tisdag 16 juni 2015

Arg, irriterad och besviken


Den här bilden från War Memorial Museum i Seoul, Korea får symbolisera hur jag känner mig idag. Jag kan verkligen rekommendera ett besök på museet om ni är där!

Att genomföra en adoption är påfrestande för både nerver och psyke. Förutom alla samtal man ska gå igenom och utelämna sig själv så är det en ansenlig mängd dokumentation som ska samlas in och fyllas i. Det är en massa olika myndigheter man måste kontakta och man är beroende av deras hjälp. Många gånger känner man sig både maktlös och otroligt stressad över att allt ska klaffa.

För de drygt 84 000 kr vi betalar till adoptionsorganisationen kan jag tycka att man borde få en viss service och hjälp, men det upplever jag inte riktigt att man får. Man får i stort sätt göra allt själv och ligga på för att få de svar man behöver. Det är väldigt frustrerande och man är i en beroendeställning gentemot dem. Man vill men kan liksom inte ställa så mycket krav, vad ska man "hota" med liksom, det går ju inte att byta till någon annan eller fixa det på egen hand. De borde inse detta och vara lite mer serviceminded så att man inte känner så och ifrågasätter deras arbete och vad det är de tar betalt för som många tyvärr gör idag.

De senaste veckorna har vi gjort allt vi har kunnat för att få in alla dokument som behövs, jagat myndigheter, beställt blanketter, fyllt i dokument på längden och tvären, fixat översättningar gjort ytterligare läkarundersökningar, tagit fram fotografier, skrivit under, kopierat, scannat m.m. m.m. Vi har varit extra stressade över att få in allt vi behöver då vi vet att många myndigheter är svåra att få tag i under sommaren. Då adoptionsorganisationen inte har sagt ett ord om att vi var tvungna att komma in med våra papper innan en viss tid så har vi ändå trott att får vi bara in dem så snart som möjligt så skulle det inte vara några problem för dem att göra sin lilla del i arbetet, att läsa igenom våra dokument och se så att de stämmer. Men nu när jag mejlar över allt som är klart får jag veta att det är semestertider och att de då prioriterar barn- och resebesked. Inte ett ljud har de sagt om det, trots att jag har ställt frågan. Jag köper deras prioritering men då måste man faktiskt informera om sådant när vi påbörjade vår process. För det första så hade vi inte behövt stressa som vi har gjort och för det andra så har vi nu tagit fram en del dokumentation som kanske hinner bli värdelös för att det hinner bli för gammalt, datum blir fel osv. Att göra om dessa dokument är både svårt, omständligt och kan innebära dubbla kostnader för oss. Det är inte okej!

Just nu är jag så arg, less och förbannad på alla myndigheter. Och jag är så trött med att behöva bli arg, ställa krav och vara hård för att personer bara ska göra sina jobb. Det ska bli så skönt att slippa att ha med många av dem att göra när vi är klara med allt det här.

fredag 12 juni 2015

Längtan.com


I samband med De Ofrivilligt Barnlösas Dag den 30:e maj i år startade en jättebra kampanj som heter "Längtan". Kampanjen drivs av RFSU med stöd av Barnlängtan och Sexvägledarna.
Med Längtan vill de informera och debattera ur ett personligt- , samhälls- och politiskt perspektiv. De vill bjuda in oss medmänniskor – drabbade, fd drabbade, politiker, opinionsbildare m. fl.
Genom information, diskussioner och en kommande podcast vill de få bort diskrimineringen inom den här vården. Alla har rätt att längta efter barn.

Initiativtagarna är själva drabbade av ofrivillig barnlöshet och har också drabbats av ett svenskt vårdsystem som inte ger den vård som patienterna behöver utan i stället hänvisar till fyrkantiga regler som politiker har satt utan medicinska grunder. En av initiativtagarna, Matilda Alborn är journalist och intervjuade mig i direktsänd radio i samband med Ofrivilligt Barnlösas Dag för ett par år sedan, innan vi fick Viggo. Tänk vad världen är liten ibland :)

De har en Facebookgrupp och en hemsida, längtan.com, som jag tycker att ni ska gå in och följa, läsa och sprida.

