måndag 27 juli 2015

För-evigt-familj

I början när vi precis hade fått vår efterlängtade son, efter alla många och långa år av barnlöshet tänkte man ofta på hur lyckligt lottade vi var som hade lyckats få barn till slut. Hur lyckligt lottade vi var som hade lyckats ta oss igenom den tuffa adoptionsprocessen och det smala nålsögat, blivit godkända och fått ett barn.
Efter ett litet tag hemma när man var mitt uppe i allt, chocken av att ha blivit föräldrar till ett barn med en personlighet och egen vilja och inte en liten hjälplös bebis, anknytning som skulle arbetas på och fås att fungera, språkförbistringar och sömnbrist så tänkte man på hur tufft det var att vara adoptivförälder.  Man tänkte ofta på hur tuff processen hade varit för oss föräldrar, hur höga krav det ställs på oss som adoptivföräldrar, hur mycket tuffare det är att vara föräldraledig med äldre barn osv. Men man tänkte också på det obefintliga stödet från samhället och bristen på kunskap hos läkare, BVC etc. Det finns inga föräldragrupper för adoptivfamiljer som kommunen hjälper till med, behöver man extra stöd och hjälp för barnet eller i sitt föräldraskap så får man söka den själv och det är inte lätt att hitta eller få. Just då, i början när allt var nytt och lite smått kaotiskt var det så man tänkte.

Men sedan när allt så sakteliga föll på plats, när anknytningen byggdes på och stärktes, när vi hittade våra rutiner och man kunde ta ett litet steg tillbaka och titta på det lite utifrån, lite klarare så är det inte vi som adoptivföräldrar som har gjort den tuffaste resan, inte ens om man räknar med alla barnlöshetsåren innan med misslyckade fertilitetsbehandlingar. Det är våra barn som har gjort den allra tuffaste resan, det är de som är modigast och starkast. Ännu mer slog det mig när jag läste det här inlägget på en amerikansk blogg. När man verkligen tänker efter så är det ju är det helt självklart att det är barnen som har gjort den tuffaste resan. Det är de som har blivit lämnade när de var små och hjälplösa, inte bara en utan minst två gånger. För Viggos del blev det tre gånger, först av sin biologiska mamma, sedan av personalen på barnhemmet och till sist av sina fosterföräldrar. Han har gång på gång fått bygga upp ett nytt förtroende för olika vuxna personer som säger att de ska ta hand om honom, förlita sig på dem, knyta an, ta emot och visa kärlek. Sen kom han till slut till oss, vi som säger att vi ska vara hans för-evigt-familj, vi som lovar att alltid finnas där för honom och älska honom, i all framtid.


De här insikterna och påminnelsen har gjort att jag försöker påminna mig så ofta jag kan om hans historia och speciella start i livet, ta hänsyn och ha förståelse för hans reaktioner och beteende i vissa situationer. Och aldrig glömma bort! Men framförallt har det gett mig en stor respekt för hur modig han är som vågar släppa in nya människor gång på gång, älska dem och låta dem älska honom. Han har blivit lämnad flera gånger och uppryckt från sin historia, sina rötter, sitt land, kultur och språk. Det är inte vi som har gjort den tuffaste resan, det är han.

Vi lovar honom älska honom och vara hans för-evigt-familj, att ALDRIG lämna honom, men ingen kan tyvärr lova det till hundra procent, det kan hända saker som man inte rår på, sjukdomar och olyckor, gud förbjude. Jag hoppas bara att han tror och litar på oss att det är vår största intention att det ska bli så, att vi ALLTID ska finnas där för honom, för evigt.

Några tankar och känslor att bära med sig genom livet som adoptivförälder, att påminna sig om och inte glömma, speciellt de dagar då det känns lite extra tufft, det är barnen som är de tuffaste, modigaste och starkaste.

onsdag 15 juli 2015

Tips på forum, nätverk och bloggar

Det är några stycken som har hört av sig och undrat varför det finns så lite information, bloggar, forum etc. där folk skriver om adoption och sin adoptionsresa. Jag tror att det till viss del beror på att många som bloggar om adoption ofta har bloggar som är lösenordsskyddade. Sen är det också många som slutar blogga när de har kommit hem med sitt barn, oftast för att man inte hinner, (man har inte lika mycket tid när man är hemma med en 1,5-5 åring som man har första tiden när man är hemma med ett spädbarn). Men också för att den långa resan har nått sitt mål.

