Äntligen klara!

Nu är vi äntligen klara med alla papper som ska samlas in efter barnbeskedet! Puh, vilken tid allt tar att göra. Mycket längre tid nu när man har barn, allt jag ska komma ihåg att göra får liksom inte plats i min hjärna längre. Det känns lite jobbigt att det har gått ytterligare en månad, vår dotter har blivit ännu en månad äldre, tid går som vi missar med henne men vi hoppas att vår process ändå har flutit på och inte stått stilla under tiden.

Under tiden har vi iaf fått andra positiva nyheter. Vänner till oss som hämtade sitt andra barn samtidigt som oss har fått sitt resebesked i veckan för sitt tredje barn, en flicka som nu är 19 månader. De fick sitt barnbesked i april och ska åka ner i slutet av oktober. Så det gick relativt snabbt i sammanhanget. På ACs hemsida har de även uppdaterat tiden för väntan på resebesked, nu står det inte längre 8-10 månader utan 6-8 månader. Så vi håller alla tummar och tår vi har för att det ska gå så snabbt för oss också :) Även om det innebär att vi får åka till Seoul när det nästan är som kallast. Men det finns många bra inomhusaktiviteter där iaf :) Fast det kommer isf kanske inte bli någon resa till andra ställen i landet.

Nu ska vi sätta igång att göra pekboken som man ska göra och skicka ner till sitt barn. En pekbok med bilder på oss och saker i hemmet. Inte helt lätt att välja bra och enkla bilder men vi har ju gjort det en gång förut så det ska säkert gå att få ihop en gång till.

Papper, papper, papper

I och med barnbeskedet så ska det samlas in nya dokument igen. De flesta är precis de samma som förra gången och några är nya. De flesta har vi alltså redan men några nya ska ordnas från myndigheterna, utdrag ur belastningsregistret och samtycke från kommunen att vi får adoptera vårt barn. Så mer väntan och saker att fixa. Man är tyvärr inte lika snabb och fokuserad nu när man har barn som första gången, det är så mycket annat som tar tid och distraherar en.

Men idag ska jag hämta samtyckesblanketterna på kommunen och sen väntar vi bara på mannens dokument från Polisen innan vi kan gå till Notarius Publicus för att få de sista stämplarna. Sen kan vi äntligen skicka allt till Adoptionscentrum och de kan i sin tur skicka dem till SWS i Korea så att vårt ärende kan gå vidare. Först ska våra dokument till utrikesministeriet för att få ett utresetillstånd, det kan ta ett par månader, först när det är klart kan det gå vidare till domstolen så att vi får en domstolstid, och det kan ta några månader det också. Man skulle kunna önska att de här processerna skulle kunna löpa parallellt, då hade det gått mycket fortare.

 

Förra gången vågade jag knappt köpa nånting när vi väntade, varken innan barnbesked eller resebesked. Och sen när det gick så snabbt från BB till RB och vi bara hade 10 dagar på oss från samtalet tills att vi skulle infinna oss i domstolen i Seoul så blev det väldigt stressigt och bråttom. Den här gången är jag inte lika nojig att något ska hända innan vi får åka, även om risken är densamma, inte så stor men den finns. Så jag har sorterat sonens kläder och lagt undan det som kanske lillasyster kan använda, vi får se när det gäller storlek och att det inte är för grabbiga kläder. Hon behöver ju inte se ut som en pojke ;) Det som inte passar ska skänkas och säljas. Sen har jag börjat köpa lite flickkläder. Och på söndag ska jag på den obligatoriska hösttrippen till Ullared och då kommer jag inte kunna låta bli att även handla saker till lillasyster :) Även om det känns konstigt och är svårt att föreställa sig så är hon ju en del av vår familj nu även om hon inte är här en eller juridiskt sätt är vår än.

Det magiska samtalet!