Dela med sig av sin historia



I flera år var jag engagerad i en föreningen Barnlängtan för ofrivilligt barnlösa. Jag var både ledamot i styrelsen och ordförande. För mig var det ett sätt att hantera barnlösheten och maktlösheten som jag då kände. Då hade jag möjligheten att påverka, påverka beslutsfattarna och alla orättvisa regler. Samtidigt som det var ett andningshål, ett forum där jag träffade andra som var i samma situation som jag. Andra som jag kunde prata med, andra som förstod precis vad jag gick igenom, hur jag kände och mådde.

Förutom att arbeta med att påverka politikerna att ändra lagar och regler så innebar jobbet även att ge stöd till andra medlemmar på olika sätt. Ett sätt är att berätta sin historia. Eftersom ofrivillig barnlöshet, tyvärr, fortfarande är ett tabubelagt ämne och jobbigt att prata om så gör det att det finns en stor okunskap i samhället. Genom att ställa upp i olika sammanhang och berätta om sin historia, sin barnlöshet, längtan och kamp så kan man åstadkomma en hel del. Man gör fler uppmärksamma på att sjukdomen finns, vilka problem och svårigheter som finns kring vården och samtidigt kan an ge hopp åt andra som är i samma situation. Att de inte är ensamma, vi är fler trots att det inte känns så.

I mitt arbete var jag både med och skrev debattartiklar, blev intervjuad både i tidningar, radio och TV och förutom att tala om vad Barnlängtan ville och arbetade för så delade jag med mig av vår historia. Då var i alltid "på den andra sidan", längtade efter vårt barn, därför kändes det lite extra roligt och viktigt när systerföreningen Önskebarn i Norge hörda av sig och frågade om vi kunde tänka oss att ställa upp i ett reportage i deras medlemstidning.

Ideellt arbete är jätteroligt och givande och jag hade mer än gärna ägnad mig på heltid åt det om jag hade kunnat men det tillåter inte ekonomin. Jag kan heller inte göra något halvdant så efter ett antal år kände jag att jag inte orkade och hann med både det och jobbet. Och ännu mindre nu sen vi fick barn. Men jag brinner fortfarande för alla frågor som har med ofrivillig barnlöshet att göra, i alla dess skeden och sätt att till sist förhoppningsvis få barn på. Så jag hjälper till lite på olika håll som lite mer "frilansande ideellt arbetande". För mig känns det viktigt att förändra, förbättra och sprida kunskap.

Om ni inte redan är det så rekommenderar jag er att bli medlemmar i föreningen Barnlängtan. Om ni inte själva känner att ni behöver deras stöd så ger ni ett stöd till de att kunna fortsätta sitt arbete genom er medlemsavgift. Man blir enkelt medlem på deras hemsida www.barnlangtan.com
Man kan också köpa deras fina längtanssmycke, både för att visa att man är en som längtar eller stödjer de som längtar och samtidigt går en slant till deras fortsatta arbete.

tisdag 2 juni 2015

MPAK - blogg med information om adoptioner från Sydkorea



För er som ska adoptera från Sydkorea eller är intresserade av frågor kring adoptioner från Sydkorea så finns det ett amerikanskt/koreansk nätverk som heter MPAK (Mission to Promote Adoption in Korea) som är engagerade i adoptionsfrågorna i Korea. De värnar både om barnen och om de ensamstående kvinnorna och är kritiska till de nya lagarna. MPAK startades av Steve Morrison som själv är adopterad från Korea. Organisationen jobbar bla med att informera och sprida kunskapen om adoptioner från Sydkorea och har kontakter med och får träffa beslutsfattarna kring adoptionsfrågor i Korea. På deras blogg får man ofta veta saker långt före vår svenska adoptionsorganisation och framförallt får man sådan information som den svenska organisationen inte för vidare till sina medlemmar och sökande.
Jag kan verkligen rekommendera att följa bloggen och även deras Facebook-sida om man vill veta det senaste som händer i Sydkorea när det handlar om adoption.

