Två och en halv vecka hemma

Nu är det ca två och en halv vecka sen vi kom hem med lillasyster från Korea. Vi kom hem med en ledsen, osäker och otrygg tjej men nu har vi en mycket gladare och tryggare liten tjej hos oss. Hon har förstått och accepterat att det är här hos oss hon ska bo nu och med den insikten har hon slappnat av och tillåtit sig att ta in allt det nya och oss som familj. Nu när hon är så mycket gladare och tryggare har allt blivit enklare också och vårat liv har börjat återgå till normalt igen.

En annan positiv förändring är att hon har öppnat upp sig för mig mer och mer och har vågat släppa pappa en hel del också. Tex så kan hon vara själv med mig i ett rum medan pappa är i ett annat. Om hon själv får välja vill säga, hon har friheten att komma och gå som hon vill, jag tar inte henne och går iväg. Jag får lov att göra mer och mer med henne och hon sträcker oftare och oftare upp händerna mot mig. Men det är fortfarande stunder då hon börjar gnälla eller bli ledsen när jag är i närheten trots att vi en stund innan har umgåtts och haft roligt tillsammans.

Hon har inte heller samma stora behov av att bli buren och sitta hos pappa längre. Hon känner sig så mycket tryggare nu att hon kan "hänga runt" här hemma, leka och bara vara. Både inomhus och utomhus. I början ville hon knappt gå ut.

Det känns så skönt att hon har gjort de här framstegen redan nu, det gör det så mycket enklare för hela familjen. Men det allra bästa är att hon är gladare och tryggare!

Det går också bättre för henne att hantera konflikter. I början hade hon väldigt svårt att släppa en motgång och blev jättearg och ledsen hur länge som helst. Nu kan vi avstyra det bättre, hon blir ledsen och sur men det går över fortare. Åtminstone när vi är hemma. På andra ställen är det svårare. Tex försökte hon ta andra barns bollar på lekplatsen och när hon inte fick det blev hon jättearg och ledsen och det tog en bra stund att trösta henne. Men det kommer förhoppningsvis också gå lättare för henne med tiden. Hon är säkert van vid att få som hon har velat när hon har fått sånna utbrott och sen har hon kanske inte heller träffat så många andra barn och kan inte koderna och vet inte hur hon ska hantera det.

Syskonrelationen mellan storebror och lillasyster går också bättre. De har lärt känna varandra mer och tillsammans med att lillasyster är gladare så blir det enklare för dem att umgås och enklare att hantera konflikter när de uppstår. Storebror blir fortfarande väldigt arg, argare än han blev innan lillasyster kom in i vårt liv, när hon tar någon favoritleksak eller någon leksak som han leker med. Men vi löser konflikterna lättare och bättre nu när de uppstår. För det mesta leker de ju inte tillsammans, även om storebror gärna vill det, fast det är inte så lätt alltid. Men ibland busar de och har riktigt roligt, det är underbart att se!

Förutom framstegen i att hon mår bättre och är gladare så lär hon sig mer och mer för varje dag. Vi märker att hon förstår mer och mer av språket när vi pratar med henne. Och hon tycker om att härmas, både när det gäller tal och saker vi gör. Så vi hon säger redan nu et par ord på svenska, tex "hej hej" och "hejdå". Sen är det ett par saker som heter typ "pappa" som "lampa" och "pappa".

Framsteg!

Vi har upptäckt att Alva älskar hundar! Men hon är också helt orädd för dem, bra på ett sätt men man får se upp så att hon inte bara springer fram till vilken hund som helst och kastar sig om halsen på den.

Efter ett bar jobbiga dagar så hade vi ett stort genombrott igår! En vändpunkt, hoppas vi! Jag vågar knappt prata om det för att inte jinxa det. Men jag måste ju dela med mig av den positiva utvecklingen :) Igår tog vi tag i att huset behövde städas och det innebär ju att man rör sig runt i huset. Vi började lite lugnt och Alva hängde runt och lekte lite samtidigt som hon kollade på vad vi gjorde, framförallt pappa. Men efter en stund så började hon kolla in mig mer och vi dansade till musiken vi spelade, vi sparkade boll och hon kom med saker till mig som vi skulle leka med. Men det största framsteget var att hon var okej med att vara i samma rum själv som mig ist för att följa efter pappa överallt. Stort steg! Dagen fortsatte att vara bra med fler framsteg, hon lät mig göra massor med saker med henne som jag inte har kunnat innan och framförallt ville hon komma upp till mig flera gånger och jag fick bära henne och kramades och pussades.

