Uppdateringar hos AC gällande adoptioner från Sydkorea

Adoptionscentrum har uppdaterat den information man får tillgång till när man har skickat sina papper till ett land. Jag har kortat ner och ändrat lite i formuleringarna men faktan är densamma.

I år har det kommit 41 barn från Sydkorea till sina nya familjer i Sverige. Det är några fler än under de senaste åren. Glädjande nog får allt fler barn växa upp med sin ensamstående mamma i Sydkorea, men allt för många får fortfarande tillbringa sin barndom på barnhem. Den adoptionslag som infördes 2012 verkar nu ha ”satt sig” och rutinerna fungerar bättre och bättre och just nu är det en lite snabbare handläggning i domstolen. Effekterna av den nya lagen märks också på det sättet att allt fler barn överges i Sydkorea. Ensamma mammor föredrar att lägga sitt barn anonymt i en så kallad baby box. Detta för att inte behöva skriva in barnet i sitt familjeregister. När ACs representant nyligen besökte Seoul hörde de siffran 200 övergivna barn bara under 2015. I Sydkorea har man en praxis, att inte placera barn med okänd bakgrund i adoption. Så för de allra flesta av dessa barn väntar en uppväxt på barnhem. 

I dagsläget har 26 familjer fått barnbesked. Enligt den information som AC fick när de besökte SWS i slutet av november var sex ärenden inlämnade till domstol och ytterligare tre inlämnade till Ministry of Health and Welfare för utresetillstånd. Tiden för att få domstolstid har under hösten legat på runt 2 månader medan handläggningstiden på ministeriet har varit 1-2 månader för de senaste ärendena. Dock fick de veta att ministeriet reglerar hur många ansökningar de tar emot och väntetiden för att få lämna in ansökan till ministeriet har legat på runt fem månader. Som alltid kan tiderna variera mellan olika ärenden. För de familjer som kommit hem med sina barn i slutet av året har det tagit 8-10 månader sedan de fick besked om barn. AC har fortfarande få ansökningar hos SWS och de som skickar sin ansökan till Sydkorea får snabbt besked om barn.

De allra flesta väljer att göra två resor. Ett klokt val menar AC, då det är oförutsägbart hur lång tid det tar från intervjun i domstol tills domen vunnit laga kraft. En uppskattning är att ungefär en av fyra familjer fått vänta mer än fyra veckor medan andra familjer kunnat återvända efter dryga två-tre veckor. Några familjer har gjort en kort första resa och valt att lämna det äldre barnet/de äldre barnen hemma för att sedan resa tillsammans och hämta det nya syskonet när allt är klart.

Det glädjande är att den nya lagen och rutinerna verkar ha satt sig och att det, för närvarande iaf, är en snabb handläggningstid i domstolen. Men trist att det finns en begränsning på hur många ärenden som får lämnas in till minsiteriet som ändå gör att den totala handläggningstiden blir lång.

Det är också väldigt glädjande att fler barn har fått familj i Sverige och att fler ensamstående mammor i Sydkorea väljer att behålla sina barn. Men det är oerhört sorgligt att så många barn lämnas anonymt vilket leder till att de inte får några nya familjer utan får växa upp på barnhem. Det gör ont i hjärtat att de inte tog hänsyn till alla aspekter när de stiftade den nya lagen, att mammorna känner sig tvingade till att lämna sina barn anonymt som i sin tur leder till att barnen får växa upp utan en familj.

När det gäller resan så har vi ju tänkt göra två resor men vi hade tänkt göra tvärtom mot vad AC skriver som rekommendation här. Vi har inte tänkt tanken att man skulle kunna göra en kort resa först utan storasyskonet och sedan en lite längre med storasyskonet. Men det låter inte alls som en dum tanke. Det är en fördel att ha ett annat barn när man får sitt nya barn, barn tyr ju sig lättare till varandra och kan känna trygghet i någon som är som dem. Vi får fundera vidare på det där.