I ett senare inlägg ska jag försöka förklara och berätta lite mer om situationen i Sydkorea, de nya lagarna och varför ett rikt land som Sydkorea fortfarande har så många internationella adoptioner.

Följ MPAK-bloggen
Följ MPAK på Facebook

torsdag 28 maj 2015

Nu är vi på gång!

 Nu har vi kommit en bra bit på vägen mot ett syskon. Något som ibland kan kännas som en bergsbestigning, (Foto: Cornelia Armano, Grand Canyon)

Avtalet är påskrivet och den första inbetalningen på ca 118 000 kr (!) är gjord. Nu har vi fått tillgång till alla instruktioner och dokument som vi behöver för att göra ansökan till Sydkorea. Så nu är det bara till att kavla upp ärmarna och sätta igång med arbetet.

Igår fick vi även vårt psykologintyg. Det kändes lite konstigt att läsa om sig själv på det sättet och med de uttrycken. Men psykologen ansåg oss iaf vara sunda människor som han rekommenderar att adoptera ytterligare ett barn :)

tisdag 26 maj 2015

Årets träff med Korea-gänget


Vi försöker att ta ett gemensamt foto av alla barnen varje gång vi ses. Det är inte det lättaste att få fem stycken 3-åringar att sitta stilla, bredvid varandra, titta in i kameran och vara glada! Alla föräldrarna stod och tjoade och hojtade och lyfte tillbaka alla som smet iväg ;)

Hela Kristi Himmelfärds helgen spenderade vi tillsammans med "Korea-gänget", fem barn (plus en storebror) och deras föräldrar. Ett helt underbart gäng som är lika härligt att träffa varje gång :) Det som är extra roligt att se är hur bra våra småkillar leker ihop trots att de inte har träffats så många gånger. Den här gången lekte de för första gången tillsammans och inte bredvid varandra och hittade på en massa bus, det var riktigt kul att se! 

Vi är ju tre familjer som bor i Malmö/Lomma, en familj bor i Stockholm och en i Sundsvall. Sundsvalls-familjen bodde hemma hos oss och Stockholms-familjen hemma hos en av Malmö-familjerna. De kom ner redan på torsdagen och då hängde vi var för sig under dagen och träffades först allihop på kvällen hemma hos oss. Vi hade superfint väder så i hängde i trädgården nästan hela kvällen. Barnen körde runt på Viggos alla fordon och lekte och hade hur kul som helst. Vi vuxna kunde sitta i, ganska, lugn och ro och prata och umgås i solen på altanen. Och efter 1,5 års erfarenhet som småbarnsförälder har man lärt sig ett och annat så barnen fick äta första och sedan kunde vi vuxna äta i lugn och ro, plus att det är lite lättare för alla att få plats runt borden.

På fredagen åkte vi över bron till Köpenhamn. Även fredagen bjöd på fint väder. Det blev lite uppdelat så vi och Sundsvalls-familjen var hela dagen på Zoo och de andra hängde på stan och i en park. På kvällen träffades vi hemma hos en av Malmö-familjerna.

På lördagen var det åter kallt och grått väder. Men vi hade planerat in att träffas i skogen och leka och grilla så det var helt okej, lite ruggigt bara men barnen bryr sig ju inte :) På kvällen blev det middag hemma hos den andra Malmö-familjen.

När söndagen kom var vi ganska trötta efter sena kvällar och mycket aktiviteter och stoj som det blir med så många familjer och barn. Så vi och Sundsvalls-familjen hängde hemma hos oss hela dagen och tog det lugnt. Sen var det dags att säga farväl till alla. Men vi ses snart igen :)

Ett hett tips är att låta barnen äta först. Mätta och nöjda barn som sedan kan springa iväg och leka :)

Hel gänget föräldrar, förutom fotografen, på middag i vår trädgård. 

