Visar inlägg med etikett Korea. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Korea. Visa alla inlägg

onsdag 18 november 2015

Korrespondenterna - Färre adoptioner




Förra veckan visade SVTs program Korrespondenterna ett program med tema adoption och varför de blir allt färre och skulle innehålla inslag från Sydkorea, Colombia och Indien. Jag var skeptisk redan innan då Korrespondenterna tidigare har gjort program som har varit vinklade och bara visat en sida av storyn och inte hela sanningen. Och tyvärr blev mina tvivel besannade.

Det var ett jättefint reportage från Colombia, och även Indien, men tyvärr inte från Korea :( Det skulle handla om adoptioner idag och varför de internationella adoptionerna minskar, det tyckte jag att de visade jättebra från Colombia och Indien. Men från Korea berättade de bara om två adoptionsmotståndare som adopterades på 60/70-talet och som har haft en jobbig uppväxt. Inte ett ord om hur det har förändrats, hur mycket annorlunda och bättre det fungerar idag och om de oönskade barnen som föds och de ensamstående mödrarnas situation som är orsaken till att det fortfarande behövs internationella adoptioner från Korea idag. Så länge den grundproblematiken finns kommer behovet fortfarande att vara stort för adoptioner i Korea.

Det blev ingen nyanserad bild av läget i Korea, bara en rapport om hur det funkade för mer än 40 år sedan. Det var bara de djupt kritiska som fick uttala sig och inget om att konsekvenserna redan tydligt syns med så många fler barn som växer upp på barnhem. De berättade liksom inte färdigt historien. Ingenting om hur det fungerar idag, om de förändringar de har gjort, både till det bättre och till det sämre, både nationellt och internationellt. Tyvärr tror jag att det kommer lämna kvar en felaktig bild hos alla förutom oss som verkligen vet och förstår. Det verkade ju som att det var likadant nu som på 70-talet i Korea när man jämförde med berättelserna från Colombia och Indien som visade hur det är idag.

Annars tycker jag att reportaget faktiskt var bra, det är bara delen om Korea som inte gav hela sanningen och bilden om hur det faktiskt är idag, och det var ju läget idag som reportaget skulle skildra så de gjorde inte ett korrekt jobb. Sorgligt, ni borde skämmas SVT och Korrespondenterna!

torsdag 5 november 2015

En eller två resor?


Något vi har funderat på väldigt länge, redan när vi började med utredningen, är om vi ska göra en eller två resor till Korea den här gången. För ett tag sedan ändrade nämligen AC sina rekommendationer till att man ska göra två resor, men det är som sagt en rekommendation och man får göra som man vill. Anledningen till att man ändrade det är att det för många började ta längre tid mellan domstolstiden och när domen vann laga kraft, man måste ju vara med i domstolen och sen får man sitt barn först när domen har vunnit laga kraft. Och det blev mer osäkert och varierande jämfört när vi hämtade storebror.

Så vi har vägt olika för- och nackdelar med att göra en eller två resor och även läst och frågat hur andra har gjort. Fördelen med att göra en resa är att man just bara behöver resa en gång, och för vissa har det inte gått så lång tid mellan datumen, ca 3 veckor, och då är det bara en kort tid man hinner "hem om" innan man ska resa igen. Nackdelen är att det också kan dra ut på tiden, för några har det tagit över 8 veckor (!). I många adoptionsländer är 8 veckor en normal eller tom kort vistelsetid men en stor skillnaden då är att då får man barnet i stort sätt direkt, i Korea får man det först när domen vunnit laga kraft och då kan man resa hem. Förra gången var det helt fantastiskt att få spendera en längre tid i vår sons födelseland och stad, lära känna landet och kulturen. Vi ser jättemycket framemot och längtar efter att få åka tillbaka men den här gången har vi ju storebror med oss, ur hans perspektiv så är det inte lika roligt att spendera 3-8 veckor hemifrån i en storstad som Seoul. Seoul är en av världens största städer, det är ganska dyrt att bo och leva där och framförallt så är det inte så barnvänligt att bo där. Det är svårt att hitta lekplatser och att vara hemifrån utan dagis och kompisar så länge kommer han inte att uppskatta. Och det finns en chans att vi får resa dit när det är vinter och då är det väldigt kallt där och ännu svårare att hitta på saker då man inte kommer kunna vara ute på samma sätt.