Adopterade barn i förskolan

Att ha adopterade barn ställer lite extra krav på en som förälder. Men det ställer också lite extra krav på andra personer som finns kring barnen som tex pedagoger i förskola och skola. Barnen har bott på barnhem eller i fosterfamiljer och har en eller flera separationer bakom sig. För vår son har det gått relativt bra i förskolan, både inskolningen och de här två terminerna han hittills har gått där. Men han blir ledsen ibland vid lämning och inför den här terminen och att det har börjat två nya pedagoger på hans avdelning ville vi ha ett möte med dem och påminna lite om hans bakgrund och ge dem lite allmän information om adopterade barn utifrån våra kunskaper och erfarenheter.

Det är lätt att man glömmer vår sons bakgrund för att man tycker att han är en sån glad kille som fungerar bra i de flesta situationer. Men man får aldrig glömma bort det faktum att han har de separationer han har i sitt bagage och att han har kommit till ett annat, land, kultur och familj. Man måste alltid ha det med sig och ha en förståelse för och ta hänsyn till det i vissa situationer. Vissa reaktioner eller beteenden från hans sida kan bero på de trauman som han faktiskt har varit med om tidigare i sitt liv. Anknytningen är också en väldigt viktig del för honom och något man måste ha med sig i vissa situationer. MIA (Myndigheten för internationella adoptioner) har tagit fram en skrift som heter "Ska jag vara här?" som är väldigt bra, den har vi också har gett till dem dem.

Frågor från andra barn i förskolan

Ett annat ämne vi har tänkt ta upp med förskolan är hur de kan möta frågor från andra barn på förskolan om vår son för att han är mörk och om adoption. Nu när vår son har blivit lite äldre kommer både hans egna frågor kring detta komma, men det dröjer nog ett tag till då han bara är 3 år, men framförallt tror vi att frågor kommer komma snart från andra äldre barn som han träffar och umgås med på förskolan. Speciellt lite mörkare barn som skiljer sig både från de flesta andra barn och som heller inte liknar sina föräldrar sticker så klart ut bland de andra barnen och naturligtvis har barnen frågor och funderingar kring det. Därför vill vi förbereda pedagogerna på förskolan på detta och tala om lite hur vi vill att de bemöter det och tips på vad de kan säga och vad vi vill att de inte berättar.

Nedan är lite av våra tankar och exempel på hur vi valt att förhålla oss till de här frågorna och hur vi vill att de ska bemöta dem om de kommer upp i förskolan. Vi har tagit några vanliga frågor hur vi brukar svara.

Varför är V mörk? V kommer från ett annat land som heter Korea (Sydkorea) som ligger i Asien. Där är alla mörka som V.

Varför är V mörk och hans föräldrar ljusa? Därför att V är adopterad från Asien, han har inte legat i sin mammas mage. Hans mamma och pappa åkte och hämtade honom i ett flygplan.

Vem är Vs riktiga mamma och pappa? Vs föräldrar är hans riktiga mamma och pappa. Men han har inte legat i sin mammas mage.

Vad är adopterad? När man tar hand om ett barn som inte har någon annan som kan ta hand om det.

Övrigt
Om det är något barn som fortfarande har frågor så säg att han eller hon får fråga Vs föräldrar.
V kommer sannolikt snart bli mer medveten om vad det innebär att vara adopterad, då tar vi gärna vidare diskussioner kring ämnet.

När det gäller detaljer kring Vs bakgrund brukar vi säga till vuxna att det kan han själv berätta när han blir stor, om han vill. Om det skulle väckas något intresse kring detta får ni gärna prata allmänt kring adoption, läsa böcker med mera.

Andra svar på allmänna frågor
Barn kan komma till sina föräldrar på olika sätt. En del mammor får barnet i magen och en del mammor får åka flygplan och hämta sitt barn.

Hos en del mammor har det inte fastnat någon bebis i magen utan de får resa till ett annat land och hämta sitt barn där.

Det finns barn som av olika anledningar inte har någon mamma och pappa och då är det bra att andra kan få bli deras mammor och pappor.