Vi har glädjande nyheter att dela med er, vi har fått vårt efterlängtade barnbesked! I torsdags bara två veckor efter att vi hade skickat våra papper fick vi det magiska och överraskande samtalet. Och när de berättade att det var en flicka trodde jag knappt mina öron! Vi ska få en dotter, Viggo ska få en lillasyster, det känns helt galet!
Hon är 16 månader och alldeles bedårande söt. Vi har fått massor av foton och filmer. Nu väntar den långa, olidliga väntan på att vi får träffa henne på riktigt och hämta hem henne. Troligtvis kommer det dröja 8-10 månader.
Nu ska vi sätta fart och samla nya papper igen och skicka till Korea.

I helgen var jag på loppis och kunde inte låta bli att köpa den här söta klänningen till lillasyster. Men de kändes konstigt och annorlunda att titta på och köpa flickkläder :)

Vi är som ni säkert förstår överlyckliga, glada och tacksamma över att vi ska få privilegiet att bli föräldrar igen. Nu ska vi försöka njuta ett tag innan längtan och frustrationen över väntan tar över.

Världen - en barnposter

Jag har ända sedan vi började med adoptionsprocessen letat efter en fin poster/tavla till barnrummet som passar för adoptivbarn utan att hitta någon riktigt bra. Så nu när vi har väntat på vårt barnbesked och har funderat en hel del kring resan, inte bara den fysiska resan vi gör utan även den resan som barnen gör så kom jag på idén med en världskarta. Det finns visserligen en hel del världskartor som är gjorda som barntavlor som är jättefina fast jag saknade illustrationen av resan och ursprunget. Så då tog jag saken i egna händer och gjorde en egen. Och när den väl var klar så kom jag på att det kan ju finnas fler som har tänkt som jag så nu finns den att beställa :) Den finns i tre olika storlekar från 200 kr. Man personaliserar sin egen poster/tavla genom att välja en egen text och har man inte adoptivbarn så går det lika bra, då finns den utan ursprungslandet och den streckade linjen. Tavlan säljs som vanligt utan ram.

Postern/tavlan kan du beställa här.

 

Adopterade barn i förskolan

Att ha adopterade barn ställer lite extra krav på en som förälder. Men det ställer också lite extra krav på andra personer som finns kring barnen som tex pedagoger i förskola och skola. Barnen har bott på barnhem eller i fosterfamiljer och har en eller flera separationer bakom sig. För vår son har det gått relativt bra i förskolan, både inskolningen och de här två terminerna han hittills har gått där. Men han blir ledsen ibland vid lämning och inför den här terminen och att det har börjat två nya pedagoger på hans avdelning ville vi ha ett möte med dem och påminna lite om hans bakgrund och ge dem lite allmän information om adopterade barn utifrån våra kunskaper och erfarenheter.

Det är lätt att man glömmer vår sons bakgrund för att man tycker att han är en sån glad kille som fungerar bra i de flesta situationer. Men man får aldrig glömma bort det faktum att han har de separationer han har i sitt bagage och att han har kommit till ett annat, land, kultur och familj. Man måste alltid ha det med sig och ha en förståelse för och ta hänsyn till det i vissa situationer. Vissa reaktioner eller beteenden från hans sida kan bero på de trauman som han faktiskt har varit med om tidigare i sitt liv. Anknytningen är också en väldigt viktig del för honom och något man måste ha med sig i vissa situationer. MIA (Myndigheten för internationella adoptioner) har tagit fram en skrift som heter "Ska jag vara här?" som är väldigt bra, den har vi också har gett till dem dem.