Idag har hon inte varit riktigt lika villig att låta mig göra saker med henne, men ändå mycket bättre än innan. Hon har inte sträckt armarna mot mig och velat att jag ska bära henne men vi har lekt, hon har suttit i mitt knä, jag har gett henne mat, klä på henne och jag har fått ge lite kramar och pussar. Och framförallt så har det bara varit några få tillfällen då hon har avvisat mig helt och blivit ledsen när jag har varit nära.

Men viktigast av allt är att hon är gladare och känns tryggare, det känns jättebra!

Nu håller vi tummarna för att det håller i sig och fortsätter att utvecklas framåt. Håll tummarna för oss!

Den utvalde och den bortvalde föräldern

Det kan låta bra att vara den utvalde föräldern, men med ett nyfått adoptivbarn så är det ett tufft jobb. Man är två men ändå inte, den utvalde får ta allt, inte bara det positiva utan även det jobbiga. Den utvalde kan inte få någon avlastning, den måste göra allt. Bära, trösta, natta, mata, leka osv osv. Det blir lite som att vara ensamstående förälder och det är tufft, speciellt med ett nyfått adoptivbarn som är olycklig. Det är lätt att man blir frustrerad och känner sig kvävd och instängd för man får inget andrum eller tid för återhämtning.

Att vara den bortvalde är också tufft, fast inte lika tufft. Det som är jobbigast med den rollen är framförallt att man inte kan avlasta och hjälpa den utvalde föräldern fast man så gärna vill. Man ser hur jobbigt det är för både barnet och den utvalde föräldern men får inte hjälpa till för att barnet inte tillåter det. Den andra jobbiga sidan är att man känner sig bortvald, att man inte tillåts vara nära och lära känna barnet. Man får jobba hårt för att vinna barnets förtroende och kärlek och det är utmattande. Stundtals känner man att man inte orka vara så där extra perfekt, glad, rolig och duktig för att barnet ska lockas att vilja vara med dig. Men i positiva stunder när man gör framsteg så får man belöning för sina ansträngningar och då känns det bra.

Har man ett barn sedan tidigare är det ytterligare en dimension som försvårar det. Det äldre barnet behöver extra omtanke och uppmärksamhet när livet precis har vänts upp och ner. Då blir det oundvikligen så att den bortvalde föräldern får ta hand om det äldre syskonet eftersom den utvalde inte har möjlighet att göra det. Och då finns det ännu mindre tid för den bortvalde att försöka skapa kontakt med det nyfådda barnet.

Det löser sig med tiden, de säger det i alla fall. Fast det tar lite extra tid eftersom vi har två barn.

Nu skriver jag det här utifrån ett förälder och syskonperspektiv, hur vi upplever det. Självklart är det adoptivbarnet som har det allra tuffast. Det är barnet som har varit med om förlust, bytt land och språk.

En tuff start

 
Vi tar en dag i taget. Det blir lite bättre dag för dag. Men det är tufft, för alla i familjen. Speciellt såklart för vår lilla tjej som har varit med om en stor och fruktansvärt jobbig förlust och förändring i sitt liv. Vi kämpar och jobbar på att göra det så bra och lätt för henne som vi kan men man gör inte rätt alla gånger och det är lätt att man känner sig otillräcklig, frustrerad och hjälplös. Man vill att allt bara ska bli bra, typ nu. Att ha ett barn sedan innan gör det hela mycket tuffare och svårare. Både för det äldre barnet och för det yngre nya barnet.