 Storebror på flygplanet på väg hem till Sverige.

Så just nu som läget ser ut i Korea så satsar vi på att göra två resor. Första gången kommer vi att åka lite innan domstolstiden, ca en vecka, och ha tid att upptäcka Seoul tillsammans med storebror samt att hinna träffa lillasyster två gånger. Sen är tanken att vi ska åka själva andra gången för att hämta lillasyster. Av två anledningar, först och främst för att storebror ska slippa den långa resan, det är tufft att resa så långt med jetlag och allt, men även för att vi och lillasyster ska få de första dagarna tillsammans själva, sen kommer hon ju alltid att få dela uppmärksamheten med storebror. Så storebror stannar hemma med mormor och vi reser iväg ett par dagar bara. Vi hoppas att det kommer att bli en bra lösning.

Vi har vänner som har varit nere på sin första resa nu, i slutet av november ska de troligtvis åka på sin hämtresa. De har samma planer som vi så det ska bli spännande och se hur de tycker att det funkar.

onsdag 28 oktober 2015

Idag för två år sedan träffades vi för andra gången


Den 28 oktober 2013 hade vi vår andra träff med vår blivande son. Första gången träffades vi hemma hos fosterfamiljen, den här gången träffades vi på SWS (den koreanska adoptionsorganisationen) kontor. Där finns det ett lekrum där man har träffarna. Ett rum fullt med leksaker och vår aktiva lilla killa klättrade runt och bankade och slog på allt som fanns där. Det var inte lätt att få kontakt kan jag säga! Men vi gjorde vårt bästa under den timmen som vi fick där tillsammans med honom. Sen längtade vi tills nästa gång vi skulle ses.

Jag kan på ett sätt inte fatta att det har gått två år sedan vi träffade det här lilla busfröet för första gången, på ett annat sätt så känns det som vi har känt och haft varandra alltid. Han är stjärnan i vårt liv och vi älskar honom härifrån till månen och tillbaka <3


fredag 23 oktober 2015

Idag för två år sedan började vår första resa på riktigt

En vacker höstdag i Seoul, Korea

Idag för två år sedan fick vi äntligen kliva på flyget som tog oss på vår största och häftigaste resa, resan till vår son i Korea. Förväntansfulla, lyckliga, äntligen på väg! På väg till vår efterlängtade son, på väg att bli föräldrar för första gången. Vi fick privilegiet att bo i, upptäckta och uppleva fantastiska och häftiga staden Seoul under nästan en månad. Och nu väntar vi på att få göra om resan, resan till vår dotter.

torsdag 10 september 2015

Papper, papper, papper

I och med barnbeskedet så ska det samlas in nya dokument igen. De flesta är precis de samma som förra gången och några är nya. De flesta har vi alltså redan men några nya ska ordnas från myndigheterna, utdrag ur belastningsregistret och samtycke från kommunen att vi får adoptera vårt barn. Så mer väntan och saker att fixa. Man är tyvärr inte lika snabb och fokuserad nu när man har barn som första gången, det är så mycket annat som tar tid och distraherar en.

Men idag ska jag hämta samtyckesblanketterna på kommunen och sen väntar vi bara på mannens dokument från Polisen innan vi kan gå till Notarius Publicus för att få de sista stämplarna. Sen kan vi äntligen skicka allt till Adoptionscentrum och de kan i sin tur skicka dem till SWS i Korea så att vårt ärende kan gå vidare. Först ska våra dokument till utrikesministeriet för att få ett utresetillstånd, det kan ta ett par månader, först när det är klart kan det gå vidare till domstolen så att vi får en domstolstid, och det kan ta några månader det också. Man skulle kunna önska att de här processerna skulle kunna löpa parallellt, då hade det gått mycket fortare.