På Facebook finns det jättebra forum men det är hemliga grupper som man måste känna till för att hitta och få tillgång till. Det finns både allmänna och landsspecifika grupper. Vi har försökt få Adoptionscentrum att hjälpa till att sprida dem och berätta om dem för personer som är aktiva sökande men det verkar vara dåligt med det :(
Om ni är aktiva och är i adoptionsprocessen så finns det en allmän grupp som jag kan rekommendera som heter "Adoptivmammor på Facebook". Sen finns det en landsspecifik grupp för Sydkorea som heter "Sydkoreagruppen" som är en grupp för alla som har adopterat eller ska adoptera från Sydkorea. Eventuellt kan det vara så att man måste vara vän med någon som är med i grupperna för att kunna bli tillagd, alternativt kan det räcka med att om tex jag som är med lägger till ert namn om ni är intresserade. Hör av er isf så löser vi det :)

Jag hinner inte följa så jättemånga bloggar själv men har hittat några som jag följer. Det finns även en samlingsblogg för adoptionsbloggar där man kan hitta en del, http://adoptionsbloggar.blogspot.se

För er som väntar eller bara funderar på adoption så brukar ACs lokalföreningar runt om i landet anordna sk "väntanlängtan" träffar, där bjuder de in en familj som har adopterat som berättar om sin resa och man kan ställa frågor till dem och prata med de andra deltagarn asom är i samma situation. Jag har inte själv varit på en men min man var när vi väntade, han tyckte att det var bra. Information om var och när finns på ACs hemsida.

Om jag kommer på något mer så återkommer jag i ämnet :)

Lägesrapport

De senaste veckorna har bara svishat förbi! Sista jobbveckan innan en lång semesterledighet, möhippa, utlandssemester, 3-års kals för både barn och släkt, bröllop, renovering och såklart pappersarbetet för adoptionen däremellan är anledningen till att jag inte har skrivit något här på ett tag.
I mitt senaste inlägg var jag rätt arg och irriterad på adoptionsorganisationen för brist på information ang semestertider och flexibilitet. Så som vi läste det de skrev så lät det som att de inte skulle ha tid att läsa igenom och godkänna våra papper under sommaren men ca en vecka efter att vi hade skickat papperna till dem så fick vi ett mejl om att de hade läst igenom dem. Jag vet inte om de hade hunnit oavsett eller om vårt lite arga svar till dem spelade in. Vi behövde iaf bara ändra ett datum som vi hade skrivit fel :) Sen kunde vi samla ihop de papper som skulle till Notarius Publicus (NP) för vidimering. Nu väntar vi på att de ska bli klara, tycker att det har tagit längre tid än det borde:( Vi hoppas få dem i morgon så att vi hinner ta alla kopior igen så att vi sedan kan skicka originalen till adoptionsorganisationen innan vi åker bort nästa vecka. När det är gjort så har vi gjort vårt för nu. Sen ska organisationen skicka allt till Sydkorea. Då börjar väntan på barnbesked!

Hoppas att ni har en skön sommar och att ni kan njuta av ledighet. Det är inte alltid så lätt när man väntar och längtar, jag vet.

tisdag 16 juni 2015

Arg, irriterad och besviken


Den här bilden från War Memorial Museum i Seoul, Korea får symbolisera hur jag känner mig idag. Jag kan verkligen rekommendera ett besök på museet om ni är där!

Att genomföra en adoption är påfrestande för både nerver och psyke. Förutom alla samtal man ska gå igenom och utelämna sig själv så är det en ansenlig mängd dokumentation som ska samlas in och fyllas i. Det är en massa olika myndigheter man måste kontakta och man är beroende av deras hjälp. Många gånger känner man sig både maktlös och otroligt stressad över att allt ska klaffa.

