att förändringar behövs går det långsamt. Ministry of Health and Welfare är medvetna om att det krävs stora förändringar i det sydkoreanska samhället för att öka barns rättigheter och förbättra situationen för ensamstående mödrar.
Att förändra kultur, synsätt och inställningar i samhället tar lång tid. Tex så är abort inte helt lagligt, men det utförs ändå. Det tillsammans med att det finns många små saker som gör att det är svårt att leva som ensamstående mamma i Korea så kommer det att ta lång tid innan antalet barn som blir tillgängliga för adoption minskar. Tex så får koreanska familjer som adopterar koreanska barn ett större ekonomiskt stöd än ensamstående mammor för att ta hand om barnen.
Så här ser jag på saken. Jag förstår helt och hållet att Korea vill minska sina adoptioner och speciellt de internationella, att adoptera bort ett barn till ett annat land är det näst sista alternativet innan institution och ska också vara så. Även om vi såklart är oerhört tacksamma och lyckliga över att alternativet finns, annars hade ju inte vi haft vår älskade Viggo. Men det är en tuff resa för många barn att adopteras bort och växa upp i ett annat land och en del känner sig ofta splittrade och identitetslösa. Man måste dock börja i rätt ende, angripa problemet från rätt håll och barnen ska inte bli de som blir lidande. Det är också tufft för de kvinnor som blir oplanerat gravida och får leva resten av sina liv med sitt beslut.
Hade aborter varit fullt tillåtet tillsammans med en bra sexualundervisning i skolan, så att man vet och förstår hur man skyddar sig, så hade förhoppningsvis antalet oönskade barn som föds minskat. Det är för mig prio ett. Och om man ändrar på lagar som tex säger att söner inte får duscha och byta om på badhus i kvinnornas omklädningsrum efter de har fyllt 5, samt ökat de ekonomiska förutsättningarna så hade det också kunnat bidra till möjligheterna att leva som ensamstående mamma. Om barn trots allt föds utan att föräldrarna kan ta hand om det så är det viktigaste av allt att barnet får en kärleksfull familj, oavsett om det är i hemlandet eller i något annat land. Att barnen blir kvar på institutioner är det allra sämsta alternativet och inget barn i världen borde få ett sådant liv.
Om ni vill läsa mer om det här så kan ni tex läsa om när MIA (Myndigheten för internationella adoptioner) var på tillsynsresa i Korea 2014. Om ni har några bra länk- och lästips så tipsa mig gärna!