Nästan alla barnen på en och samma bild!

Busungarna försöker mata getterna på Zoo i Köpenhamn.

Best friends forever on the top of the world!

Korvgrillning i skogen.

måndag 25 maj 2015

Nya foton och inspiration i Fotoshopen



Jag tänkte bara tipsa om att det nu finns nya foton i Fotoshopen. Jag har också gjort nya inspirationsbilder, alltså jag har både "ramat in" och "hängt upp" fotona på väggar i olika rum. Kika gärna in och se om där är ett eller flera foton som faller dig i smaken.
Alla pengar vi får in från försäljningen går avkortat till finansieringen av syskonadoptionen. Nu kan man även betala enkelt med Swish :)

Till Fotoshopen >>

fredag 22 maj 2015

Ett stort innerligt tack!

 En blomma som tack till alla er som har bidragit!

Vi vill passa på att tacka för alla fina bidrag som vi hittills har fått. Det är fantastiskt att det finns så många underbara människor där ute som har ett så stort hjärta. Varje liten enskild krona är betydelsefull. Vi är både rörda och tacksamma för er givmildhet!

onsdag 20 maj 2015

Vår första resa - del 5

Så blev det den dagen när vi skulle infinna oss i domstolen och bli utfrågade av en domare som gör den sista bedömningen och tar beslut om vi är lämpliga som adoptivföräldrar. Vi samlades alla fyra svenska familjerna (en familj var redan klara sedan tidigare) på SWS kontor för gemensam avfärd i en av deras minibussar. Alla var finklädda och lite spända och nervösa.

 Uppklädda, spännda och nervösa inför träffen med domaren.

Vissa av domarna är mindre formella och sitter mer i en grupp tillsammans med en och för ett samtal, medan andra är mer formella och allvarliga. Vilken man får vet man inte innan, vi fick den formella. Hon satt i den bortre delen av den stora domstolssalen, vi satt själva lägre ner än domaren till vänster och våra representanter, översättaren och en från SWS, till höger.

Vi fick svara på en hel del konstiga och svåra frågor. Tex vad vi jobbar med, och följdfrågor på det, typ "har du tänkt fortsätta med det", hur vi tror att vi kommer bli som föräldrar, om vårt barn gör fel  hur kommer vi då att hantera det. Trots att de inte var jättemånga frågor så mindes vi knappt dem, inte ens direkt efteråt. Det var väl nervositeten förmodligen.

Som sagt så var vår domare väldigt formell och tillknäppt så vi fick inga indikationer på hur det skulle gå, som vissa andra hade fått. Så vi fick gå hem och hålla tummarna ett par dagar för att domslutet skulle bli positivt och komma snabbt. Ju snabbare desto bättre för först då kan SWS försöka få kontakt med den biologiska mamman för att få hennes godkännande och fråga henne om hon inte ångra sig en sista gång. Först därefter kan man få sitt barn och åka hem. En spänd och jobbig väntan. Än en gång.

Det blev det dags för vår tredje träff med Viggo. Vi tänkte börja med att fråga vår handläggare om de hade någon ny information om domstolsbeslutet och det hade de verkligen! Vi fick veta att domstolsbeslutet var klart och att vi kommer få honom redan på måndag den 11 nov! Vi blev såklart jätteglada men överraskade och överväldigade!

Så kom dagen D, fådelsedagen, äntligen efter 9 års lång, lång längtan och väntan på att få bli en familj. Nu var vi inte längre bara två utan tre i familjen Armano-Boll. En kluven dag. En enorm lycka och glädje att vi äntligen skulle få vårt barn, vår son Viggo. Men också en sorg och smärta över att ta honom ifrån sitt land, sin kultur och fosterfamiljen som han såg som sin familj.