Avslutningsvis
Det är jätteviktigt att det är ni eller vi som svarar på frågor om V eller om adoption. Att inte ställa frågor till V.

Det är också viktigt att om ni pratar om hur barn blir till, bebisar och magar att ni samtidigt pratar om adoption och andra familjekonstellationer som att man kan ha två mammor osv.

Med detta inte sagt att det är allt vi pratar om hela tiden, tvärtom. Men frågorna brukar komma förr eller senare.

Boktips
Vi har också sammanställt en boklista med tips på olika bra barnböcker som handlar om adoption och get till pedagogerna på sonens avdelning.

Goyeryd, Ingvor
Pyret

Goyeryd, Ingvor
Pyret får en lillebror

Goyeryd, Ingvor
Pyret åker till Indien

Tidholm, Anna-Clara
Min familj
Vad är en familj? Frågan ställs i början av den här boken, och sedan får tolv tecknade barn presentera sina olika familjer. Här finns kärnfamiljer och familjer som är utvidgade på olika sätt.

Lidbeck, Petter
Stora bebisbytet
Oroliga föräldrar undrar vad som hänt. Någon har bytt ut alla bebisar. Också kungens och drottningens barn är utbytt. Drottningen har ett knep, hon förhalar processen. Om en vecka bestämer vi hur vi gör. Om en månad. Om ett år. Vem vill då lämna ifrån sig sitt barn, i utbytte mot något annat. Alla barn är ju så fina, alldeles oberoende av utseende, blir den självklara kontentan av denna bok.

Karlsson Bergkvist, Mi
Tekla Tiger och jag-boken
Teklas kompisar upptäcker att Tekla inte ser ut som sina föräldrar. Välberättat i ord och bild om att våga fråga och berätta om adoption.

Adbåge, Emma
Hämta Joel
Varför ser inte Joel ut som sina föräldrar? Frågan väcks under fruktstunden på dagis. Fram växer sedan berättelsen om Joel som finns i ett annat land, och föräldrarna som godkänns och får åka och hämta hem honom.

Schultz, Göran
Här kommer Bu-Ran och Seo-Ran från Korea  Jansson, Anders Alice från KinaBerättelsen om hur Gong En Xiang träffar sin familj och följer med till Sverige. Fotografiska bilder från TVs dokumentärfilm.   Höjer, Dan Hjärtat mittI hjärtats tecken går den här bildsagan om hur Tu Thi från andra sidan jordklotet kom till sina adoptivföräldrar i Sverige.

Mina tankar går till familjerna i Kenya

Jag hade nog också blivit en beskyddande schimpansmamma och velat ta mitt barn på ryggen och fly om jag hade hamnat i en sådan här fruktansvärd situation.

I tisdags delades en artikel till en dansk tidning i ett av adoptionsforumen på Facebook. Jag klickade på länken och läste den hemska nyheten om att två svenska och en dansk familj riskerar att förlora sina barn som de har haft hos sig i nästan ett halvår. Det har dykt upp tre kvinnor, samtidigt, som hävdar att det är deras barn som de har förlorat och vill ha tillbaka dem. Myndigheterna vill nu ta tillbaka barnen och sätta dem på ett delvis statligt ägt barnhem under tiden då de gör en utredning och DNA-test.

Sånt här händer ibland, olyckligt nog, men då har praxis varit att barnen ska få bo kvar i familjerna under utredningen för att inte skada barnen som nu har knutit an till sina nya familjer. Det här har alltså inte skötts på ett korrekt och bra sätt för barnen och jag anar att det är ett politiskt utspel från de som är emot internationella adoptioner. Vilket känns konstigt och märkligt då de ju faktiskt har stoppat alla internationella adoptioner och det är bara de som är i landet nu som får fullfölja sina. Det här skadar både barnen och familjerna så oerhört mycket och jag hoppas verkligen att det bara är ett dumt utspel som de drar tillbaka och ändrar sig nu när de har fått publicitet i media.

