Två månader tillsammans

 Gunga är en stor favorit! Hos båda barnen. Men storebror vill fortfarande vara liten och gunga i "bebisgungan". Så för att slippa konflikterna kring att det nästan alltid bara finns en sådan gunga testade jag ist att se om Alva kunde gunga på den "stora gungan" och det fixade hon galant och utan protest :)

Nu har det gått ca två månader sedan vi kom hem med lillasyster. Jag glömmer nog aldrig den dagen. Efter den tuffa resan var det en enorm lättnad att komma hem. Och jag glömmer aldrig mötet med framförallt Viggo men såklart även resten av familjen och vännerna på flygplatsen.

Det känns skönt att lägga dagar och månader bakom sig, det betyder att vi har haft fler dagar tillsammans och det innebär att vi blir mer och mer sammansvetsade som vår nya familj och Alva blir mer och mer anknuten till oss. Och vår kärlek till henne växer för varje dag som går.

Dag för dag hittar vi rutiner som gör att det nya familjelivet fungerar bättre och bättre. Alva sover numera bra för det mesta, fast det tar lite längre tid för henne att somna nu mot i början. Det kan ha med olika saker att göra, dels är det ljusare ute och det är just nu väldigt varmt i vårt hus. Sen tror jag att de somnar lite av utmattning i början och nu vill hon hellre vara vaken för att inte missa något. Samma sak när det kommer till maten. I början åt hon allt som vi gav henne och hon åt som en häst. Nu är det nästan tvärtom, hon protesterar mot det mesta som vi serverar henne. Det tror jag beror på att hon i början bara ville vara till lags och inte vågade protestera, nu känner hon sig tryggare och känner att hon kan och vill bestämma mer själv. Och just maten är en sådan sak där små barn tar tillfället i akt att bestämma, i stort sätt allt annat bestämmer vi vuxna över.

Hon förstår mer och mer av språket och lite försiktigt försöker hon härma vissa ord. Men hon har fortfarande mycket av den koreanska språkmelodin kvar i sitt eget sätt att babbla. Vi använder våra TAKK kort en del och vi har tillsammans lärt oss flera nya tecken som vi försöker komma ihåg att använda.

 På väg på utflykt!

Bäst just nu är, förutom det fina sommarvädret som gör livet så mycket enklare, vår nya lådcykel med el från Cargobike. Vi beställde den innan vi åkte iväg på första resan till Sydkorea och fick en äntligen för ett par veckor sedan. Sedan dess har den redan hunnit rulla många mil. Barnen älskar att åka i den och det är snabbt och enkelt att ta sig med barnen till olika ställen. Speciellt när man är själv med båda barnen. Vi cyklar och både hämtar och lämnar på dagis varje dag och det är så mycket enklare, smidigare och trevligare än att ta bilen och snabbare än att gå med vagnen.

Fortsatt pappersarbete efter hemkomsten

När man kommer hem med sitt adoptivbarn så är det "pappersarbetet" inte över utan börjar om igen. Redan efter en månad hemma ska den första sk återrapporten göras. I Sydkoreas fall så ska socialen göra ett hembesök och skriva en rapport, när den är klar ska man fixa en översättningen på den och framkalla ca 10 foton på barnet, helst ska fotona vara på både barnet och någon av föräldrarna eller syskon tillsammans. Det kan ju kännas som en enkel uppgift men allt tar sån tid att göra när man bara har 1-2 timmar per kväll då man har möjlighet att göra det på. Att göra det under dagen med en 2-åring hemma funkar inte så bra. För en vecka sedan blev vi äntligen klara med vår rapport och skickade den till AC. Den här veckan ringde vår socialsekreterare för en intervju till återrapport nummer 2! Vi får väl se när vi hinner göra klart och skicka den. Återrapporterna är jätteviktiga så jag klagar inte, det är bara tiden som inte räcker till.

Samtidigt har vi hållt på med ansökan om adoption till Tingsrätten. Eftersom det är sk svag adoption i Sydkorea så är vi inte Alvas juridiska vårdnadshavare i Sverige utan måste genomföra en adoption även här. Och det tar också sin lilla tid. Först ska vi skicka in en ansökan till Tingsrätten och därefter ska de skicka en begäran om utlåtande av socialen i vår kommun. Socialsekreteraren ska skriva ett utlåtande som sedan ska upp i Socialnämnden som ska ta ett beslut som sedan ska skickas till tingsrätten. Därefter kan de döma i ärendet. När domen väl är fastslagen så tar det tre veckor för den att vinna laga kraft. Först därefter är vi Alvas juridiska vårdnadshavare. Hela den här processen tar flera månader och vi var rädda att vi skulle behöva vänta ytterligare några månader pga att det är stängt på de olika distanserna i sommar. Men det verkar som att vårt ärende iaf hinner komma med till socialnämndens sista möte innan semestern. Sen blir det väl extra väntan hos Tingsrätten. Det ska bli så skönt när det äntligen är klart. Det förenklar så himla mycket när det är klart. Speciellt när det gäller ansökan om föräldrapeng hos Försäkringskassan som man nu måste göra på pappersblanketter.

