Nu är det bokat! I januari sjappar vi kalla Sverige i en månad och drar till Koh Lanta i Thailand.
För några månader sedan fick jag en idé om att vi skulle spendera en del av föräldraledigheten i vinter i ett varmt land i stället för att gå här i kalla, blåsiga, regniga Skåne och frysa. Jag får ångest bara jag tänker på att stå och frysa ensam med uttråkade barn på lekplatser
hela den här vinter.
Varken jag eller mannen tycker, tyvärr, att det är jätteroligt att vara
föräldralediga. Eller ja jo, självklart finns det en hel del bra dagar också då vi kan tycka och känna att
det är roligt och mysigt. Och det känns såklart väldigt värdefullt
att få spendera mycket tid med sina barn. Men inte alla dagar. Och jag
tycker att man ska kunna var ärlig och säga att man inte tycker att det
är superkul. Men vi älskar våra barn ändå!
Jag tror att
det är vanligare än man tror att man tycker att det är jobbigt och
tråkigt att vara föräldraledig. Både med bio- och adopterade barn. Jag
minns att jag längtade extremt mycket efter det under alla år vi försökte få barn. Jag
hade en föreställning om hur det skulle vara men när det inte blev så
utan mest jobbigt, ensamt och långtråkigt, inga häng på fik eller luncher med andra mammor så blev jag både ledsen och
fick skuldkänslor över att jag inte tyckte att det var jätteroligt och
att jag inte kände mig mer tacksam över att äntligen få vara hemma med
mina efterlängtade barn.
Här är en
bloggpost om andra som upplever samma sak, läs gärna alla kommentarer också.
Något jag saknar enormt mycket är nätverk och andra föräldrar och sammanhang som befinner sig i
samma fas som en själv. Antingen egna vänner, föräldragrupper eller
öppna förskolor. De platser och nätverk som finns är ju uppbyggda utifrån att man
föder sitt barn och är hemma med en bebis till de är 1-1,5 år. Sen
börjar de på dagis när de börjar bli aktiva och behöver stimulans i form
av aktiviteter och att träffa andra barn i samma ålder. Som
adoptivförälder är man hemma med äldre barn som behöver både
aktiviteter och att träffa andra barn. Men för oss är nätverken och
platserna att träffas och göra saker med våra barn på nästan obefintliga.
Och åtminstone jag känner mig väldigt ensam. Som vuxen har man också
behov av att träffa andra vuxna under den här långa perioden som det
faktiskt är när man är hemma. Men det är inte helt enkelt. Jag får
anstränga sig till max för att hitta på både aktiviteter och personer
att träffa. Vissa dagar går det bra, andra dagar är det riktig ångest
när man inte kommer på något eller redan har gjort allt. På sommaren är
det såklart enklare, då kan man vara ute mycket, men på hösten och vintern tycker jag att det är jättejobbigt.
Visst går det att gå till lekplatsen dag
ut och dag in men förutom att det blir väldigt enformigt och tråkigt i
längden så känner jag att det är den mänskliga kontakten som är svårast
och som alla saknar, både barnen och vi föräldrar. Så stora barn som
adopterade i de flesta fall är har ett behov av att träffa och umgås med
andra barn och är också van vid det sedan sin tid på barnhem eller i
fosterfamilj. Men här hemma så går alla andra barn i samma ålder på
dagis.
Visst finns det öppna förskolor och kyrkans
barnaktiviteter. Men i Lomma så är det mest bebisar som kryper runt. Vi är dock oerhört glada och tacksamma över att vi har öppen förskola för adoptivfamiljer både i Lomma och i Malmö! Nu har vi dessutom äntligen lyckats få till det så att de inte ligger på samma dag. Men en dröm vore ju att det fanns alla dagar i veckan.
Att jag och min man delar på
föräldraledigheten och jobbar halvtid känns extra värdefullt för oss
båda. Då får vi ett andningshål där och vuxen- och socialtid. Och när
det gäller anknytningen till barnen så är det också väldigt värdefullt.
Alva hade inte varit så okej med oss båda vid det här laget om bara en
av oss hade varit hemma. Nu går det lika bra med vem som helst av oss.
I går kom höst- och föräldraledighetsdepressionen över mig, på samma sätt som den gjorde när vi var hemma med storebror. Jag grät och kände mig så extremt ensam och rådlös då jag inte hade en aning om hur jag skulle få tiden och dagen att gå och få två barn sysselsatta och nöjda. Jag vet att barn inte alltid måste ha fullt upp och hitta på roliga saker. Men om de inte är nöjda och glada, om de är rastlösa och griniga då blir det konflikter, tjat och skrik. Det har man tillräckligt av ändå och orkar inte med hur mycket som helst av. Därför vill man hitta på saker som håller dem sysselsatta. Men även jag behöver hitta på saker. Jag mår inte bra av att bara gå hemma och dra. Och framförallt så har jag ett stort socialt behov. Jag måste få träffa vuxna och prata och umgås.
Efter en del funderande och planerande om att fly vintern och åka iväg och spendera en del av föräldraledigheten utomlands har vi nu äntligen kommit till skott och bokat. Och dessutom har vi lockat med en annan familj så vi får även trevligt sällskap och barnen får lekkompisar :)
Jag kommer vara grymt nervös inför den långa resan med Alva men vi kommer att överleva. Och jag kan ta 11 timmar av rastlöshet och missnöjdhet mot att slippa gå här hemma ensam, frysa och må dåligt.
Vi åker i början av januari och stannar i ca fyra veckor. Vi kommer att hålla oss på ön Koh Lanta men bo på ett par olika ställen. Det finns ju såklart en risk att vi blir lite uttråkade efter ett tag men då kommer vi åtminstone ha fint väder, slippa frysa, vi är båda föräldrarna som kan hjälpas åt och vi har våra supertrevliga vänner där att umgås med.