Själva överlämningen gick alldeles strålande! Inga tårar inget gråt. Men det gick också ganska fort, hade vi alla stannat upp och känt efter så hade åtminstone vi vuxna gråtit, både vi och fosterfamiljen.
Fosterfamiljen var redan på plats när vi kom och fosterpappan mötte oss med ett stort leende och en bamsekram. Viggo var såklart och lekte i lekrummet och blev glad när han såg oss. Vi samlades i lekrummet och case workern från SWS visade oss de saker vi fick från både SWS och fosterfamiljen. Allt från en liten "manual" när det gällde mat- och sovrutiner, lite kläder, välling, blöjor, den traditionella dräkten hanbok och fina Koreanska presenter. Vi överlämnade vår present till fostermamman som blev jätteglad när hon såg att kortet var skrivet på hangul (det koreanska alfabetet). Sen skrev vi på papperna och sen var det klart. SWS skulle skjutsa oss till hotellet så vi klädde på oss och vinkade hejda och kramades utanför hissen.
Det kändes jättetufft när vi vinkade hejdå till fostermamman och fosterpappan som verkar vara helt underbara människor. Och vi sa till dem innan vi gick att vi var jättetacksamma för det fantastiska jobb de har gjort och tagit hand om Viggo.

I SWS bil i pappas knä på väg till lägenheten efter överlämningen. Nu börjar en ny resa i livet, för oss alla tre.

I övrigt gick vår första dag tillsammans som familj helt okej med tanke på att vi är nya för varandra. Vi  lekte på rummet och på vår takterass och lagade och åt både lunch och middag. Men det blev också en del gråt och skrik när han inte fick som han ville, var trött eller när vi inte gjorde eller förstod vad han ville.

Vi hade ett par intensiva och stressfulla dagar tillsammans i Seoul innan vårt flyg skulle ta oss hem till Sverige. Lägenheten vi bodde i var inte anpassad för små barn och inte heller Seoul som stad. Det var svårt att roa Viggo i den lilla lägenheten och det fanns inte heller något enkelt sätt att vara ute på. Det saknas ofta trottoarer, avstånden är stora, det är väldigt backigt och mycket trafik. Men vi hittade iaf en lekplats ganska nära vår lägenhet som vi tog oss till och där träffade vi även de andra familjerna efter att de hade fått sina barn.
Viggo sov jättebra men inte vi, vi var både stressade över vår nya situation och hade svårt att vänja oss vid att sova med ett litet barn mellan oss i den lilla sängen. Så vi var ganska slut både i kroppen och knoppen och längtade efter att få komma hem till vårt eget hem och börja vårt nya liv på riktigt.

Så blev det äntligen dags för vår hemresa! Men det var på håret att vi kom hem som planerat pga en hotande strejk hos Finnair, vi två familjer som skull resa samtidigt blev ombokade till en annan rutt och bolag bara någon dag innan. I stället fick vi flyga med Air China till Peking först, vi blev dock lite försenade men det var ingen i besättningen som sa något, först när vi frågade när vi skulle komma iväg och att vi hade en conecting flight som vi var tvungna att komma med fick vi information. Vi blev lovade att vi skulle få gå av först och att de skulle informera SAS planet som vi skulle med att vi var på väg, men det där med att vi skulle få gå av första hade de glömt när vi väl landade. Vi fick sen springa genom terminalen för att upptäcka att vi skulle ta oss igenom 2 (!) säkerhetskontroller trots att vi var incheckade hela vägen. När vi kom till den första kontrollen såg vi att det stod att det var final call för boarding för vår flight! Det tog evigheter, det skulle stämplas och tittas och krånglas. Vid den andra kontrollen brast det för oss alla på olika sätt. Jag började gråta när de bad oss ta ut allt från datorer och kameror till barnmaten. Men som tur var hann vi med planet, men det var tack vare den fantastiska personalen på SAS planet som väntade på oss och tog hand om oss hela resan hem.