För de drygt 84 000 kr vi betalar till adoptionsorganisationen kan jag tycka att man borde få en viss service och hjälp, men det upplever jag inte riktigt att man får. Man får i stort sätt göra allt själv och ligga på för att få de svar man behöver. Det är väldigt frustrerande och man är i en beroendeställning gentemot dem. Man vill men kan liksom inte ställa så mycket krav, vad ska man "hota" med liksom, det går ju inte att byta till någon annan eller fixa det på egen hand. De borde inse detta och vara lite mer serviceminded så att man inte känner så och ifrågasätter deras arbete och vad det är de tar betalt för som många tyvärr gör idag.

De senaste veckorna har vi gjort allt vi har kunnat för att få in alla dokument som behövs, jagat myndigheter, beställt blanketter, fyllt i dokument på längden och tvären, fixat översättningar gjort ytterligare läkarundersökningar, tagit fram fotografier, skrivit under, kopierat, scannat m.m. m.m. Vi har varit extra stressade över att få in allt vi behöver då vi vet att många myndigheter är svåra att få tag i under sommaren. Då adoptionsorganisationen inte har sagt ett ord om att vi var tvungna att komma in med våra papper innan en viss tid så har vi ändå trott att får vi bara in dem så snart som möjligt så skulle det inte vara några problem för dem att göra sin lilla del i arbetet, att läsa igenom våra dokument och se så att de stämmer. Men nu när jag mejlar över allt som är klart får jag veta att det är semestertider och att de då prioriterar barn- och resebesked. Inte ett ljud har de sagt om det, trots att jag har ställt frågan. Jag köper deras prioritering men då måste man faktiskt informera om sådant när vi påbörjade vår process. För det första så hade vi inte behövt stressa som vi har gjort och för det andra så har vi nu tagit fram en del dokumentation som kanske hinner bli värdelös för att det hinner bli för gammalt, datum blir fel osv. Att göra om dessa dokument är både svårt, omständligt och kan innebära dubbla kostnader för oss. Det är inte okej!

Just nu är jag så arg, less och förbannad på alla myndigheter. Och jag är så trött med att behöva bli arg, ställa krav och vara hård för att personer bara ska göra sina jobb. Det ska bli så skönt att slippa att ha med många av dem att göra när vi är klara med allt det här.

fredag 12 juni 2015

Längtan.com


I samband med De Ofrivilligt Barnlösas Dag den 30:e maj i år startade en jättebra kampanj som heter "Längtan". Kampanjen drivs av RFSU med stöd av Barnlängtan och Sexvägledarna.
Med Längtan vill de informera och debattera ur ett personligt- , samhälls- och politiskt perspektiv. De vill bjuda in oss medmänniskor – drabbade, fd drabbade, politiker, opinionsbildare m. fl.
Genom information, diskussioner och en kommande podcast vill de få bort diskrimineringen inom den här vården. Alla har rätt att längta efter barn.

Initiativtagarna är själva drabbade av ofrivillig barnlöshet och har också drabbats av ett svenskt vårdsystem som inte ger den vård som patienterna behöver utan i stället hänvisar till fyrkantiga regler som politiker har satt utan medicinska grunder. En av initiativtagarna, Matilda Alborn är journalist och intervjuade mig i direktsänd radio i samband med Ofrivilligt Barnlösas Dag för ett par år sedan, innan vi fick Viggo. Tänk vad världen är liten ibland :)

De har en Facebookgrupp och en hemsida, längtan.com, som jag tycker att ni ska gå in och följa, läsa och sprida.

Dela med sig av sin historia



I flera år var jag engagerad i en föreningen Barnlängtan för ofrivilligt barnlösa. Jag var både ledamot i styrelsen och ordförande. För mig var det ett sätt att hantera barnlösheten och maktlösheten som jag då kände. Då hade jag möjligheten att påverka, påverka beslutsfattarna och alla orättvisa regler. Samtidigt som det var ett andningshål, ett forum där jag träffade andra som var i samma situation som jag. Andra som jag kunde prata med, andra som förstod precis vad jag gick igenom, hur jag kände och mådde.

