Visar inlägg med etikett psykologutredning adoption. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett psykologutredning adoption. Visa alla inlägg

måndag 27 juli 2015

För-evigt-familj

I början när vi precis hade fått vår efterlängtade son, efter alla många och långa år av barnlöshet tänkte man ofta på hur lyckligt lottade vi var som hade lyckats få barn till slut. Hur lyckligt lottade vi var som hade lyckats ta oss igenom den tuffa adoptionsprocessen och det smala nålsögat, blivit godkända och fått ett barn.
Efter ett litet tag hemma när man var mitt uppe i allt, chocken av att ha blivit föräldrar till ett barn med en personlighet och egen vilja och inte en liten hjälplös bebis, anknytning som skulle arbetas på och fås att fungera, språkförbistringar och sömnbrist så tänkte man på hur tufft det var att vara adoptivförälder.  Man tänkte ofta på hur tuff processen hade varit för oss föräldrar, hur höga krav det ställs på oss som adoptivföräldrar, hur mycket tuffare det är att vara föräldraledig med äldre barn osv. Men man tänkte också på det obefintliga stödet från samhället och bristen på kunskap hos läkare, BVC etc. Det finns inga föräldragrupper för adoptivfamiljer som kommunen hjälper till med, behöver man extra stöd och hjälp för barnet eller i sitt föräldraskap så får man söka den själv och det är inte lätt att hitta eller få. Just då, i början när allt var nytt och lite smått kaotiskt var det så man tänkte.

Men sedan när allt så sakteliga föll på plats, när anknytningen byggdes på och stärktes, när vi hittade våra rutiner och man kunde ta ett litet steg tillbaka och titta på det lite utifrån, lite klarare så är det inte vi som adoptivföräldrar som har gjort den tuffaste resan, inte ens om man räknar med alla barnlöshetsåren innan med misslyckade fertilitetsbehandlingar. Det är våra barn som har gjort den allra tuffaste resan, det är de som är modigast och starkast. Ännu mer slog det mig när jag läste det här inlägget på en amerikansk blogg. När man verkligen tänker efter så är det ju är det helt självklart att det är barnen som har gjort den tuffaste resan. Det är de som har blivit lämnade när de var små och hjälplösa, inte bara en utan minst två gånger. För Viggos del blev det tre gånger, först av sin biologiska mamma, sedan av personalen på barnhemmet och till sist av sina fosterföräldrar. Han har gång på gång fått bygga upp ett nytt förtroende för olika vuxna personer som säger att de ska ta hand om honom, förlita sig på dem, knyta an, ta emot och visa kärlek. Sen kom han till slut till oss, vi som säger att vi ska vara hans för-evigt-familj, vi som lovar att alltid finnas där för honom och älska honom, i all framtid.


De här insikterna och påminnelsen har gjort att jag försöker påminna mig så ofta jag kan om hans historia och speciella start i livet, ta hänsyn och ha förståelse för hans reaktioner och beteende i vissa situationer. Och aldrig glömma bort! Men framförallt har det gett mig en stor respekt för hur modig han är som vågar släppa in nya människor gång på gång, älska dem och låta dem älska honom. Han har blivit lämnad flera gånger och uppryckt från sin historia, sina rötter, sitt land, kultur och språk. Det är inte vi som har gjort den tuffaste resan, det är han.

Vi lovar honom älska honom och vara hans för-evigt-familj, att ALDRIG lämna honom, men ingen kan tyvärr lova det till hundra procent, det kan hända saker som man inte rår på, sjukdomar och olyckor, gud förbjude. Jag hoppas bara att han tror och litar på oss att det är vår största intention att det ska bli så, att vi ALLTID ska finnas där för honom, för evigt.

Några tankar och känslor att bära med sig genom livet som adoptivförälder, att påminna sig om och inte glömma, speciellt de dagar då det känns lite extra tufft, det är barnen som är de tuffaste, modigaste och starkaste.

torsdag 28 maj 2015

Nu är vi på gång!