För Alva och för oss föräldrar hade det varit lättare om det bara var vi tre, då kunde vi ägna all tid åt henne och vår anknytning och hon hade inte haft någon konkurrens av storebror. Vi hade också sluppit konflikter som som hon har väldigt svårt att hantera. Hon blir väldigt arg, hysterisk och ledsen om hon inte får som hon vill och har svårt att släppa det. Men det går bättre och bättre, i början grät hon väldigt länge, nu hämtar hon sig lite fortare. Så för att vi ska orka så blir det så att vi då och då gör vad vi kan för att försöka undvika konflikterna. Det är väl både bra och dåligt, just nu kanske det är för jobbigt för henne att hantera konflikterna  och vi kanske måste underlätta för henne och för oss för att vi ska orka just nu. Så får vi ta det stegvis och bli lite tuffare senare.

För storebror är det också tufft emellanåt. Man märker att han slits mellan att vara jätteglad och stolt över att ha fått en lillasyster och att stundtals bli jättearg och frustrerad för att det uppstår en konflikter mellan dem. Det kan vara att han tar en leksak som hon för tillfället har lagt ifrån sig, eller att han vill leka tillsammans med henne men att de inte fixar det eller att hon knuffas. Det gör jätteont i mammahjärtat att se honom så arg och ledsen, det är en jättestor och tuff omställning som han utsätts för.

Idag började Viggo på dagis igen, han var saknad och efterlängtad och den varma goa kram han fick av sin kompis Ebba när vi kom dit i morse värmde sååå i mitt mammahjärta <3 Och han har haft en riktigt bra dag och är glad över att vara tillbaka. Vi tror och hoppas att det kommer att vara bra för alla i familjen att han går på dagis. Han får vara sig själv, ha sina rutiner, leka och ha roligt hela dagarna och sen komma hem på eftermiddagen och myser med oss. För Alvas och vår skull är det ovärderligt just nu. Då får hon tid bara med oss, jag kan ägna så mycket tid som möjligt åt henne, när Viggo är hemma blir det att han mest är med mig då Alva är så fäst vid pappa. Vi får värdefull tid att bygga på vår anknytning vilket vi verkligen behöver.

Det är fortfarande pappa som gäller. Men hon börjar släppa in mig och Viggo mer och mer. Och vi gör verkligen framsteg, även om det är svårt att se och komma ihåg i stunder när hon är helt anti, framförallt mig. Men hon rör sig mer fritt i huset nu när vi alla är där, vågar stundtals leka själv eller med oss fast pappa är i andra rummet, har börjat gå lite längre sträckor iväg från pappa och hon har vågat närma sig mig mer och mer och låta mig göra mer saker med henne. Idag sträckte hon tex upp armarna mot mig tre gånger och lät mig lyfta upp henne, men bara lyfta upp, inte bära och hålla. Men det är verkligen jättepositivt! Heja dig Alva, vi kämpar!

Bus och lek i idrottshallen. En bra dag!

Den första tiden har vi hållt oss hemma för att det ska bli så tryggt som möjligt för Alva med allt nytt. Men vi har varit iväg och gjort lite saker och då lever hon verkligen upp så även om experter skulle säga något annat så kommer vi att ta oss iväg mer och mer nu. Det känns viktigt framförallt för henne att hon får vara glad och ha roligt, men även för oss. Det lättar på trycket liksom. Och hennes och min relation blir också bättre när vi är utanför huset. Det kan vara allt från att leka på en lekplats då  leker hon med mig och jag har även fått lyfta upp henne i rutschkanan, till att äta ute då har jag fått mata henne, lyfta upp henne i barnstolen osv. I lördags var vi på öppet hus på den närliggande idrottshallen, det älskade hon. Hon sprang runt själv och kastade och sparkade på bollar, hoppade och rullade runt på de mjuka mattorna och hon busade och lekte även med mig. Men hon hade koll på var pappa var så det kändes ändå bra.

Vår dotter - lillasyster Alva

Nu är hon vår! Vår efterlängtade dotter, Viggos lillasyster. I alla fall enligt domen i Korea, nu är det bara det sista pappersjobbet kvar, att vi ska bli hennes vårdnadshavare även i Sverige då Sydkorea inte ar skrivit under Haag konventionen och det är en så kallad svag adoption. Och så snart hon har blivit ännu gladare och tillfreds med sitt nya liv ska vi självklart ta ett nytt familjefoto där även storebror är med på bilden. Det känns jätteviktigt! De här bilderna är från våra dagar tillsammans i Korea.

Hemma!

Det var sååå skönt att komma hem! Framförallt till vår älskade och saknade Viggo. Men samtidigt så hade vi det bra i vår lilla bubbla i Korea. Alva gjorde snabbt stora framsteg efter den tuffa överlämningen. Pappa blev direkt favoriten och den första och halva andra dagen vände hon bort blicken gentemot mig och ville vara precis där pappa var. Men det gick trots det bra för mig att lyfta upp henne, bära, mata och leka. Men sen öppnade hon upp sig för mig och jag var helt okej. Hon kom aktivt till mig, tog min hand osv. Fast hon följde fortfarande efter pappa om han gick någonstans men inte mig. När vi var ute och lekte vågade hon gå iväg själv och det kändes också bra. Men hon ville hela tiden ha mycket närhet och det kändes också bra. Men efter den jobbiga resan så förlorade vi allt det.

Tänk om man i Korea ist hade fått ha barnen hos sig från domstolstiden tills domen vunnit laga kraft, vilken skillnad det hade gjort. Då hade man fått en bra start och hunnit bygga upp en helt okej trygghet på de veckorna innan man gör den långa jobbiga resan och förändringen att byta land och miljö. Visst hade vi kunnat stanna kvar längre men man har redan varit iväg flera veckor och det är väldigt dyrt att bo och leva i Seoul. Sen är det svårt mentalt att stanna kvar när man kan åka hem, man vill ju gärna hem.

De första dagarna hemma var Alva väldigt tagen av all förändring. Hon tydde sig bara till pappa och var ganska fastklistrad på honom hela tiden. Det var bara små stunder som hon gick ner och lekte. Och hon var inte så glad heller, inte så konstigt. Men alla barn är olika, det är inte alla som reagerar som Alva, självklart har de en sorg och är traumatiserade av det som har hänt men många barn klarar det trots allt bra och är ändå ganska glada och leker och fungerar ganska som vanligt.

Nu har vi varit hemma i snart fem dagar, det är ingen tid alls. Och det kommer ju bli bättre och bättre med tiden. Vid några enstaka tillfällen har jag fått göra saker med henne utan att hon har blivit ledsen, tex byggt med klossar och rasat torn. Men igår tog hon ett lite större steg, både gentemot mig och rent allmänt att hon var gladare och busigare. Vi tror att hon öppnade upp sig lite efter att vi hade varit en stund på lekplatsen och en kompis dotter som är 12 år hade lekt med henne. Alva satt i pappas knä och vår kompis dotter gav henne stenar och pinnar som hon la i en liten burk. När vi kom hem igen skulle barnen tvätta händerna i badrummet och då började storebror slabba med vatten och lillasyster hängde på. Det blev succé! Till och med så bra att pappa kunde gå till köket och laga middag medan jag var kvar i badrummet med båda barnen och sen fortsatte hon att busa och leka med mig och storebror och när middagen var klar var hon okej med att sitta bredvid mig och jag fick mata henne. Stora framsteg! Men det är en bra bit kvar innan hon kommer att acceptera mig fullt ut i alla lägen. Men varje steg framåt känns som en vinst!

Viggo är världens bästa och stoltaste storebror! Jag har blivit rörd till tårar flera gånger över hur fin och glad han är för sin lillasyster. Han är så glad och stolt för sin lillasyster. Men det är samtidigt inte lätt att få ett syskon som är 2-år. Speciellt inte när lillasyster är så klängig på sin pappa. Han får ju mycket tid med mig men inte så mycket tid med sin pappa och det är tufft för honom. Även om pappa såklart försöker ge honom tid så mycket han kan.  Hittills har Viggo varit jätteduktig på att dela med sig av sina leksaker och leka tillsammans som han säger. Det är också något jag blir väldigt rörd och stolt över! Men lillasyster har ett ordentligt humör tycker inte om att inte få som hon vill så visst har det blivit några konflikter. Det är inte så konstigt. Men det svåra är balansgången i hur man hanterar det. För mig är det viktigt att Viggo inte ska behöva ge med sig om han har rätt. Det är inte rättvist mot honom, det är redan i sig en väldigt stor förändring för honom som det är. Jag hoppas bara att jag tänker rätt! Även om det innebär att lillasyster blir arg, ledsen och gnällig och för stunden bara vill klänga på pappa och inte va med mig och Viggo.

