I Sydkorea bor ju barnen i fosterfamiljer tills det att man har hittat och placerat barnen i en ny permanent adoptivfamilj. Sedan lagen ändrades för ett par år sedan och processen tar längre tid så bor barnen ganska länge i fosterfamiljerna, det kan vara upp till ett år i vissa fall, mot tidigare bara kanske ett par månader. Fosterfamiljerna har en väldigt stor betydelse i våra barns liv och är de som, i de flesta fall, tar hand om våra barn deras första tid i livet, (förutom de första månaderna som barnen får bo på barnhem tills allt är klart och en fosterfamilj hittas).
Det är många som fortsätter att hålla kontakt med fosterfamiljen, man kan tex skicka brev och foton till dem via den koreanska adoptionsorganisationen, som vi har gjort. Man får inte ha direktkontakt med dem själv. Sen är det även en hel del som passar på att träffa dem när man adopterar syskon. Men även senare såklart om man åker på återresor. Vi har funderat och diskuterat en hel del kring det här och hur vi ska göra när vi åker för att hämta lillasyster. Storebror kommer ju bara vara ca 3,5 år vid tillfället. Hade han varit lite äldre hade det nog känts lite mer självklart. Man vill ju bara inte att barnen klandrar en när de blir äldre om man inte gör det. Men samtidigt vill jag heller inte att det ska bli en jobbig upplevelse för honom som han inte kan uttrycka. Jag tänker att så länge han får träffa dem nån gång i livet om han önskar det så är det det viktigaste. Nu när de är så små som han är så är det så mycket att förstå och greppa ändå. Hela resan och att få syskon kommer vara stort och omtumlande nog kanske. Det är ju lätt att man tänker utifrån sin egen och fosterfamiljens synvinkel och inte barnens.
Jag har frågat andra familjer i Sydkorea-gruppen på Facebook hur du har tänkt och gjort. Flera säger att deras barn, som oftast har varit lite äldre, att det mest har varit de som föräldrar och fosterföräldrar som har tyckt att själva mötet har varit bra och givande för stunden. Sen har mötet i efterhand i form av att man har foton och en händelse att prata och minnas kring varit givande.
Det är inget lätt beslut, vi har inte bestämt oss än utan vi får vänta och känna efter och se hur vi gör när det närmar sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar