Vill du vara en del av vårt familjepussel?

Som jag har skrivit några gånger förut så är det väldigt, väldigt kostsamt att adoptera idag. Det är tyvärr så dyrt att det har blivit en klassfråga, det är inte alla som har råd att få barn på det här sättet. Väldigt många, inklusive oss, har redan tagit stora lån för att finansiera fertilitetsbehandlingar som IVF m.m. Jag har också beskrivit hur liten del det sk adoptionsbidraget utgör av den totala kostnaden idag, när det infördes en gång i tiden så stod bidraget för en mycket större del av kostnaderna. Det är den enda hjälp man kan få idag. Om du vill läsa mer om det här kan du göra det här.

I ett annat inlägg har jag skrivit om insamling/fundraising i adoptionssammanhangen. I USA är det väldigt vanligt men inte i Sverige, än. Men det kommer säkert bli vanligare framöver om adoptionsbidraget inte höjs snart för adoptionskostnaderna kommer bara öka i takt med att adoptionerna minskar.

När vi började med processen att adoptera så funderade vi en hel del på finansieringen, det var svindlande summor som man tänkte mycket på hur vi skulle få ihop. Efter att ha läst en hel del amerikanska bloggar och adoptionssidor så bestämde vi att vi skulle göra ett försök och samla ihop en del av pengarna genom sk fundraising. I en perfekt värld skulle vi inte behöva det. Det finns inte många saker som gör en mer ödmjuk än att be andra människor om pengar. Det är obekvämt. Man visar sin sårbarhet. Men ju mer vi tänkte på det ju mer har vi förstått att det inte handlar om att be folk för pengar, utan att be dem att vara en del av vår historia. Vår dotters berättelse, i hur hon kom hem till oss. Och ett sätt som är bra på att illustrera det är ett pussel!

1. Jag har gjort en bild som föreställer resan från Sydkorea till Sverige med texten "Love makes a family" på engelska och hangul som jag sedan har fått tryckt som ett pussel.
2. Pusslet består av 250 bitar; varje bit kommer att symbolisera någon som hjälpt till att föra hem vår dotter.
3. Varje bit är värd 75 kr. Man kan välja 1, 2, 3 eller hur många pusselbitar man vill. Det finns ingen begränsning!
4. När man har köpt en, eller flera, pusselbitar kommer vi att skriva ert/era namn på baksidan av varje bit som ni representerar.
5. För att "köpa" en, eller flera, pusselbitar, klickar du på "Donera" knappen till höger här på sidan. Det går också bra att betala via Swish på nummer 0708346784. Glöm inte att skriva ditt för- och efternamn samt adoptionspussel i meddelandefältet!
6. När pusslet är klart, kommer vi att rama in och hänga upp det för att påminna oss om alla de som bidragit till att vårt familjepussel ska bli komplett.

Varje person som donerar till vår adoption blir en del av vårt pussel; en del av vår historia.

Nya adoptionstavlor!

Nu finns det nya tavlor med adoptionstema att beställa. Jag har gjort en ny variant som jag kallar "Love makes a family". Om "Världen" passar och är gjord för barnrummet så är den här mer tänkt att hängas i andra delar av hemmet, mer en familjetavla. Den här är mer inzoomad på världsdelen, men kan även fås med endast det specifika landet. Tavlorna blir lite olika beroende på världsdel, har man adopterat från Asien kan man fortfarande illustrera "resan" eftersom Asien och Europa sitter ihop.
Som vanligt är texten valfri, om man har en annan fin text som man vill skriva så går det jättebra. Jag har tex gjort en variant med Sydkorea där jag har skrivit samma text både på engelska och på koreanska.

Här hittar du information om storlekar, priser och hur du beställer.

Korrespondenterna - Färre adoptioner

Förra veckan visade SVTs program Korrespondenterna ett program med tema adoption och varför de blir allt färre och skulle innehålla inslag från Sydkorea, Colombia och Indien. Jag var skeptisk redan innan då Korrespondenterna tidigare har gjort program som har varit vinklade och bara visat en sida av storyn och inte hela sanningen. Och tyvärr blev mina tvivel besannade.