2-års kalas

Som jag skrev tidigare så är vi jätteglada och tacksamma att vi inte missade Alvas 2-års dag. Så vi hade förberett och tagit med presenter, ballonger och serpentiner från Sverige.

Men den stora bonusen var att vi faktiskt inte behövde fira henne helt själva utan vi kunde fira med våra vänner så det blev tom Alvas första barnkalas :)

Vi köpte två bakelser i en butik vid hotellet som fick ersätta tårtan. Barnen lekte en stund och vi öppnade presenter och sjöng för henne. Det blev väldigt lyckat!

Efter lunchen gick vi ut med Alva i vagnen för att hon skulle sova middag, det funkar bättre än att försöka få henne att sova inne. Vi passade även på att köpa de sista presenterna. Efter ett tag somnade hon äntligen och då var vi inte så långt ifrån hotellet och våra vänner var på väg att bege sig ut. Så vi gick och satte oss på en uteservering vid hotellet och beställde en öl och ett glas vin medan vi väntade på dem. Det kändes riktigt skönt och lyxigt!

Våra barn synkade inte riktigt när det gällde middagsvilan, fast det gjorde inte så mycket. Vi gjorde iaf sällskap till lekplatsen som vi hade hittat dagen innan och efter en stund vaknade Alva och kunde också vara med och leka. Vi fick en riktigt mysig eftermiddag i solen, det kändes som en riktigt bra svensk sommardag!

När vi kom tillbaka till hotellet var det dags att att börja packa och sen äta middag. Vi försökte sen att gå och lägga oss i tid för vi skulle upp redan kl 5 nästa morgon. Men det var som fördömt att bli trött och kunna sova ordentligt.

Hemresan

Det var en riktig pärs att åka hem. Allt gick superbra både på taxiresan till flygplatsen och på flygplatsen ända tills Alva upptäckte att hon satt fastspänd med bältet på flyget och inte fick komma loss. Hon blev helt vansinnig, som besatt! Sen somnade hon och sov i 1,5-2 timmar och då trodde vi att hon skulle vara glad igen men det var hon inte. Hon ville bara vara i famnen, helst Måns men jag funkade emellanåt. Var hon inte tyst och ledsen så grät hon. Men det jobbigaste var att hon helst ville att vi skulle stå upp och bära henne. Under en över 9 timmars flygning så är det ganska jobbigt. Men efter ett tag tog vi fram bärselen och det underlättade. Då somnade hon tom en stund hos mig, det kändes skönt, för alla.

Vi oroade oss såklart mycket hur landningen skulle gå, vi var rätt säkra på att hon inte skulle acceptera att sitta i ett eget säte och vara fastspänd igen. Så vi bad om att få ett babybälte och hade henne i selen och då gick det bra.

En flygning kvar, just då kändes det nästan oöverkomligt. På Helsingfors flygplats sa vi farväl, men på återseende, till våra vänner. Och på nästa flyg behöll vi Alva i bärselen hela tiden och då gick det bra. Hon var helt slut efter allt och lyckades tillslut somna. Hon fortsatte tom att sova när vi gick av planet och väntade på våra väskor.

Alva blev inte sig glad och sig själv igen under hela resan, stackars liten!

Det var en befrielse att äntligen ha kommit fram och hem. Och välkomnandet från familj och vänner på Kastrups flygplats kändes helt fantastiskt!

Bäst av allt var att träffa Viggo! Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka när jag såg honom och han sprang fram till mig och jag fick honom i min famn. Han blev lite bekymrad och förstod inte varför jag grät men jag förklarade för honom att det var glädjetårar för jag var så glad att se honom. Efter massor av kramar och pussar frågade han efter lillasyster och ville se henne. Mormor och moster hade förklarat för honom att lillasyster hade varit ledsen på resan och det var han lite bekymrad över.

Kunde inte hålla tillbaka tårarna av lycka efter att få återse vår älskade Viggo <3

I bilen hem från flygplatsen satt Måns mellan barnen i baksätet och bjöd barnen på små snacks från Korea, barnen bjöd sen på varandra och Viggo skrattade och busade och det tyckte Alva var skoj. Det kändes som en fantastisk start på deras syskonkärlek.

