fredag 10 juni 2016

Hur vi gjorde för att lillasyster skulle acceptera även mamma



Ni som har följt oss och bloggen vet att det var kämpigt första tiden vi kom hem med lillasyster.  Hon hade det såklart allra jobbigast efter sin förlust och allt nytt och alla förändringar. Det som var jobbigast för oss var att hon till 100% valde pappa och ville inte veta av mig. Det blir väldigt påfrestande för den utvalde föräldern att ta allt speciellt i början när allt är jobbigt. För resten av familjen blev det också jobbigt, vi behövde få mer balans.

Jag rådfrågade Adoptivmammor-gruppen på Facebook och fick många tips och läsa om andras erfarenheter. Det kändes dock inte så upplyftande att läsa att för fler hade det varit så här i flera månader, upp till ett halvår. Vi kände att så kunde vi inte ha det så vi bestämde oss för att verkligen anstränga oss och jobba på att hon skulle börja acceptera mig. Och det gick! Jag tänkte därför dela med mig lite av hur vi gjorde och att det går och med den erfarenheten vi har så tror jag att det går att göra likadant för fler barn. Det som känns viktigt är dock att vänta ett litet tag tills barnet känner sig lugnare och tryggare i sitt nya hem och miljö. De måste få tid först att återhämta sig.

Det började vända när Viggo började på dagis igen och inte var hemma hela dagarna, då kunde vi båda lägga 100% på Alva. Jag och Måns gjorde i stort sätt allt tillsammans med Alva hela tiden. När Måns bytte blöjor så var jag med, när Måns nattade henne för middagsvilan så var jag med osv. Till en början tyckt hon inte om det, men dag för dag så blev hon mer och mer okej med det. Så fort hon visade tecken på att vilja komma till och vara med mig så fanns jag där och gjorde mig så rolig, glad och snäll som möjligt. När vi åt middag så satt jag bredvid henne och matade och det var hon okej med. Efter ett litet tag släppte hon sin gard och lät mig göra mer och mer och då tog jag också större plats. På ett busigt och glatt sätt gjorde jag mer och mer saker med henne. Som tex att byta blöja, först protesterade hon men när jag busade och gullade med henne så tyckte hon att det var skoj och sen kände hon att det inte var så farligt. Efter ett litet tag när han accepterade mig för det mesta så märkte vi att hon försökte bestämma och styra lite när hon blev ledsen för att jag skulle göra något. Tex att jag körde vagnen eller kom in i rummet där hon och pappa var. Då ignorerade vi det, vi kände att hon inte hade några större problem att vara med mig längre utan att det bara var hennes sätt att försöka bestämma.

Sakta men säkert byggde vi sedan på det där. Med fler saker som jag kunde göra med henne ist för bara pappa. Till exempel att pappa kunde lämna huset själv. Vi förberedde oss väl med att Viggo också var där, vi satt och lekte med lera och åt frukt och kex som hon gillar. Då trivdes hon och var sysselsatt och det blev inte så dramatiskt avsked.

Nu är vi nästan på samma nivå, pappa och jag, det finns stunder och tillfällen då hon föredrar pappa men nu kan tex jag även natta henne på kvällen, jag får trösta osv. Det känns otroligt skönt att vi har nått hit på den här tiden! För att vi skulle orka och fungera bra som föräldrar var det nödvändigt och Alva har inte tagit skada av det. Tvärtom så tror jag att det har gjort att hon fortare blev trygg, kom in i familjen och började anpassa sig till sitt nya liv.
Till en början handlar det mest om överlevnad för barnen, de behöver en vuxen för att klara sig även fast de inte gillar det. Men efter ett litet tag så går det över och då tänker jag att om vi som föräldrar och vuxna vägleder och bestämmer hur det ska vara så följer barnen med på det. Det är ju det som är så fantastiskt med barn, att de är så anpassningsbara!

9 kommentarer:

  1. Det är så roligt att följa er och tack för att ni delar med er!! Roligt att läsa att allt går så bra också. Vi längtar så mycket efter att påbörja vår syskonprocess som börjar med utredning hos soc. efter sommaren :) :), ha en fin helg!! Lisa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad roligt att ni också ska starta er syskonresa! Vilket land blir det? Stort lycka till!

      Radera
  2. Tack för att du beskriver även sådant som kan vara utmanande med adoption. Vi väntar på att få hämta vårt andra barn som är 2 år och jag lägger dina tips på minnet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker att det är viktigt att berätta även om sådant som är svårt och jobbigt. Det gäller även i andra sammanhang, inte bara när det gäller adoption. Men jag hoppas att jag kan ge en nyanserad bild, det är ju en blandning av bra och jobbiga stunder :)

      Radera
  3. Återigen stort tack för att du delar med dig av era erfarenheter! Så tacksam att få följa er resa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hoppas att våra erfarenheter kan vara till hjälp för andra som stöter på samma eller liknande problem :)

      Radera
  4. Vi har också den stora glädjen och förmånen av att ha en son från Korea och om allt går som vi önskar så återvänder vi till Seoul och Korea för vårt andra barn och Adrians lillebror/ lillasyster ❤️ Lisa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Underbart, grattis! Hoppas att väntan blir kort och att resan går bra :) Stort lycka till!

      Radera
  5. Jag har skapat en grupp på FB för oss bloggare i skåne där vi kan länka våra inlägg!
    Klicka på länken så kommer du dit!

    https://www.facebook.com/groups/bloggariskane/

    Ber om ursäkt om du inte gillar denna typen av kommentarer. Då får du tänka att du fick en besökare till på din statistik!

    SvaraRadera