Frågor från andra barn i förskolan

Ett annat ämne vi har tänkt ta upp med förskolan är hur de kan möta frågor från andra barn på förskolan om vår son för att han är mörk och om adoption. Nu när vår son har blivit lite äldre kommer både hans egna frågor kring detta komma, men det dröjer nog ett tag till då han bara är 3 år, men framförallt tror vi att frågor kommer komma snart från andra äldre barn som han träffar och umgås med på förskolan. Speciellt lite mörkare barn som skiljer sig både från de flesta andra barn och som heller inte liknar sina föräldrar sticker så klart ut bland de andra barnen och naturligtvis har barnen frågor och funderingar kring det. Därför vill vi förbereda pedagogerna på förskolan på detta och tala om lite hur vi vill att de bemöter det och tips på vad de kan säga och vad vi vill att de inte berättar.

Nedan är lite av våra tankar och exempel på hur vi valt att förhålla oss till de här frågorna och hur vi vill att de ska bemöta dem om de kommer upp i förskolan. Vi har tagit några vanliga frågor hur vi brukar svara.

Varför är V mörk? V kommer från ett annat land som heter Korea (Sydkorea) som ligger i Asien. Där är alla mörka som V.

Varför är V mörk och hans föräldrar ljusa? Därför att V är adopterad från Asien, han har inte legat i sin mammas mage. Hans mamma och pappa åkte och hämtade honom i ett flygplan.

Vem är Vs riktiga mamma och pappa? Vs föräldrar är hans riktiga mamma och pappa. Men han har inte legat i sin mammas mage.

Vad är adopterad? När man tar hand om ett barn som inte har någon annan som kan ta hand om det.

Övrigt
Om det är något barn som fortfarande har frågor så säg att han eller hon får fråga Vs föräldrar.
V kommer sannolikt snart bli mer medveten om vad det innebär att vara adopterad, då tar vi gärna vidare diskussioner kring ämnet.

När det gäller detaljer kring Vs bakgrund brukar vi säga till vuxna att det kan han själv berätta när han blir stor, om han vill. Om det skulle väckas något intresse kring detta får ni gärna prata allmänt kring adoption, läsa böcker med mera.

Andra svar på allmänna frågor
Barn kan komma till sina föräldrar på olika sätt. En del mammor får barnet i magen och en del mammor får åka flygplan och hämta sitt barn.

Hos en del mammor har det inte fastnat någon bebis i magen utan de får resa till ett annat land och hämta sitt barn där.

Det finns barn som av olika anledningar inte har någon mamma och pappa och då är det bra att andra kan få bli deras mammor och pappor.

Avslutningsvis
Det är jätteviktigt att det är ni eller vi som svarar på frågor om V eller om adoption. Att inte ställa frågor till V.

Det är också viktigt att om ni pratar om hur barn blir till, bebisar och magar att ni samtidigt pratar om adoption och andra familjekonstellationer som att man kan ha två mammor osv.

Med detta inte sagt att det är allt vi pratar om hela tiden, tvärtom. Men frågorna brukar komma förr eller senare.

Boktips
Vi har också sammanställt en boklista med tips på olika bra barnböcker som handlar om adoption och get till pedagogerna på sonens avdelning.

Goyeryd, Ingvor
Pyret

Goyeryd, Ingvor
Pyret får en lillebror

Goyeryd, Ingvor
Pyret åker till Indien

Tidholm, Anna-Clara
Min familj
Vad är en familj? Frågan ställs i början av den här boken, och sedan får tolv tecknade barn presentera sina olika familjer. Här finns kärnfamiljer och familjer som är utvidgade på olika sätt.

Lidbeck, Petter
Stora bebisbytet
Oroliga föräldrar undrar vad som hänt. Någon har bytt ut alla bebisar. Också kungens och drottningens barn är utbytt. Drottningen har ett knep, hon förhalar processen. Om en vecka bestämer vi hur vi gör. Om en månad. Om ett år. Vem vill då lämna ifrån sig sitt barn, i utbytte mot något annat. Alla barn är ju så fina, alldeles oberoende av utseende, blir den självklara kontentan av denna bok.