Förutom att arbeta med att påverka politikerna att ändra lagar och regler så innebar jobbet även att ge stöd till andra medlemmar på olika sätt. Ett sätt är att berätta sin historia. Eftersom ofrivillig barnlöshet, tyvärr, fortfarande är ett tabubelagt ämne och jobbigt att prata om så gör det att det finns en stor okunskap i samhället. Genom att ställa upp i olika sammanhang och berätta om sin historia, sin barnlöshet, längtan och kamp så kan man åstadkomma en hel del. Man gör fler uppmärksamma på att sjukdomen finns, vilka problem och svårigheter som finns kring vården och samtidigt kan an ge hopp åt andra som är i samma situation. Att de inte är ensamma, vi är fler trots att det inte känns så.

I mitt arbete var jag både med och skrev debattartiklar, blev intervjuad både i tidningar, radio och TV och förutom att tala om vad Barnlängtan ville och arbetade för så delade jag med mig av vår historia. Då var i alltid "på den andra sidan", längtade efter vårt barn, därför kändes det lite extra roligt och viktigt när systerföreningen Önskebarn i Norge hörda av sig och frågade om vi kunde tänka oss att ställa upp i ett reportage i deras medlemstidning.

Ideellt arbete är jätteroligt och givande och jag hade mer än gärna ägnad mig på heltid åt det om jag hade kunnat men det tillåter inte ekonomin. Jag kan heller inte göra något halvdant så efter ett antal år kände jag att jag inte orkade och hann med både det och jobbet. Och ännu mindre nu sen vi fick barn. Men jag brinner fortfarande för alla frågor som har med ofrivillig barnlöshet att göra, i alla dess skeden och sätt att till sist förhoppningsvis få barn på. Så jag hjälper till lite på olika håll som lite mer "frilansande ideellt arbetande". För mig känns det viktigt att förändra, förbättra och sprida kunskap.

Om ni inte redan är det så rekommenderar jag er att bli medlemmar i föreningen Barnlängtan. Om ni inte själva känner att ni behöver deras stöd så ger ni ett stöd till de att kunna fortsätta sitt arbete genom er medlemsavgift. Man blir enkelt medlem på deras hemsida www.barnlangtan.com
Man kan också köpa deras fina längtanssmycke, både för att visa att man är en som längtar eller stödjer de som längtar och samtidigt går en slant till deras fortsatta arbete.

tisdag 2 juni 2015

MPAK - blogg med information om adoptioner från Sydkorea



För er som ska adoptera från Sydkorea eller är intresserade av frågor kring adoptioner från Sydkorea så finns det ett amerikanskt/koreansk nätverk som heter MPAK (Mission to Promote Adoption in Korea) som är engagerade i adoptionsfrågorna i Korea. De värnar både om barnen och om de ensamstående kvinnorna och är kritiska till de nya lagarna. MPAK startades av Steve Morrison som själv är adopterad från Korea. Organisationen jobbar bla med att informera och sprida kunskapen om adoptioner från Sydkorea och har kontakter med och får träffa beslutsfattarna kring adoptionsfrågor i Korea. På deras blogg får man ofta veta saker långt före vår svenska adoptionsorganisation och framförallt får man sådan information som den svenska organisationen inte för vidare till sina medlemmar och sökande.
Jag kan verkligen rekommendera att följa bloggen och även deras Facebook-sida om man vill veta det senaste som händer i Sydkorea när det handlar om adoption.

I ett senare inlägg ska jag försöka förklara och berätta lite mer om situationen i Sydkorea, de nya lagarna och varför ett rikt land som Sydkorea fortfarande har så många internationella adoptioner.

Följ MPAK-bloggen
Följ MPAK på Facebook

torsdag 28 maj 2015

Nu är vi på gång!