Först när vi har blivit juridiska vårdnadshavare kan vi göra en namnändring hos Skatteverket. Så just nu har Alva sina koreanska namn i alla system. Den proceduren tar också sin lilla tid. Inte förrän den är klar kan vi ansöka om ett pass till henne. Det blir nog svårt att hinna med innan vi har tänkt resa i september. Måste kolla upp om hon kan resa på sitt koreanska pass.

Syskon

Det är verkligen inte lätt för barn att få syskon och ännu mindre att få ett äldre syskon. Även om det i det stora hela fungerar helt okej mellan storebror och lillasyster så märks det tydligt att det har påverkat storebror Viggo väldigt mycket. I grunden är han väldigt glad i sin lillasyster men han bär också på en frustration av allt det nya och förändrade och han vet inte hur han ska hantera det. Det ger sig i uttryck på många olika sätt, han blir väldigt lätt arg och ledsen och mycket mer förtvivlad än förut och det håller också i sig längre. Det gör så ont i mammahjärtat och själen när han blir det, jag förstår ju varför och jag blir själv jätteledsen över att han känner som han gör och att det kommer till uttrycks som det gör. Och det känns jättejobbigt att inte kunna hjälpa honom. Han har ju inte heller så lätt för att uttrycka sig så han säger inte att det är jobbigt eller varför han är arg och ledsen.

Han hittar också på mycket mer hyss och gör "dumma saker" och testar oss också jättemycket mer nu än innan. Vilket resulterar i att vi ofta blir ovänner, arga och skäller på honom flera gånger om dagen och det känns också jättejobbigt. Man vill ju att han ska känna sig lika älskad som förut.

Alva är heller inte så förtjust i sin storebror. Dels så är hon svartsjuk och vill helst ha mamma och pappa för sig själv. Kramar eller bär vi storebror så börjar hon gnälla och sura och vill också bli buren och kramad. Alva har nära till och lätt för närhet och vill gärna bli buren, kramad och pussad. Viggo däremot har aldrig varit en goskille men han behöver det såklart lika mycket och extra mycket just nu så det känns så himla viktigt att ge honom det så mycket man kan och får.
När Viggo vill visa sin kärlek till sin lillasyster och gör försök till att umgås med henne så protesterar hon oftast. Tex om han kramar henne, vill pussa henne eller ta henne i handen för att gå iväg och göra något. Då gör det också ont i mammahjärtat, när han väl försöker så får han "skit" för det också, inte av oss såklart, vi berömmer honom, men det är såklart jobbigt och förvirrande för honom att när han är snäll mot sin lillasyster så funkar inte det heller.

De leker inte direkt tillsammans men det beror ju dels på att Alva är så pass liten fortfarande, dels på att hon inte är så jätteförtjust i sin storebror och även på att de inte känner varandra och inte kan kommunicera med varandra. Men de är heller inte i luven på varandra hela tiden utan de kan vara tillsammans och göra samma saker, tex bada, leka i sandlådan och liknande.
I stället är det i "buset" som de möts, att hitta på saker man inte får göra, tex att skrika eller att kasta, stenar, sand och vatten. Börjar en så hakar den andre på. Så de stunder när man är själv med båda barnen blir det mest skäll just nu. Det är också svårt att hitta på saker med båda barnen varje eftermiddag och man längtar till den andre kommer hem från jobbet.

Hade vi haft Alva sedan hon var liten så hade de vid det här laget känt varandra och haft en helt annan harmoni. Men såklart hade de även kivats, det kommer man ju aldrig ifrån. Men de hade vetat var de har varandra och kunnat vara lugna och trygga i sina roller. Viggo vill hela tiden ha koll på vad lillasyster gör och har svårt för att slappna av och leka sina lekar som han brukar göra. Det är också svårt att göra saker själv med honom, dels är det svårt att hinna med det, är man själv med dem så går det ju inte. När den andra kommer hem från jobbet ska det lagas mat och den som har varit på jobbet behöver ju även hinna med och lägga tid på att umgås med Alva. Sen är det svårt att hitta saker som Viggo är intresserad av och som man kan göra själv med honom. Och han har också svårt för att få ro till att göra något med en förälder när den andre föräldern och Alva är hemma, då vill han veta vad de gör och vara där de är.