Jag känner till lite mer kring det här då vi har vänner som känner de berörda familjerna, våra vänner känner sig såklart frustrerade och hjälplösa då de på alla sätt och vis vill hjälpa till så mycket de kan, men adoptionsorganisationerna vill hålla en låg profil för att bla inte stöta sig med myndigheterna i Kenya så jag håller mig också till den linjen så länge det är så. Men igår la organisationerna iaf upp information på sina hemsidor och de har satt igång en hjälp och stödinsats för familjerna vilket känns som det viktigaste just nu då familjerna säkert känner sig både hjälplösa och maktlösa där långt borta i ett främmande land.


Jag hoppas verkligen att allt kommer att gå rätt till i processen, att utredningen görs på ett korrekt och rättssäkert sätt och att barnen hamnar i den familj som är bäst för dem oavsett vem som är deras biologiska föräldrar. 

Varför barn adopteras bort i Sydkorea

Bilder från stora fina Seoul Park och ett av alla mängder sk DVD rum dit ungdomar går, speciellt unga par, för att träffas och umgås och titta på film. Framförallt för att få egentid då man bor så trångt och ofta tillsammans med mor- och farföräldrar.

Jag tänkte försöka förklara lite varför det finns internationella adoptioner från Sydkorea, utifrån min kännedom och kunskap om området. Om det är någon som har någon annan information så skriv gärna till mig så uppdaterar jag både bloggen och mig själv :)

Varför barn adopteras bort i Sydkorea än idag är en fråga som många ställer, speciellt när Sydkorea är ett av världens mest moderna och rikaste länder. Eller ja, moderna när det gäller teknik och liknande men inte när det gäller strukturerna i samhället och synen på familjen. Sydkorea har gjort en väldigt kort och snabb resa efter Korea-kriget till det rika och snabbväxande land de är idag. På 1950-talet och efter kriget var Sydkorea en fattig jordbruksnation, men har utvecklats till en av världens 15 största ekonomier. Så det är inte så konstigt att allt inte hinner och hänger med i samma takt.

Korea är inte speciellt stolta över att de fortfarande är ett av världens största länder när det gäller internationella adoptioner, snarare så skäms över att de inte kan ta hand om sina barn trots att de är ett så rikt och modernt land. Det finns flera starka grupper som gör påtryckningar mot staten att de internationella adoptionerna ska stoppas helt. De anser att det viktigaste att man får vara kvar i sitt land och i sin kultur. Men det innebär att barn blir kvar på institutioner ist för att få en familj för det finns fler föräldralösa barn än det finns koreanska familjer som vill och kan adoptera barnen.

I Korea lämnas idag oftast barnen bort när de är i stort sätt nyfödda. Det är oftast unga, ensamstående mammor som har blivit oplanerat gravida.

2012 gjordes den gamla adoptionslagen om som förändrade en hel del saker. De nya reglerna innebär bl.a. att en mamma som vill lämna sitt barn för adoption måste leva tillsammans med barnet i minst en vecka efter förlossningen innan hon lämnar samtycke till att barnet adopteras. För att hon ska få lite tid på sig att känna efter om hon kanske ångrar sig och vill behålla barnet. Mamman måste också registrera barnet i sitt familjeregister oavsett om hon kan behålla barnet eller inte, något som inte krävdes tidigare. Att vara ensamstående mamma är dock inte så accepterat i Korea och tvånget med familjeregistret leder då tyvärr till att en del inte vill registrera barnen för att andra kan se informationen i deras familjeregister. Därför förekommer det att barn lämnas anonymt och motståndare till den nya lagen menar att det har inneburit att fler barn nu lämnas anonymt. En pastor som är motståndare till lagen har öppnat en s.k. babybox, där mammorna kan lämna barnen anonymt, för att skydda dessa barn. Han hävdar att fler barn nu lämnas sedan nya lagen trädde i kraft. Ministry of Health and Welfare menar dock att antalet övergivna barn snarare sjunkit under de senaste åren. De menar att frågan om familjeregister är en fråga om mänskliga rättigheter på ett mer övergripande plan och att problemet är hur mycket personlig information som ska vara synlig för allmänheten snarare än frågan om registrering. Flera ministerier har enats om att arbeta fram ett nytt lagförslag om sekretess i familjeregister. Barn som lämnas anonymt registreras i ett enpersons familjeregister och placeras på en institution. Ett övergivet barn kan adopteras efter 6-12 månader, men myndigheterna vill inte ge tillstånd till internationell adoption eftersom de biologiska släktingarna ska kunna söka sitt barn.