Det var ett jättefint reportage från Colombia, och även Indien, men tyvärr inte från Korea :( Det skulle handla om adoptioner idag och varför de internationella adoptionerna minskar, det tyckte jag att de visade jättebra från Colombia och Indien. Men från Korea berättade de bara om två adoptionsmotståndare som adopterades på 60/70-talet och som har haft en jobbig uppväxt. Inte ett ord om hur det har förändrats, hur mycket annorlunda och bättre det fungerar idag och om de oönskade barnen som föds och de ensamstående mödrarnas situation som är orsaken till att det fortfarande behövs internationella adoptioner från Korea idag. Så länge den grundproblematiken finns kommer behovet fortfarande att vara stort för adoptioner i Korea.

Det blev ingen nyanserad bild av läget i Korea, bara en rapport om hur det funkade för mer än 40 år sedan. Det var bara de djupt kritiska som fick uttala sig och inget om att konsekvenserna redan tydligt syns med så många fler barn som växer upp på barnhem. De berättade liksom inte färdigt historien. Ingenting om hur det fungerar idag, om de förändringar de har gjort, både till det bättre och till det sämre, både nationellt och internationellt. Tyvärr tror jag att det kommer lämna kvar en felaktig bild hos alla förutom oss som verkligen vet och förstår. Det verkade ju som att det var likadant nu som på 70-talet i Korea när man jämförde med berättelserna från Colombia och Indien som visade hur det är idag.

Annars tycker jag att reportaget faktiskt var bra, det är bara delen om Korea som inte gav hela sanningen och bilden om hur det faktiskt är idag, och det var ju läget idag som reportaget skulle skildra så de gjorde inte ett korrekt jobb. Sorgligt, ni borde skämmas SVT och Korrespondenterna!

Fådelsedag/familjedag

Idag för två år sedan var en dag vi hade väntat och längtat efter i många år, vi fick äntligen vårt längtans barn, vår son. En underbart fantastisk och omtumlande dag. Det var den dagen vi blev mamma och pappa. Men jag tänker också på vad den dagen innebar för vår lilla pojke, den dagen förlorade han de som han såg som sin mamma och pappa, sina fosterföräldrar. Han rycktes från sin trygghet i livet. Det kan inte ha varit lätt för honom, för honom var nog den dagen inte lika lycklig som för oss. Men jag hoppas att när han blir äldre och förstår vill fira dagen med oss, dagen då vi blev en familj.

Vi älskar dig till månen och tillbaka <3

Den ständiga frågan

 Bild från den årliga ljusfestivalen i Seoul.

"Har ni hört något nytt?" Ja den är jobbig den där frågan som man får som väntande adoptivförälder och man får höra den mååånga gånger. Jag vet fortfarande inte hur man ska tackla den, jag har inget bra svar själv fast det är andra gången vi väntar och vi har fått den och svarat på den många gånger redan. Det spelar liksom ingen roll att man berättar för samma person hur det funkar, att det kommer vara helt tyst, helt dött till det verkligen smäller. Och då lär de få reda på det. Vi lovar! Jag förstår att det är av ren välmening och nyfikenhet. Vi är precis lika nyfikna och längtar efter att få veta något. Ingen mer än oss önskar att vi fick kontinuerliga rapporter om vårt case, var är vi i processen, hur långt är det kvar. Även efter barnbeskedet, jag önskar att vi fick bilder, rapport om utvecklingen osv, typ varje vecka. Men så funkar det inte. Vi är lika ovissa som alla andra. Vi får inte veta något förrän ett par veckor innan vi ska infinna oss i domstolen, då ringer de oss och meddelar att vi får resa. Och det är många månader dit.

Men vi håller alla tummar och tår att vi iaf får en uppdatering under vår väntan nu när vi skickade ett USB-minne tillsammans med pekboken och filmen. Lillasyster har ju hunnit bli 1 år och 7 månader nu och har säkert förändrats och vuxit en del. Det hade varit så roligt med en liten rapport och nya bilder och filmer, vi hoppas!

En eller två resor?

Något vi har funderat på väldigt länge, redan när vi började med utredningen, är om vi ska göra en eller två resor till Korea den här gången. För ett tag sedan ändrade nämligen AC sina rekommendationer till att man ska göra två resor, men det är som sagt en rekommendation och man får göra som man vill. Anledningen till att man ändrade det är att det för många började ta längre tid mellan domstolstiden och när domen vann laga kraft, man måste ju vara med i domstolen och sen får man sitt barn först när domen har vunnit laga kraft. Och det blev mer osäkert och varierande jämfört när vi hämtade storebror.