Som allt annat så kommer även det här att bli bättre med tiden men när man är mitt uppe i det så är det svårt att föreställa sig och det är svårt att hitta sätt att hantera det på. Men stunder när de skrattar tillsammans, kramas eller pussas får en att smälta och en känsla av att det kommer att bli bättre och lättare för alla.

Nya tavlor - namntavla/födelsetavla

Nu finns det nya tavlor att beställa! En så kallad namntavla eller födelsetavla. Och såklart gjorda så att de passar adopterade barn med valfri text :) Men då texten är flexibel och valfri så passar de även precis lika bra till biobarn.
Texten är som sagt valfri, jag har gjort några olika alternativ som inspiration. Du kan välja någon av dem eller skriva egna valfria texter. Tänk på att tre rader är ganska lagom men färre är inga problem och fyra funkar också men då kan jag behöva minska på figuren.

NAMNTAVLA
13x18 cm Pris: 100:-
21x30 cm Pris: 150:-
30x40 cm Pris: 220:-
40x50 cm Pris: 290:-

Frakt ingår i priset. Ram ingår ej.

För att beställa:
Skicka ett e-mail till cornelia.armano@gmail.com med denna information:
Poster/tavla= Namntavla
Storlek= 13x18, 21x30, 30x40, 40x50
Namn= Namnet på barnet. Här kan man tex lägga till barnets ursprungsnamn under namnet, se exempel på bilden med lejonet nedan.
Figur= Bil, Lejon, Fjäril, Kanin, Elefant
Mönster= Blommor (flerfärgad), Stjärnor (mörkgrå), Ornament (gul), Nät (rosa), Prickar (mintgrön)
Text= Skriv valfri text, tre rader är ganska lagom men färre är inga problem och fyra funkar också men då kan jag behöva minska på figuren. Tala om vilken text som ska vara på rad 1, 2 osv.
Betalsätt=  Skriv om du vill betala via Swish eller överföring till bankkonto. Så skickas betalningsinformation.
Sändningsinfo= Ditt namn, adress, och mobilnummer om du vill ha avisering via sms.
OBS! Glöm ej uppgifterna här ovan när du gör din betalning.


Här nedan är några exempel på de figurer och mönster som finns att välja på. Det kan säkert komma fler av både figurer och mönster framöver. Kombination av motiv och mönster av de ni ser nedan är valfri.

 Namntavla - Bil (mönster "stjärnor")

  Namntavla -Elefantv (mönster "prickar")

 Namntavla - Fjäril (mönster "blommor")

 Namntavla - Kanin (mönster "blommor")

 Namntavla -Lejon
(mönster "ornament")

Här nedan kan du se de olika mönstren som just nu finns att välja på.

 

Sommarkänslor och snart jobbstart

För en och en halv vecka sedan kunde man inte tro att det skulle bli vår och än mindre att vi skulle få sommartemperaturer i maj. Men så mycket enklare livet är att leva då! Man kan bara vara ute och "hänga". Och det har vi verkligen försökt att göra. Barnen har lekt, badat och bara varit. Det är så skönt och enklare än när man ska försöka hitta på saker inomhus.

I helgen tog vi fram poolen och det uppskattades av båda barnen. I går och idag har vi tom hängt på stranden. Det var alldeles säkert Alvas första gång på en strand och hon älskade det. Hon är ett litet vattendjur och gillar dessutom sand och geggamoja så det var perfekt.

Det går fortsatt bättre och bättre för lillasyster Alva, hon blir tryggare och säkrare för varje dag och vår relation stärks. Vi har fortsatt att träna på att pappa ska kunna åka iväg och göra saker på egenhand och det har gått bra. På måndag är det jobbstart för pappa och på torsdag är det dags för mig. Vi kommer att dela på veckorna och jobba halvtid och vara föräldralediga halvtid, precis som vi gjorde med storebror. Det har varit jättebra att vara hemma båda två drygt en månad nu, på ett sätt är jag lite nervös inför att vara hemma själv, inte med Alva men eftermiddagarna med båda barnen. För det mesta kommer de bra överens och är väldigt glada för varandra men det är väldigt intensivt också. Storebror är lite överexalterad fortfarande och har inte riktigt kommit till ro än och blir väldigt arg och ledsen när det uppstår konflikter dem emellan. Lillasyster blir också ledsen när hon inte får som hon vill och båda vill bli tröstade när det blir så. Inte lätt att vara ensam med båda då känner jag. Men allt går ju, så det kommer att gå det med. På ett annat sätt så kommer det bli lite mer rutiner nu när vi börjar jobba och är föräldralediga på egenhand, det känns bra.