Min personliga åsikt om detta är att jag tror mer på pastorn och Steve som driver MPAK (Mission to Promote Adoption in Korea), som jag skrev ett inlägg om för ett tag sedan. Om de ändrar så att det blir sekretess på familjeregistret så är det väl okej, men det är inte okej att ett sådant register är öppet för allmänheten. På MPAK bloggen finns det en intervju med Steve om hans historia, varför och hur han blev adopterad till USA och varför han startad MPAK. Väldigt läsvärt, intressant och gripande!

Som det bla står i intervjun med Steve så har det varit och är så tyvärr en del fortfarande att inhemska adoptioner anses skamliga. De inhemska adoptionerna har visserligen ökat och de har gjort åtgärder för att öka dem,  inhemska adoptanter får ett månatligt bidrag om 150 000 won (ca 950 kr) till dess att barnet fyllt 14 år, åldersgränsen har höjts från 50 till 60 år och ensamstående har fått möjlighet att adoptera. Staten subventionerar också den administrativa kostnaden för nationell adoption.

Den koreanska regeringen vill fortfarande minska antalet adoptioner med 10 procent per år. Trots att alla är överens om att förändringar behövs går det långsamt. Ministry of Health and Welfare är medvetna om att det krävs stora förändringar i det sydkoreanska samhället för att öka barns rättigheter och förbättra situationen för ensamstående mödrar.

Att förändra kultur, synsätt och inställningar i samhället tar lång tid. Tex så är abort inte helt lagligt, men det utförs ändå. Det tillsammans med att det finns många små saker som gör att det är svårt att leva som ensamstående mamma i Korea så kommer det att ta lång tid innan antalet barn som blir tillgängliga för adoption minskar. Tex så får koreanska familjer som adopterar koreanska barn ett större ekonomiskt stöd än ensamstående mammor för att ta hand om barnen.

Så här ser jag på saken. Jag förstår helt och hållet att Korea vill minska sina adoptioner och speciellt de internationella, att adoptera bort ett barn till ett annat land är det näst sista alternativet innan institution och ska också vara så. Även om vi såklart är oerhört tacksamma och lyckliga över att alternativet finns, annars hade ju inte vi haft vår älskade Viggo. Men det är en tuff resa för många barn att adopteras bort och växa upp i ett annat land och en del känner sig ofta splittrade och identitetslösa. Man måste dock börja i rätt ende, angripa problemet från rätt håll och barnen ska inte bli de som blir lidande. Det är också tufft för de kvinnor som blir oplanerat gravida och får leva resten av sina liv med sitt beslut.
Hade aborter varit fullt tillåtet tillsammans med en bra sexualundervisning i skolan, så att man vet och förstår hur man skyddar sig, så hade förhoppningsvis antalet oönskade barn som föds minskat. Det är för mig prio ett. Och om man ändrar på lagar som tex säger att söner inte får duscha och byta om på badhus i kvinnornas omklädningsrum efter de har fyllt 5, samt ökat de ekonomiska förutsättningarna så hade det också kunnat bidra till möjligheterna att leva som ensamstående mamma. Om barn trots allt föds utan att föräldrarna kan ta hand om det så är det viktigaste av allt att barnet får en kärleksfull familj, oavsett om det är i hemlandet eller i något annat land. Att barnen blir kvar på institutioner är det allra sämsta alternativet och inget barn i världen borde få ett sådant liv.


Om ni vill läsa mer om det här så kan ni tex läsa om när MIA (Myndigheten för internationella adoptioner) var på tillsynsresa i Korea 2014. Om ni har några bra länk- och lästips så tipsa mig gärna!