Så vi har vägt olika för- och nackdelar med att göra en eller två resor och även läst och frågat hur andra har gjort. Fördelen med att göra en resa är att man just bara behöver resa en gång, och för vissa har det inte gått så lång tid mellan datumen, ca 3 veckor, och då är det bara en kort tid man hinner "hem om" innan man ska resa igen. Nackdelen är att det också kan dra ut på tiden, för några har det tagit över 8 veckor (!). I många adoptionsländer är 8 veckor en normal eller tom kort vistelsetid men en stor skillnaden då är att då får man barnet i stort sätt direkt, i Korea får man det först när domen vunnit laga kraft och då kan man resa hem. Förra gången var det helt fantastiskt att få spendera en längre tid i vår sons födelseland och stad, lära känna landet och kulturen. Vi ser jättemycket framemot och längtar efter att få åka tillbaka men den här gången har vi ju storebror med oss, ur hans perspektiv så är det inte lika roligt att spendera 3-8 veckor hemifrån i en storstad som Seoul. Seoul är en av världens största städer, det är ganska dyrt att bo och leva där och framförallt så är det inte så barnvänligt att bo där. Det är svårt att hitta lekplatser och att vara hemifrån utan dagis och kompisar så länge kommer han inte att uppskatta. Och det finns en chans att vi får resa dit när det är vinter och då är det väldigt kallt där och ännu svårare att hitta på saker då man inte kommer kunna vara ute på samma sätt.

 Storebror på flygplanet på väg hem till Sverige.

Så just nu som läget ser ut i Korea så satsar vi på att göra två resor. Första gången kommer vi att åka lite innan domstolstiden, ca en vecka, och ha tid att upptäcka Seoul tillsammans med storebror samt att hinna träffa lillasyster två gånger. Sen är tanken att vi ska åka själva andra gången för att hämta lillasyster. Av två anledningar, först och främst för att storebror ska slippa den långa resan, det är tufft att resa så långt med jetlag och allt, men även för att vi och lillasyster ska få de första dagarna tillsammans själva, sen kommer hon ju alltid att få dela uppmärksamheten med storebror. Så storebror stannar hemma med mormor och vi reser iväg ett par dagar bara. Vi hoppas att det kommer att bli en bra lösning.

Vi har vänner som har varit nere på sin första resa nu, i slutet av november ska de troligtvis åka på sin hämtresa. De har samma planer som vi så det ska bli spännande och se hur de tycker att det funkar.

Ännu en viktig dag i vårt liv

Vi satt länge i våra finkläder och väntade på att det skulle bli vår tur.

Idag för två år sedan. Vi satt spända och nervösa inför det viktigaste beslutet som skulle tas hittills i vårt liv. Vi väntade på att få träffa domaren som skulle avgöra om vi var lämpliga föräldrar att ta emot, ta hand om och uppfostra Viggo. Som tur var skötte vi oss bra och svarade "rätt" på alla frågor. Nu väntar vi på att få ett nytt datum för att infinna oss i samma domstol för att bekänna färg om vi är lämplig att ta hand om ytterligare ett barn, vår dotter <3

Idag för två år sedan träffades vi för andra gången

Den 28 oktober 2013 hade vi vår andra träff med vår blivande son. Första gången träffades vi hemma hos fosterfamiljen, den här gången träffades vi på SWS (den koreanska adoptionsorganisationen) kontor. Där finns det ett lekrum där man har träffarna. Ett rum fullt med leksaker och vår aktiva lilla killa klättrade runt och bankade och slog på allt som fanns där. Det var inte lätt att få kontakt kan jag säga! Men vi gjorde vårt bästa under den timmen som vi fick där tillsammans med honom. Sen längtade vi tills nästa gång vi skulle ses.

Jag kan på ett sätt inte fatta att det har gått två år sedan vi träffade det här lilla busfröet för första gången, på ett annat sätt så känns det som vi har känt och haft varandra alltid. Han är stjärnan i vårt liv och vi älskar honom härifrån till månen och tillbaka <3

Projekt: Barnrum

Så här såg sonens rum ut tills härom veckan, nu står det garderober på väggen där byrån står. 