Något som fungerar mindre bra just nu är sömnen. Vi var så glada och tacksamma över att Alva har sovit så bra men nu har hon börjat vakna och vara ledsen och även sovit oroligt. Det är jobbigt både för henne och resten av familjen. Storebror kommer ju in till oss varje natt och vi vet inte riktigt hur och var alla ska sova för att sova bra och inte störa varandra. Men vi löser det också så småningom, vi får pröva oss fram helt enkelt. BVC sa att det kunde bli så här, att när Alva kände sig tryggare hos oss så kan också sömnen bli sämre. I början var hon säkert helt utmattade och nu vågar hon känna efter och barn bearbetar oftast saker på nätterna. Men vi hoppas att det bara är en fas som snart går över.

Annars rullar dagarna på och vi har hunnit med två hembesök av BVC, första hembesöket av Socialen som ska skriva den första återrapporten, papperna är skickade till Tingsrätten och på torsdag ska vi göra den sk tropikundersökningen, ser inte alls fram emot det.

Snart en månad tillsammans

På tisdag är det en månad sedan lilla Alva blev en del av vår familj. En månad sedan vi blev tvåbarnsföräldrar. En månad sedan Viggo blev storebror. Det känns helt overkligt att tänka att det har gått en hel månad! Alva gjort jättestora framsteg bara den senaste veckan vilket känns fantastiskt!

Nu är Alva en väldigt glad och nöjd liten tjej och hon känns trygg och lugn. Hon har accepterat mig och jag kan göra i stort sätt allt med henne. Det funkar också bra med storebror och hon blir inte lika förkrossad längre när hon får en motgång. Pappa har tom kunnat lämna hemmet och jag och storebror har varit själva med henne. Det har gått väldigt bra. Dels känner hon sig trygg med mig och Viggo och dels har hon sätt och förstått att jag har gått och kommit tillbaka och att det har gått bra.

Nu har vi börjat lära känna den här lilla tjejen och hur go och härlig hon är. Hon härmar nästan allt vi gör och hon lär sig nya saker väldigt snabbt. Vi märker att hon förstår en hel del av det vi säger och hon fortsätter att lära sig nya ord. Nyser man så ler hon stort och säger "aaa, aaa, atto". Hon har lärt sig rörelserna till "Imse vimse spindel" och börjar även sjunga på sången med sina ord. Vi har introducerat henne till Babblarna och det gillar hon starkt. När man sätter igång en av sångerna så ropar hon "Babba". Idag har hon börjat prova att hoppa, hon lyfter inte riktigt än från marken men snart.

Att bli och få syskon genom adoption

Det är verkligen inte lätt att få syskon, det är det nog aldrig oavsett om man föder eller adopterar . Det är en stor omställning för barnen att plötsligt behöva dela allt med en ny person, både tid, saker och kärlek. Men när man adopterar syskon, som oftast är lite äldre så är det extra tufft. Omställningen blir så direkt, det blir ingen invänjningstid alls. En liten bebis sover oftast väldigt mycket i början, då får man fortfarande mycket tid med mamma och pappa. Och det dröjer väldigt länge innan syskonet kommer och tar ens leksaker eller förstör ens lekar. Och det sker gradvis.En tex 1,5-3-åring sover max 2 timmar eller kanske inte alls. 
När man adopterar så händer allt på en gång och det kan vara väldigt svårt för barnen att ta in. När man adopterar känner inte heller barnen varandra, det är en liten människa som redan har sin personlighet som man ska vänja sig vid. Sen är det ju även språkförbistringarna, barnen kan inte kommunicera med varandra och det är inte så lätt för ett barn att förstå.

Det är heller inte så lätt för det yngre syskonet som kommer in i den nya familjen. Förutom allt det nyss har varit med om i form av separation osv. så kan du också vara så att barnet inte är van vid andra barn i form av syskon, tex om det har bott själv i en fosterfamilj.