 Nu har vi kommit en bra bit på vägen mot ett syskon. Något som ibland kan kännas som en bergsbestigning, (Foto: Cornelia Armano, Grand Canyon)

Avtalet är påskrivet och den första inbetalningen på ca 118 000 kr (!) är gjord. Nu har vi fått tillgång till alla instruktioner och dokument som vi behöver för att göra ansökan till Sydkorea. Så nu är det bara till att kavla upp ärmarna och sätta igång med arbetet.

Igår fick vi även vårt psykologintyg. Det kändes lite konstigt att läsa om sig själv på det sättet och med de uttrycken. Men psykologen ansåg oss iaf vara sunda människor som han rekommenderar att adoptera ytterligare ett barn :)

torsdag 7 maj 2015

Psykologtest del 2 - check!

 Ett stort och stabilt nätverk runt adoptivföräldrarna tycker de flesta givarländer är väldigt viktigt.

Igår träffade vi psykologen för andra gången, en och en för enskilda samtal och genomgång av resultatet av testerna vi gjorde förra veckan. Så här efteråt känns det helt okej och det var en jättebra och trevlig psykolog vi träffade. Innan kändes det lite motigt, att ytterligare behöva bli granskad och försöka leva upp till att vara perfekta människor. Och så den saftiga kostnaden förstås, 16 000 kr är inga små potatis precis :O Men efteråt känns det inte lika betungande att ha behövt gå igenom det och jag har förståelse för att vissa länder vill göra den här typen av djupare utredning. Jag kan köpa den här typen av krav från länderna, det här är alltså ett krav som Sydkorea har inte Sverige eller vår kommun. Men sen finns det en massa andra punkter när det gäller hälsa, ålder, åldersskillnad och annat som länderna har som ofta känns absurt.

Testerna tog lång tid och det var mycket att fundera på men inte jättesvårt. Man måste svara så ärligt som möjligt, man får liksom inte ligga för mycket i mitten för det är inte "normalt". Vi sticker alla ut åt något håll men är ändå inom ramen för vad som är "normalt". Sista delen, ett samtal kring en massa frågor som Sydkorea vill ha svar på var heller inte så svår men lite ovant. Man skulle tex svara på frågor som rör ens psykiska och fysiska hälsa, tidigare händelser i livet både positiva och negativa, ens personlighet, förlusthantering framförallt barnlöshetssorgen, motiv till adoption osv. 2 1/2 timme tog det för mig att gå igeonom testresultatet och samtalet.

Korea vill ha en utförlig redogörelse och nöjer sig inte med en sammanfattning på en A4 sida utan det ska vara upp till 6-7 sidor (!). Så det dröjer 2-3 veckor innan psykologen har skrivit klart hela utredningen.

onsdag 29 april 2015

Lägesrapport

Många undrar kanske var vi befinner oss nu i processen, vad händer. Hade vår kommun skött sig så hade nog våra första papper nu varit på väg till Adoptionscentrum (AC). Men eftersom socionomerna i vår kommun blir gravida stup i kvarten och vikarien aldrig börjar innan den andre slutar så att de överlappar varandra och har överlämning av ärenden så blir det alltid en massa strul. Sedan vi började 2012 har vi haft fyra (!) olika utredare som har varit inblandade i våra ärenden, och då har jag inte räknat med deras chefer som också har fått hoppa in för att vi har behövt få saker gjort. Det är oerhört frustrerande och skapar så mycket merjobb för oss och tar mycket längre tid än nödvändigt.

Den här gången rann begären över för mig när jag upptäckte att vår utredare inte hade gjort de ändringar i texten som vi hade bett henne om innan hon lämnade in det till nämnden och kommunen sa att om ändringarna ska göras måste den upp i nämnden igen. Som tur e lugnade handläggaren på AC mig med att de ändringar vi hade velat göra inte var av avgörande karaktär utan bagateller som inte är av betydelse så vi kunde strunta i att göra dem. Men just eftersom det är bagateller så är det helt befängt att vår kommun säger att den måste upp i nämnden igen om de ska göras. Det är bara löjligt och patetiskt. Jag hade förstått om det hade varit saker som hade rört oss personligen som hade varit avgörande för bedömningen av oss som föräldrar som är det de ska bedöma. Men det här handlade om att det var gammal text som inte var uppdaterad som tex att min mamma numera är pensionär och antal år som mina svärföräldrar nu har varit pensionärer.
Hade vi varit tvungna att göra ändringarna så hade vi fått vänta ytterligare 1-2 månader bara för att vår utredare har slarvat. Så ett råd till er som gör utredningar, var noga med att läsa igenom er utredning och har ni ändringar ni vill göra så be att få se utredningen en sista gång innan den lämnas in. Alla kommuner är visserligen inte som vår som måste ta upp utredningarna i nämnden för minsta lilla ändring och uppdatering.