Viggo var rätt oregerlig på den första flygningen som var ca 2 timmar lång. Han har svårt att sitta stilla och  när han tvingas göra sånt han inte vill blir det skrik och gråt. Men, det gick och de sista 20 min somnade han. På den sista flygningen som var 10 timmar lång gick det bättre. Vi fick en hel rad med fyra säten där vi kunde bre ut oss och Viggo kunde sitta nere på golvet och röja. Vi "rastade" honom också genom att han fick springa i gångarna. Det e tur att han är så söt så att folk inte blir irriterade ;) Sen efter lite mat  och välling tyckte vi att det var dags för honom att sova, det tyckte inte riktigt han till en början men efter en stund så somnade han, sen sov han tills vi var framme, 6 timmar! På båda flygningarna lyckades han charma till sig de flesta.

När vi äntligen landade i Köpenhamn så blev vi mötta av världens bästa familj och vänner med kramar och ballonger till Viggo, det var mycket uppskattat av oss alla tre! Det blev glädjetårar, massor av kramar och stora leenden. När vi kom hem till huset möttes vi av en överraskning, ytterligare en välkomstkommitté, mer familj och vänner! De hade gjort det sååå fint och välkomnande med ballonger, banderoller, teckningar och presenter. Viggo blev helt överlycklig.

Det var otroligt skönt att komma hem, även om vi saknade Seoul och Korea. Det var mycket lättare att vara i sitt eget hem, vi blev alla lite tokiga och stressade över att vara i vår lilla lägenhet i Seoul. Hemma är ju alltid bäst :)

De första veckorna var ganska intensiva, Viggo är en klåfingrig herre med mycket energi och envishet. Så vi försökte ägna tiden till att komma till ro hemma och vänja oss vid vår nya situation, alla tre. Vi förstod ju inte alltid heller varandra så det tog lite tid innan vi kom underfund med varandra och hittade våra nya rutiner. Det tog ett litet tag för honom att lära känna sitt nya hem och för oss att barnsäkra ALLT.

Nu hade vår resa nått sitt mål. Vår längtan efter ett barn och en familj var över. Nu gick vi in i en ny fas i livet, en fas och en del av livet och samhället som vi hade längtat efter att få vara delaktiga i. Det var en stor omställning och en lite chockartad upplevelse och förändring men efter ett par månader hade vi funnit oss tillrätta i vår nya roll som föräldrar och adoptivföräldrar till en 16 månaders aktiv pojke och Viggo hade funnit sig till rätta i sin nya familj, nya hem och nya land. Anknytningen gick bra även om allt tar sin tid när man ser tillbaka på den första tiden.
Nu har vi haft varandra i 1,5 år och vi är så tacksamma och glada över vår fantastiske lille kille som har ett väldigt glatt humör, ett stort hjärta och mycket humor.

tisdag 19 maj 2015

Glädjande nyheter!

Idag fick vi ett mejl med glädjande nyheter från Adoptionscentrum! De har läst igenom våra handlingar och svarade "Eftersom det inte finns några tveksamheter om att ni kan skicka er ansökan till Sydkorea igen, så lämnar jag mappen direkt till handläggarna. Ni ska då vara beredda att snart betala den första halvan av adoptionsavgiften." Jippi!!!

Även om vi har varit ganska övertygade om att vi skulle passa in för Sydkorea igen så vet man ju aldrig riktigt säkert. Men vi har ju redan börjat förbereda oss iom att vi har gjort psykologutredningen och översatt vår medgivandeutredning. Men nu är det liksom på riktigt :) Så även att den första avgiften på ca 100 000 kr ska betalas in! Så nu hoppas vi att det finns en massa givmilda människor därute som vill sponsra oss och vår familj och framförallt att ett litet barn ska få komma till sin "för-evigt-familj" genom att skänka en liten slant eller köpa en fototavla. Många bäckar små...