Karlsson Bergkvist, Mi
Tekla Tiger och jag-boken
Teklas kompisar upptäcker att Tekla inte ser ut som sina föräldrar. Välberättat i ord och bild om att våga fråga och berätta om adoption.

Adbåge, Emma
Hämta Joel
Varför ser inte Joel ut som sina föräldrar? Frågan väcks under fruktstunden på dagis. Fram växer sedan berättelsen om Joel som finns i ett annat land, och föräldrarna som godkänns och får åka och hämta hem honom.

Schultz, Göran
Här kommer Bu-Ran och Seo-Ran från Korea  Jansson, Anders Alice från KinaBerättelsen om hur Gong En Xiang träffar sin familj och följer med till Sverige. Fotografiska bilder från TVs dokumentärfilm.   Höjer, Dan Hjärtat mittI hjärtats tecken går den här bildsagan om hur Tu Thi från andra sidan jordklotet kom till sina adoptivföräldrar i Sverige.

Träffar och öppna förskolor för adoptivfamiljer

 Här är gänget och leker i Alnarpsparken utanför Lomma.

När man är föräldraledig med adoptivbarn så kan det vara lite svårt ibland att hitta saker att göra och hitta andra föräldralediga att umgås med. Både man själv som vuxen och barnen behöver likasinnade att hänga med. Det är ju inga spädbarn vi kommer hem med så att sitta på fik och småprata med kompisar är oftast inte den mest populära och enkla aktiviteten ;)

Vi adoptivföräldrar blir ju inte automatiskt sammansatta i föräldragrupper som får barn ungefär samtidigt. Men jag har faktiskt läst och hört att det finns län/landsting som hjälper till att anordna något likvärdigt, det tyckte jag lät jättebra! Men jag vet inte vem som håller i det, var man hittar information om det eller hur de vet vilka adoptivfamiljer som finns i regionen. Om någon vet något mer kring det här får ni gärna höra av er.

Jag är jätteglad och tacksam över att vi redan innan vi kom hem med Viggo träffade flera andra familjer som väntade på att få sina adoptivbarn. När vi sedan började komma hem med våra längtansbarn så fortsatte vi att träffas, både med och utan barn. Det har varit guld värt! Både för barnen som fick träffa och leka med andra adoptivbarn i samma ålder men även för oss föräldrar som både hade några att umgås med och dela erfarenheter med.

På flera ställen i landet finns det öppna förskolor/träffar speciellt för adoptivfamiljer. I Skåne finns det på tre olika ställen, en på Limhamn/Malmö, en i Helsingborg och en i Lomma. Träffarna i Malmö och Lomma är en eftermiddag i veckan, i Helsingborg är det en gång i månaden. Tid, plats och mer info om dem hittar du här.

Om man ännu inte har fått sitt längtansbarn kan jag rekommendera VäntanLängtan-träffarna som Adoptionscentrums lokalavdelningar brukar anordna runt om i landet. Då får man möjlighet att träffa andra familjer i samma situation och oftast så kommer en familj som redan har adoptera och berättar om sin resa och erfarenheter och man får möjlighet att ställa frågor. Mer info finns på lokalavdelningarnas respektive sidor på ACs hemsida.

Om familjerna i Kenya i media

SVTs Afrika korrespondent skrev igår en artikel om det fruktansvärda läget för familjerna som riskerar att förlora sina adoptivbarn i Kenya. Han har träffat familjerna i Kenya men de vill som sagt inte ställa upp i media själva för att inte störa processen. Här kan ni läsa artikeln. Jag tycker att den är jättefint och bra skriven. Och i morse hade Gomorron Sverige ett inslag om situationen.

Det jag tänker på mest just nu är det fruktansvärda att barnen ska tas ifrån familjerna under processen och sättas på det statliga barnhemmet CWSK. Det gör så ont i mitt hjärta! Jag kan inte ens föreställa mig hur smärtsamt det kommer att vara för dem och hur traumatiskt det kommer att bli för barnen. Hur förklarar man och förbereder man barnen för det här?! Fruktansvärt och obegripligt!