Visserligen är de nya personerna snälla och hjälper till så gott de kan. Även cheferna. Och att personerna som jobbar där ständigt blir gravida kan ju ingen rå för. Men hade vikarien bara börjat ett par veckor innan den andre slutar så hade vi sluppit jättemycket av all den här ovetskapen som skapar merjobb och frustration. Vår utredare glömde tex att skriva under vår utredning så nu måste hon antingen komma in till kontoret, vilket hon kanske inte kan eller vill om hon precis har fött barn. Eller så får utredningen skickas till henne och får sedan skicka tillbaka den men det kommer ju ta flera extra dagar. Vi har heller inte fått alla våra papper tillbaka i original så vi kan inte ta några kopior och skicka till AC. Men idag hoppas jag att det ligger ett kuvert i receptionen med rätt papper hos kommunen som vi kan hämta upp.

Första steget för att sätta igång processen och bli aktivt sökande när man är klar med sin medgivandeutredning är att skicka in utredningen tillsammans med läkarintyg, foto och några andra dokument till sin adoptionsorganisation. Det är alltså detta vi väntar på att få kunna göra nu men behöver alltså få våra papper som kommunen sitter på. Men vi har ändå satt igång med att göra de andra saker som vi vet behöver göras därefter. Som tex psykologutredningen som vi påbörjade igår. Den tar 4-5 veckor innan den är helt klar så det är skönt att ligga lite före med den. Utredningen är skickad till översättaren för översättning och ny tid med läkaren är inbokad för att förnya läkarintygen som måste vara på engelska och max får vara 3 månader gamla. Det här kan vi göra eftersom vi vet vad som ska göras pga att vi har gjort det här en gång förut. Och för att vi vet att det inte är någon kö till Sydkorea så vi kan skicka våra papper direkt när vi är klara. Är det första gången så vet man inte vad man ska göra, det är olika för alla länder. Och sen är det ju för det mesta kö till länderna innan man kan skicka sina papper.


Psykologtest del 1 check!


Igår var vi och gjorde de nya obligatoriska psykologtesten som Sydkorea numera kräver. Såklart inget man ser fram emot att bli granskad ännu mer men jag kan på ett sätt förstå att de kräver det då det ger en djupare bild om vem man är som person än utredningen som görs av Socialen. Men frågorna var rätt knasiga, iaf i det ena testet. En massa frågor om man hade vanföreställningar, hörde konstiga röster, såg syner, om det var någon som var ute efter en, om man tänkte på eller drömde om sex jämt, om man hade konstiga sexpreferenser, om man tyckte om eld, om man hade skakningar, ont uppe på huvudet osv. Och mååånga frågor var det! Det ena testet var på över 560 frågor och det andra på över 170 frågor. För mig tog det drygt fyra timmar (!), men för Måns gick det fortare, han var nog klar en timme före mig. Man var rätt mör i både huvudet och handen efteråt efter allt kryssande.

Det här var alltså del 1 av psykologutredningen. Nästa vecka ska vi dit enskilt och gå igenom testresultaten och ha ett samtal som blir ett utlåtande från psykologen. Puh! Och sen är det bara till att hala fram den stora plånboken och hosta upp 16 000 kr. Det är visserligen liten droppe av den stora totalsumman som allt kostar men det är en ny större kostnad som har tillkommit förutom den senaste höjningen av avgiften från AC och många bäckar små... Så om ni känner att ni vill stötta och hjälpa oss en bit på vägen får ni gärna bidra antingen genom en frivillig donation via Payson eller om ni vill köpa en av mina fototavlor. Länk till båda hittar ni i högermenyn. Tack på förhand!