Ett av mina intressen och en av de saker jag längtade efter med att få barn var att få inreda barnens rum. Sonens rum gjorde vi i ordning innan vi hämtade honom, fast ganska sent. Det kändes konstigt och otillåtet att få inreda det där barnrummet men när det började närma sig resan så fick vi ju såklart tillåta oss att göra det.

Nu måste vi ju fixa ett rum till lillasyster. Det hade inte varit så komplicerat om vi hade haft ett extra rum, men vi bor i ett ganska litet hus byggt 1950 så det finns bara två sovrum. I ett tidigare inlägg skrev jag om våra planer hur vi ska lösa det här. Ett ganska stort renoveringsprojekt på hela vår ovanvåning där vi ska minska badrummet och göra om klädkammaren till ett större rum till lillasyster. Förutom det så måste vi ju göra av alla kläderna som nu är i klädkammaren så nu håller vi på att fixa med garderober i vårt och sonens rum. Det har inneburit en massa jobb som att spackla och måla, både väggar och tak. Vi har kommit en liten bit på vägen men det är en bra bit kvar.

När det kommer till barnens rum så ska sonen få lite andra möbler och lillasyster ska få ta över en del av hans möbler, de som får plats. Samtidigt ska vi måla om på sonens rum.

Tiden går och tiden är också knapp, det är inte mycket tid man har på helgerna att fixa och man behöver hitta på något roligt med sonen också, inte bara renovera. Och sen vet vi inte om hantverkarna dyker upp om två veckor och gör det stora jobbet med rivning och uppbyggnad av nytt rum och toalett. Förutom att vi känner oss lite stressade över att få allt klart i tid och inte ha en ofärdig renovering när vi väl får resebeskedet så kommer ROT-avdraget att minskas efter årsskiftet så vi måste få allt klart i år.

Just nu är det stökigt och halvt kaos på ovanvåningen och värre kommer det att bli. Jag längtar verkligen till allt är klart och jag får börja med det roliga, inreda! Pynta och göra fint till lillasyster, och storebror :)

Funderingar kring möte med storebrors fosterfamiljen

I Sydkorea bor ju barnen i fosterfamiljer tills det att man har hittat och placerat barnen i en ny permanent adoptivfamilj. Sedan lagen ändrades för ett par år sedan och processen tar längre tid så bor barnen ganska länge i fosterfamiljerna, det kan vara upp till ett år i vissa fall, mot tidigare bara kanske ett par månader. Fosterfamiljerna har en väldigt stor betydelse i våra barns liv och är de som, i de flesta fall, tar hand om våra barn deras första tid i livet, (förutom de första månaderna som barnen får bo på barnhem tills allt är klart och en fosterfamilj hittas).

Det är många som fortsätter att hålla kontakt med fosterfamiljen, man kan tex skicka brev och foton till dem via den koreanska adoptionsorganisationen, som vi har gjort. Man får inte ha direktkontakt med dem själv. Sen är det även en hel del som passar på att träffa dem när man adopterar syskon. Men även senare såklart om man åker på återresor. Vi har funderat och diskuterat en hel del kring det här och hur vi ska göra när vi åker för att hämta lillasyster. Storebror kommer ju bara vara ca 3,5 år vid tillfället. Hade han varit lite äldre hade det nog känts lite mer självklart. Man vill ju bara inte att barnen klandrar en när de blir äldre om man inte gör det. Men samtidigt vill jag heller inte att det ska bli en jobbig upplevelse för honom som han inte kan uttrycka. Jag tänker att så länge han får träffa dem nån gång i livet om han önskar det så är det det viktigaste. Nu när de är så små som han är så är det så mycket att förstå och greppa ändå. Hela resan och att få syskon kommer vara stort och omtumlande nog kanske. Det är ju lätt att man tänker utifrån sin egen och fosterfamiljens synvinkel och inte barnens.

Jag har frågat andra familjer i Sydkorea-gruppen på Facebook hur du har tänkt och gjort. Flera säger att deras barn, som oftast har varit lite äldre, att det mest har varit de som föräldrar och fosterföräldrar som har tyckt att själva mötet har varit bra och givande för stunden. Sen har mötet i efterhand i form av att man har foton och en händelse att prata och minnas kring varit givande. 

Det är inget lätt beslut, vi har inte bestämt oss än utan vi får vänta och känna efter och se hur vi gör när det närmar sig.