 Nu har vi kommit en bra bit på vägen mot ett syskon. Något som ibland kan kännas som en bergsbestigning, (Foto: Cornelia Armano, Grand Canyon)

Avtalet är påskrivet och den första inbetalningen på ca 118 000 kr (!) är gjord. Nu har vi fått tillgång till alla instruktioner och dokument som vi behöver för att göra ansökan till Sydkorea. Så nu är det bara till att kavla upp ärmarna och sätta igång med arbetet.

Igår fick vi även vårt psykologintyg. Det kändes lite konstigt att läsa om sig själv på det sättet och med de uttrycken. Men psykologen ansåg oss iaf vara sunda människor som han rekommenderar att adoptera ytterligare ett barn :)

tisdag 26 maj 2015

Årets träff med Korea-gänget


Vi försöker att ta ett gemensamt foto av alla barnen varje gång vi ses. Det är inte det lättaste att få fem stycken 3-åringar att sitta stilla, bredvid varandra, titta in i kameran och vara glada! Alla föräldrarna stod och tjoade och hojtade och lyfte tillbaka alla som smet iväg ;)

Hela Kristi Himmelfärds helgen spenderade vi tillsammans med "Korea-gänget", fem barn (plus en storebror) och deras föräldrar. Ett helt underbart gäng som är lika härligt att träffa varje gång :) Det som är extra roligt att se är hur bra våra småkillar leker ihop trots att de inte har träffats så många gånger. Den här gången lekte de för första gången tillsammans och inte bredvid varandra och hittade på en massa bus, det var riktigt kul att se! 

Vi är ju tre familjer som bor i Malmö/Lomma, en familj bor i Stockholm och en i Sundsvall. Sundsvalls-familjen bodde hemma hos oss och Stockholms-familjen hemma hos en av Malmö-familjerna. De kom ner redan på torsdagen och då hängde vi var för sig under dagen och träffades först allihop på kvällen hemma hos oss. Vi hade superfint väder så i hängde i trädgården nästan hela kvällen. Barnen körde runt på Viggos alla fordon och lekte och hade hur kul som helst. Vi vuxna kunde sitta i, ganska, lugn och ro och prata och umgås i solen på altanen. Och efter 1,5 års erfarenhet som småbarnsförälder har man lärt sig ett och annat så barnen fick äta första och sedan kunde vi vuxna äta i lugn och ro, plus att det är lite lättare för alla att få plats runt borden.

På fredagen åkte vi över bron till Köpenhamn. Även fredagen bjöd på fint väder. Det blev lite uppdelat så vi och Sundsvalls-familjen var hela dagen på Zoo och de andra hängde på stan och i en park. På kvällen träffades vi hemma hos en av Malmö-familjerna.

På lördagen var det åter kallt och grått väder. Men vi hade planerat in att träffas i skogen och leka och grilla så det var helt okej, lite ruggigt bara men barnen bryr sig ju inte :) På kvällen blev det middag hemma hos den andra Malmö-familjen.

När söndagen kom var vi ganska trötta efter sena kvällar och mycket aktiviteter och stoj som det blir med så många familjer och barn. Så vi och Sundsvalls-familjen hängde hemma hos oss hela dagen och tog det lugnt. Sen var det dags att säga farväl till alla. Men vi ses snart igen :)

Ett hett tips är att låta barnen äta först. Mätta och nöjda barn som sedan kan springa iväg och leka :)

Hel gänget föräldrar, förutom fotografen, på middag i vår trädgård. 

Nästan alla barnen på en och samma bild!

Busungarna försöker mata getterna på Zoo i Köpenhamn.

Best friends forever on the top of the world!

Korvgrillning i skogen.

måndag 25 maj 2015

Nya foton och inspiration i Fotoshopen



Jag tänkte bara tipsa om att det nu finns nya foton i Fotoshopen. Jag har också gjort nya inspirationsbilder, alltså jag har både "ramat in" och "hängt upp" fotona på väggar i olika rum. Kika gärna in och se om där är ett eller flera foton som faller dig i smaken.
Alla pengar vi får in från försäljningen går avkortat till finansieringen av syskonadoptionen. Nu kan man även betala enkelt med Swish :)

Till Fotoshopen >>