Man önskar att man kunde göra något men tyvärr finns det inte det. Jag hoppas bara att det går så snabbt och smärtfritt för alla inblandade som möjligt.

Jag tänker också på de andra familjerna som befinner sig i sin adoptionsprocess i Kenya, de måste också känna oro och osäkerhet för om något liknande även kan hända dem.

Mina tankar går till familjerna i Kenya

Jag hade nog också blivit en beskyddande schimpansmamma och velat ta mitt barn på ryggen och fly om jag hade hamnat i en sådan här fruktansvärd situation.

I tisdags delades en artikel till en dansk tidning i ett av adoptionsforumen på Facebook. Jag klickade på länken och läste den hemska nyheten om att två svenska och en dansk familj riskerar att förlora sina barn som de har haft hos sig i nästan ett halvår. Det har dykt upp tre kvinnor, samtidigt, som hävdar att det är deras barn som de har förlorat och vill ha tillbaka dem. Myndigheterna vill nu ta tillbaka barnen och sätta dem på ett delvis statligt ägt barnhem under tiden då de gör en utredning och DNA-test.

Sånt här händer ibland, olyckligt nog, men då har praxis varit att barnen ska få bo kvar i familjerna under utredningen för att inte skada barnen som nu har knutit an till sina nya familjer. Det här har alltså inte skötts på ett korrekt och bra sätt för barnen och jag anar att det är ett politiskt utspel från de som är emot internationella adoptioner. Vilket känns konstigt och märkligt då de ju faktiskt har stoppat alla internationella adoptioner och det är bara de som är i landet nu som får fullfölja sina. Det här skadar både barnen och familjerna så oerhört mycket och jag hoppas verkligen att det bara är ett dumt utspel som de drar tillbaka och ändrar sig nu när de har fått publicitet i media.

Jag känner till lite mer kring det här då vi har vänner som känner de berörda familjerna, våra vänner känner sig såklart frustrerade och hjälplösa då de på alla sätt och vis vill hjälpa till så mycket de kan, men adoptionsorganisationerna vill hålla en låg profil för att bla inte stöta sig med myndigheterna i Kenya så jag håller mig också till den linjen så länge det är så. Men igår la organisationerna iaf upp information på sina hemsidor och de har satt igång en hjälp och stödinsats för familjerna vilket känns som det viktigaste just nu då familjerna säkert känner sig både hjälplösa och maktlösa där långt borta i ett främmande land.


Jag hoppas verkligen att allt kommer att gå rätt till i processen, att utredningen görs på ett korrekt och rättssäkert sätt och att barnen hamnar i den familj som är bäst för dem oavsett vem som är deras biologiska föräldrar. 

Äntligen, nu är vi på väg!

Den här bilden får symbolisera att vår resa har startat på riktigt.Det är från i sommar när vi åkte ångtåget på Österlen. Viggo älskar tåg!

Nu har våra papper äntligen skickats till Korea! Nu börjar den riktiga väntan, väntan på vårt barn, väntan på ett syskon till Viggo. Wow, nu börjar det bli pirrigt! De har inte så många ansökningar i Korea för tillfället så det kan gå riktigt fort till att vi får barnbesked, 1-2 månader har adoptionsorganisationen sagt. Sen är det tyvärr fortfarande lång väntetid på att få resa, 7-12 månader, pga den byråkratiska processen, få domare i domstolen och att det inte är prioriterade ärenden. Men snittet verkar ligga på 8-9 månader på att få resebeskedet. Sen är det 1-2 månader därefter som man har sin domstolstid och sen tar det 2-5 veckor därefter innan man får barnet och kan åka hem tillsammans som en familj.

