måndag 27 juli 2015

För-evigt-familj

I början när vi precis hade fått vår efterlängtade son, efter alla många och långa år av barnlöshet tänkte man ofta på hur lyckligt lottade vi var som hade lyckats få barn till slut. Hur lyckligt lottade vi var som hade lyckats ta oss igenom den tuffa adoptionsprocessen och det smala nålsögat, blivit godkända och fått ett barn.
Efter ett litet tag hemma när man var mitt uppe i allt, chocken av att ha blivit föräldrar till ett barn med en personlighet och egen vilja och inte en liten hjälplös bebis, anknytning som skulle arbetas på och fås att fungera, språkförbistringar och sömnbrist så tänkte man på hur tufft det var att vara adoptivförälder.  Man tänkte ofta på hur tuff processen hade varit för oss föräldrar, hur höga krav det ställs på oss som adoptivföräldrar, hur mycket tuffare det är att vara föräldraledig med äldre barn osv. Men man tänkte också på det obefintliga stödet från samhället och bristen på kunskap hos läkare, BVC etc. Det finns inga föräldragrupper för adoptivfamiljer som kommunen hjälper till med, behöver man extra stöd och hjälp för barnet eller i sitt föräldraskap så får man söka den själv och det är inte lätt att hitta eller få. Just då, i början när allt var nytt och lite smått kaotiskt var det så man tänkte.

Men sedan när allt så sakteliga föll på plats, när anknytningen byggdes på och stärktes, när vi hittade våra rutiner och man kunde ta ett litet steg tillbaka och titta på det lite utifrån, lite klarare så är det inte vi som adoptivföräldrar som har gjort den tuffaste resan, inte ens om man räknar med alla barnlöshetsåren innan med misslyckade fertilitetsbehandlingar. Det är våra barn som har gjort den allra tuffaste resan, det är de som är modigast och starkast. Ännu mer slog det mig när jag läste det här inlägget på en amerikansk blogg. När man verkligen tänker efter så är det ju är det helt självklart att det är barnen som har gjort den tuffaste resan. Det är de som har blivit lämnade när de var små och hjälplösa, inte bara en utan minst två gånger. För Viggos del blev det tre gånger, först av sin biologiska mamma, sedan av personalen på barnhemmet och till sist av sina fosterföräldrar. Han har gång på gång fått bygga upp ett nytt förtroende för olika vuxna personer som säger att de ska ta hand om honom, förlita sig på dem, knyta an, ta emot och visa kärlek. Sen kom han till slut till oss, vi som säger att vi ska vara hans för-evigt-familj, vi som lovar att alltid finnas där för honom och älska honom, i all framtid.


De här insikterna och påminnelsen har gjort att jag försöker påminna mig så ofta jag kan om hans historia och speciella start i livet, ta hänsyn och ha förståelse för hans reaktioner och beteende i vissa situationer. Och aldrig glömma bort! Men framförallt har det gett mig en stor respekt för hur modig han är som vågar släppa in nya människor gång på gång, älska dem och låta dem älska honom. Han har blivit lämnad flera gånger och uppryckt från sin historia, sina rötter, sitt land, kultur och språk. Det är inte vi som har gjort den tuffaste resan, det är han.

Vi lovar honom älska honom och vara hans för-evigt-familj, att ALDRIG lämna honom, men ingen kan tyvärr lova det till hundra procent, det kan hända saker som man inte rår på, sjukdomar och olyckor, gud förbjude. Jag hoppas bara att han tror och litar på oss att det är vår största intention att det ska bli så, att vi ALLTID ska finnas där för honom, för evigt.

Några tankar och känslor att bära med sig genom livet som adoptivförälder, att påminna sig om och inte glömma, speciellt de dagar då det känns lite extra tufft, det är barnen som är de tuffaste, modigaste och starkaste.

2 kommentarer:

  1. Tvaskablitre30 juli 2015 23:56

    Tack för detta fina inlägg som vi suger åt oss en dag efter att vi blivit föräldrar till vår son som vi är och hämtar i Taipei. Världen är idag ny, fantastisk, underbar och kärleksfull men också ett rejält uppvaknande för att det är tufft. Men som du skriver, barnen har haft det tuffast och det är för barnen som vi finns där!

    SvaraRadera
  2. Underbart och tänkvärt inlägg!! Tårarna rinner faktiskt. Kärleken är oändlig men ibland är det tufft i vardagen och då är dina ord bra att tänka på. Vår djupt efterlängtade, tappra och underbara son, hemkommen från Sydkorea 4/4 2015 sover lunch så vacker i vår säng ❤️. Roligt med syskon!! Lycka till!! Lisa

    SvaraRadera