Sen tillkommer det här med anknytningen. Föräldrarna behöver lägga mycket tid på det nya barnet för att bygga upp anknytningen, trygghet och förtroende. Det tar tid. Om det nya syskonet dessutom bara väljer en förälder i början så blir det inte så mycket tid som det äldre syskonet får med den föräldern, det kan vara svårt för det äldre syskonet att förstå och acceptera.

Jag har hört och läst om många adoptivfamiljer där det har tagit lång tid innan syskonen har börjat komma överens och tycka om varandra. Det är inte så konstigt och jag har verkligen försökt att förbereda mig på det. Jag försöker hela tiden förklara för storebror Viggo att allt är nytt, att lillasyster är lite ledsen för att hon har förlorat sin fostermamma, att vi inte riktigt känner varandra och att hon inte förstår vad vi säger. Och att det kommer bli bättre och lättare med tiden. Jag hoppas att han förstår vad jag menar och att han kan finna lite tröst i det. Och jag har förståelse för när han blir rasande över att lillasyster förstör eller tar hans leksaker. Men är även bestämd mot honom då han tar leksaker från henne, det är ju inte heller okej. Men trots allt så tycker jag att det fungerar helt okej syskonen emellan efter så här kort tid. Sen kommer det att ta dit innan de lär känna varandra och älska varandra som syskon. Det är ju på samma sätt som det är mellan lillasyster och oss. Kärleken till varandra tar tid att växa.

Något som känns otroligt skönt är att vi äntligen har fått reda på att vi har blivit beviljade dispens för att storebror ska få utökad tid på dagis. Han trivs otroligt bra på dagis, bland andra barn och att aktivera sig både ute och inne. Så det kommer vara väldigt skönt och bra för honom att det inte blir så stor omställning där.

Två och en halv vecka hemma

Nu är det ca två och en halv vecka sen vi kom hem med lillasyster från Korea. Vi kom hem med en ledsen, osäker och otrygg tjej men nu har vi en mycket gladare och tryggare liten tjej hos oss. Hon har förstått och accepterat att det är här hos oss hon ska bo nu och med den insikten har hon slappnat av och tillåtit sig att ta in allt det nya och oss som familj. Nu när hon är så mycket gladare och tryggare har allt blivit enklare också och vårat liv har börjat återgå till normalt igen.

En annan positiv förändring är att hon har öppnat upp sig för mig mer och mer och har vågat släppa pappa en hel del också. Tex så kan hon vara själv med mig i ett rum medan pappa är i ett annat. Om hon själv får välja vill säga, hon har friheten att komma och gå som hon vill, jag tar inte henne och går iväg. Jag får lov att göra mer och mer med henne och hon sträcker oftare och oftare upp händerna mot mig. Men det är fortfarande stunder då hon börjar gnälla eller bli ledsen när jag är i närheten trots att vi en stund innan har umgåtts och haft roligt tillsammans.

Hon har inte heller samma stora behov av att bli buren och sitta hos pappa längre. Hon känner sig så mycket tryggare nu att hon kan "hänga runt" här hemma, leka och bara vara. Både inomhus och utomhus. I början ville hon knappt gå ut.

Det känns så skönt att hon har gjort de här framstegen redan nu, det gör det så mycket enklare för hela familjen. Men det allra bästa är att hon är gladare och tryggare!

Det går också bättre för henne att hantera konflikter. I början hade hon väldigt svårt att släppa en motgång och blev jättearg och ledsen hur länge som helst. Nu kan vi avstyra det bättre, hon blir ledsen och sur men det går över fortare. Åtminstone när vi är hemma. På andra ställen är det svårare. Tex försökte hon ta andra barns bollar på lekplatsen och när hon inte fick det blev hon jättearg och ledsen och det tog en bra stund att trösta henne. Men det kommer förhoppningsvis också gå lättare för henne med tiden. Hon är säkert van vid att få som hon har velat när hon har fått sånna utbrott och sen har hon kanske inte heller träffat så många andra barn och kan inte koderna och vet inte hur hon ska hantera det.

Syskonrelationen mellan storebror och lillasyster går också bättre. De har lärt känna varandra mer och tillsammans med att lillasyster är gladare så blir det enklare för dem att umgås och enklare att hantera konflikter när de uppstår. Storebror blir fortfarande väldigt arg, argare än han blev innan lillasyster kom in i vårt liv, när hon tar någon favoritleksak eller någon leksak som han leker med. Men vi löser konflikterna lättare och bättre nu när de uppstår. För det mesta leker de ju inte tillsammans, även om storebror gärna vill det, fast det är inte så lätt alltid. Men ibland busar de och har riktigt roligt, det är underbart att se!