Vår utredning blev godkänd i nämnden i april så det tar ett bra tag att få i ordning allt pappersarbete för att kunna skicka till landet och då har vi ändå skyndat på så mycket vi har kunnat. Det är ganska frustrerande i den här processen och sättet att få barn på, all väntan och tid allting tar att genomföra. Men nu har vi nåt en ny milstolpe i den här syskonadoptionsprocessen och det är vi jätteglada för!
Hoppas att fler där ute som väntar och längtar efter sitt längtansbarn också har kommit framåt i processen, jag tänker på er och håller tummarna för er.

Varför barn adopteras bort i Sydkorea

Bilder från stora fina Seoul Park och ett av alla mängder sk DVD rum dit ungdomar går, speciellt unga par, för att träffas och umgås och titta på film. Framförallt för att få egentid då man bor så trångt och ofta tillsammans med mor- och farföräldrar.

Jag tänkte försöka förklara lite varför det finns internationella adoptioner från Sydkorea, utifrån min kännedom och kunskap om området. Om det är någon som har någon annan information så skriv gärna till mig så uppdaterar jag både bloggen och mig själv :)

Varför barn adopteras bort i Sydkorea än idag är en fråga som många ställer, speciellt när Sydkorea är ett av världens mest moderna och rikaste länder. Eller ja, moderna när det gäller teknik och liknande men inte när det gäller strukturerna i samhället och synen på familjen. Sydkorea har gjort en väldigt kort och snabb resa efter Korea-kriget till det rika och snabbväxande land de är idag. På 1950-talet och efter kriget var Sydkorea en fattig jordbruksnation, men har utvecklats till en av världens 15 största ekonomier. Så det är inte så konstigt att allt inte hinner och hänger med i samma takt.

Korea är inte speciellt stolta över att de fortfarande är ett av världens största länder när det gäller internationella adoptioner, snarare så skäms över att de inte kan ta hand om sina barn trots att de är ett så rikt och modernt land. Det finns flera starka grupper som gör påtryckningar mot staten att de internationella adoptionerna ska stoppas helt. De anser att det viktigaste att man får vara kvar i sitt land och i sin kultur. Men det innebär att barn blir kvar på institutioner ist för att få en familj för det finns fler föräldralösa barn än det finns koreanska familjer som vill och kan adoptera barnen.

I Korea lämnas idag oftast barnen bort när de är i stort sätt nyfödda. Det är oftast unga, ensamstående mammor som har blivit oplanerat gravida.

2012 gjordes den gamla adoptionslagen om som förändrade en hel del saker. De nya reglerna innebär bl.a. att en mamma som vill lämna sitt barn för adoption måste leva tillsammans med barnet i minst en vecka efter förlossningen innan hon lämnar samtycke till att barnet adopteras. För att hon ska få lite tid på sig att känna efter om hon kanske ångrar sig och vill behålla barnet. Mamman måste också registrera barnet i sitt familjeregister oavsett om hon kan behålla barnet eller inte, något som inte krävdes tidigare. Att vara ensamstående mamma är dock inte så accepterat i Korea och tvånget med familjeregistret leder då tyvärr till att en del inte vill registrera barnen för att andra kan se informationen i deras familjeregister. Därför förekommer det att barn lämnas anonymt och motståndare till den nya lagen menar att det har inneburit att fler barn nu lämnas anonymt. En pastor som är motståndare till lagen har öppnat en s.k. babybox, där mammorna kan lämna barnen anonymt, för att skydda dessa barn. Han hävdar att fler barn nu lämnas sedan nya lagen trädde i kraft. Ministry of Health and Welfare menar dock att antalet övergivna barn snarare sjunkit under de senaste åren. De menar att frågan om familjeregister är en fråga om mänskliga rättigheter på ett mer övergripande plan och att problemet är hur mycket personlig information som ska vara synlig för allmänheten snarare än frågan om registrering. Flera ministerier har enats om att arbeta fram ett nytt lagförslag om sekretess i familjeregister. Barn som lämnas anonymt registreras i ett enpersons familjeregister och placeras på en institution. Ett övergivet barn kan adopteras efter 6-12 månader, men myndigheterna vill inte ge tillstånd till internationell adoption eftersom de biologiska släktingarna ska kunna söka sitt barn.