Dagen efter

De vackra körsbärsträden blommar för fullt här i Seoul där våren verkligen har börjat på allvar. Vi har haft sol och runt 20-22 grader varmt de senaste dagarna.

Gårdagskvällen gick väldigt bra. Vi lekte, hon åt och ville vara med oss. Det som livade upp henne och fick henne extra glad var när vi behövde låna salt och peppar från den andra svenska familjen som bor på samma hotell. Hon sken upp som en sol när vi kom till deras lägenhet och hon såg deras son. De lekte en liten stund och hade väldigt roligt tillsammans

Även nattningen gick bra och hon sov bra hela natten. Vi hade lite svårare att sova dock. Låg vakna flera timmar sen sov vi bara väldigt lätt och sov sedan lätt och vaknade och vände ofta på oss, precis som när vi fick Viggo. Men det kommer att rätta till sig när vi väl kommer hem.

I morse vaknade hon lite småledsen men vi fick trösta och sen blev det bra när vi väl gick upp och kom igång. Hon har dock varit lite stillsammare stundtals idag.

Efter frukosten gick vi till hotellets lekrum och där träffade vi våra svenska vänner igen och även två andra små barn. Det var toppen! Mycket lek, bus och skratt.

Efter lunchen tänkte vi att Alva skulle sova middag men det tänkte inte hon. Hon verkade inte supertrött så vi tyckte inte att det var värt att pusha det. Så vi tänkte om och tänkte att hon säkert skulle somna i bärselen eller vagnen om vi gick ut. Det är inte lätt att hitta lugna och barnvänliga ställen i den här storstaden dock. Vi tänkte att det stora palatset som vi bor nära skulle kunna funka, där finns iaf stora ytor och ingen trafik. Men ist kom vi mitt i vaktbytet med trummor och musik! Men det gick bra, hon blev inte rädd eller orolig utan hängde bara med och tittade där hon satt i bärselen på Måns.

Efter en stund mötte vi upp våra svenska vänner och tog en gemensam promenad genom Bukchon Hanook Village som är något lugnare och något mindre trafikerat. Efter en stund somnade tillslut Alva i vagnen. På väg hem gick vi förbi en lekplats på en skolgård och gick för att kolla om vi kunde vara där och leka. Där stod en äldre man vid den öppna grinden och innan vi han säga något frågade han, på bra engelska, om vi tänkte leka på lekplatsen. Ja om vi får sa vi och det fick vi :)

Våra vänners son sprang genast och lekte och skolbarnen började leka med honom. Vi satte oss i skuggan med en sovande Alva i vagnen. Efter en stund vaknade hon och hann leka en stund hon också innan vi begav oss tillbaka till hotellet.

Kvällen har vi ägnat åt middag, lek på rummet och en stund i lekrummet innan vi tyckte att det var läggdags. Ikväll tyckte inte Alva som vi och blev arg och ledsen men efter en stunds tröstande så blev hon lugn och somnade intill oss.

I övrigt går anknytningen väldigt bra tycker vi efter så här kort tid. Pappa är favoriten och ett tag var hon lite misstänksam mot mig men nu har jag blivit lite mer accepterad. Fast hela tiden har jag ändå fått göra saker med henne som att mata, leka, bära och trösta, vilket är jättebra. Även om hon har gått efter pappa i första hand och velat göra saker först och främst med honom. Så det känns faktiskt bra och fullt normalt.

I morgon torsdag blir det 2-års kalas med våra vänner. Det ska bli jätteroligt att få fira hennes första födelsedag med oss :)

Alva

Så var det där med namnet. Vi har ju haft otroligt svårt att bestämma oss för vilket namn vi skulle ge lillasyster. Med storebror var det tvärtom, då hittade vi, valde och bestämde redan efter barnbeskedet och det kändes klockrent även när vi träffade honom.

Vi hade flera favoriter den här gången och hade svårt att välja men till slut lyckades vi bestämma oss och valet föll på Alva. Det är ett namn som vi pratade om redan när vi började försöka få barn för flera år sedan så det känns ju rätt.

Så nu har vi en liten Alva som ligger och sover i vår säng här i Seoul.