Förutom framstegen i att hon mår bättre och är gladare så lär hon sig mer och mer för varje dag. Vi märker att hon förstår mer och mer av språket när vi pratar med henne. Och hon tycker om att härmas, både när det gäller tal och saker vi gör. Så vi hon säger redan nu et par ord på svenska, tex "hej hej" och "hejdå". Sen är det ett par saker som heter typ "pappa" som "lampa" och "pappa".

Framsteg!

Vi har upptäckt att Alva älskar hundar! Men hon är också helt orädd för dem, bra på ett sätt men man får se upp så att hon inte bara springer fram till vilken hund som helst och kastar sig om halsen på den.

Efter ett bar jobbiga dagar så hade vi ett stort genombrott igår! En vändpunkt, hoppas vi! Jag vågar knappt prata om det för att inte jinxa det. Men jag måste ju dela med mig av den positiva utvecklingen :) Igår tog vi tag i att huset behövde städas och det innebär ju att man rör sig runt i huset. Vi började lite lugnt och Alva hängde runt och lekte lite samtidigt som hon kollade på vad vi gjorde, framförallt pappa. Men efter en stund så började hon kolla in mig mer och vi dansade till musiken vi spelade, vi sparkade boll och hon kom med saker till mig som vi skulle leka med. Men det största framsteget var att hon var okej med att vara i samma rum själv som mig ist för att följa efter pappa överallt. Stort steg! Dagen fortsatte att vara bra med fler framsteg, hon lät mig göra massor med saker med henne som jag inte har kunnat innan och framförallt ville hon komma upp till mig flera gånger och jag fick bära henne och kramades och pussades.

Idag har hon inte varit riktigt lika villig att låta mig göra saker med henne, men ändå mycket bättre än innan. Hon har inte sträckt armarna mot mig och velat att jag ska bära henne men vi har lekt, hon har suttit i mitt knä, jag har gett henne mat, klä på henne och jag har fått ge lite kramar och pussar. Och framförallt så har det bara varit några få tillfällen då hon har avvisat mig helt och blivit ledsen när jag har varit nära.

Men viktigast av allt är att hon är gladare och känns tryggare, det känns jättebra!

Nu håller vi tummarna för att det håller i sig och fortsätter att utvecklas framåt. Håll tummarna för oss!

Den utvalde och den bortvalde föräldern

Det kan låta bra att vara den utvalde föräldern, men med ett nyfått adoptivbarn så är det ett tufft jobb. Man är två men ändå inte, den utvalde får ta allt, inte bara det positiva utan även det jobbiga. Den utvalde kan inte få någon avlastning, den måste göra allt. Bära, trösta, natta, mata, leka osv osv. Det blir lite som att vara ensamstående förälder och det är tufft, speciellt med ett nyfått adoptivbarn som är olycklig. Det är lätt att man blir frustrerad och känner sig kvävd och instängd för man får inget andrum eller tid för återhämtning.

Att vara den bortvalde är också tufft, fast inte lika tufft. Det som är jobbigast med den rollen är framförallt att man inte kan avlasta och hjälpa den utvalde föräldern fast man så gärna vill. Man ser hur jobbigt det är för både barnet och den utvalde föräldern men får inte hjälpa till för att barnet inte tillåter det. Den andra jobbiga sidan är att man känner sig bortvald, att man inte tillåts vara nära och lära känna barnet. Man får jobba hårt för att vinna barnets förtroende och kärlek och det är utmattande. Stundtals känner man att man inte orka vara så där extra perfekt, glad, rolig och duktig för att barnet ska lockas att vilja vara med dig. Men i positiva stunder när man gör framsteg så får man belöning för sina ansträngningar och då känns det bra.

Har man ett barn sedan tidigare är det ytterligare en dimension som försvårar det. Det äldre barnet behöver extra omtanke och uppmärksamhet när livet precis har vänts upp och ner. Då blir det oundvikligen så att den bortvalde föräldern får ta hand om det äldre syskonet eftersom den utvalde inte har möjlighet att göra det. Och då finns det ännu mindre tid för den bortvalde att försöka skapa kontakt med det nyfådda barnet.

Det löser sig med tiden, de säger det i alla fall. Fast det tar lite extra tid eftersom vi har två barn.

Nu skriver jag det här utifrån ett förälder och syskonperspektiv, hur vi upplever det. Självklart är det adoptivbarnet som har det allra tuffast. Det är barnet som har varit med om förlust, bytt land och språk.