Min personliga åsikt om detta är att jag tror mer på pastorn och Steve som driver MPAK (Mission to Promote Adoption in Korea), som jag skrev ett inlägg om för ett tag sedan. Om de ändrar så att det blir sekretess på familjeregistret så är det väl okej, men det är inte okej att ett sådant register är öppet för allmänheten. På MPAK bloggen finns det en intervju med Steve om hans historia, varför och hur han blev adopterad till USA och varför han startad MPAK. Väldigt läsvärt, intressant och gripande!

Som det bla står i intervjun med Steve så har det varit och är så tyvärr en del fortfarande att inhemska adoptioner anses skamliga. De inhemska adoptionerna har visserligen ökat och de har gjort åtgärder för att öka dem,  inhemska adoptanter får ett månatligt bidrag om 150 000 won (ca 950 kr) till dess att barnet fyllt 14 år, åldersgränsen har höjts från 50 till 60 år och ensamstående har fått möjlighet att adoptera. Staten subventionerar också den administrativa kostnaden för nationell adoption.

Den koreanska regeringen vill fortfarande minska antalet adoptioner med 10 procent per år. Trots att alla är överens om att förändringar behövs går det långsamt. Ministry of Health and Welfare är medvetna om att det krävs stora förändringar i det sydkoreanska samhället för att öka barns rättigheter och förbättra situationen för ensamstående mödrar.

Att förändra kultur, synsätt och inställningar i samhället tar lång tid. Tex så är abort inte helt lagligt, men det utförs ändå. Det tillsammans med att det finns många små saker som gör att det är svårt att leva som ensamstående mamma i Korea så kommer det att ta lång tid innan antalet barn som blir tillgängliga för adoption minskar. Tex så får koreanska familjer som adopterar koreanska barn ett större ekonomiskt stöd än ensamstående mammor för att ta hand om barnen.

Så här ser jag på saken. Jag förstår helt och hållet att Korea vill minska sina adoptioner och speciellt de internationella, att adoptera bort ett barn till ett annat land är det näst sista alternativet innan institution och ska också vara så. Även om vi såklart är oerhört tacksamma och lyckliga över att alternativet finns, annars hade ju inte vi haft vår älskade Viggo. Men det är en tuff resa för många barn att adopteras bort och växa upp i ett annat land och en del känner sig ofta splittrade och identitetslösa. Man måste dock börja i rätt ende, angripa problemet från rätt håll och barnen ska inte bli de som blir lidande. Det är också tufft för de kvinnor som blir oplanerat gravida och får leva resten av sina liv med sitt beslut.
Hade aborter varit fullt tillåtet tillsammans med en bra sexualundervisning i skolan, så att man vet och förstår hur man skyddar sig, så hade förhoppningsvis antalet oönskade barn som föds minskat. Det är för mig prio ett. Och om man ändrar på lagar som tex säger att söner inte får duscha och byta om på badhus i kvinnornas omklädningsrum efter de har fyllt 5, samt ökat de ekonomiska förutsättningarna så hade det också kunnat bidra till möjligheterna att leva som ensamstående mamma. Om barn trots allt föds utan att föräldrarna kan ta hand om det så är det viktigaste av allt att barnet får en kärleksfull familj, oavsett om det är i hemlandet eller i något annat land. Att barnen blir kvar på institutioner är det allra sämsta alternativet och inget barn i världen borde få ett sådant liv.


Om ni vill läsa mer om det här så kan ni tex läsa om när MIA (Myndigheten för internationella adoptioner) var på tillsynsresa i Korea 2014. Om ni har några bra länk- och lästips så tipsa mig gärna!