Förra gången vågade jag knappt köpa nånting när vi väntade, varken innan barnbesked eller resebesked. Och sen när det gick så snabbt från BB till RB och vi bara hade 10 dagar på oss från samtalet tills att vi skulle infinna oss i domstolen i Seoul så blev det väldigt stressigt och bråttom. Den här gången är jag inte lika nojig att något ska hända innan vi får åka, även om risken är densamma, inte så stor men den finns. Så jag har sorterat sonens kläder och lagt undan det som kanske lillasyster kan använda, vi får se när det gäller storlek och att det inte är för grabbiga kläder. Hon behöver ju inte se ut som en pojke ;) Det som inte passar ska skänkas och säljas. Sen har jag börjat köpa lite flickkläder. Och på söndag ska jag på den obligatoriska hösttrippen till Ullared och då kommer jag inte kunna låta bli att även handla saker till lillasyster :) Även om det känns konstigt och är svårt att föreställa sig så är hon ju en del av vår familj nu även om hon inte är här en eller juridiskt sätt är vår än.


onsdag 2 september 2015

Det magiska samtalet!

Vi har glädjande nyheter att dela med er, vi har fått vårt efterlängtade barnbesked! I torsdags bara två veckor efter att vi hade skickat våra papper fick vi det magiska och överraskande samtalet. Och när de berättade att det var en flicka trodde jag knappt mina öron! Vi ska få en dotter, Viggo ska få en lillasyster, det känns helt galet!
Hon är 16 månader och alldeles bedårande söt. Vi har fått massor av foton och filmer. Nu väntar den långa, olidliga väntan på att vi får träffa henne på riktigt och hämta hem henne. Troligtvis kommer det dröja 8-10 månader.
Nu ska vi sätta fart och samla nya papper igen och skicka till Korea.

I helgen var jag på loppis och kunde inte låta bli att köpa den här söta klänningen till lillasyster. Men de kändes konstigt och annorlunda att titta på och köpa flickkläder :)

Vi är som ni säkert förstår överlyckliga, glada och tacksamma över att vi ska få privilegiet att bli föräldrar igen. Nu ska vi försöka njuta ett tag innan längtan och frustrationen över väntan tar över.


fredag 14 augusti 2015

Äntligen, nu är vi på väg!


Den här bilden får symbolisera att vår resa har startat på riktigt.Det är från i sommar när vi åkte ångtåget på Österlen. Viggo älskar tåg!

Nu har våra papper äntligen skickats till Korea! Nu börjar den riktiga väntan, väntan på vårt barn, väntan på ett syskon till Viggo. Wow, nu börjar det bli pirrigt! De har inte så många ansökningar i Korea för tillfället så det kan gå riktigt fort till att vi får barnbesked, 1-2 månader har adoptionsorganisationen sagt. Sen är det tyvärr fortfarande lång väntetid på att få resa, 7-12 månader, pga den byråkratiska processen, få domare i domstolen och att det inte är prioriterade ärenden. Men snittet verkar ligga på 8-9 månader på att få resebeskedet. Sen är det 1-2 månader därefter som man har sin domstolstid och sen tar det 2-5 veckor därefter innan man får barnet och kan åka hem tillsammans som en familj.

Vår utredning blev godkänd i nämnden i april så det tar ett bra tag att få i ordning allt pappersarbete för att kunna skicka till landet och då har vi ändå skyndat på så mycket vi har kunnat. Det är ganska frustrerande i den här processen och sättet att få barn på, all väntan och tid allting tar att genomföra. Men nu har vi nåt en ny milstolpe i den här syskonadoptionsprocessen och det är vi jätteglada för!
Hoppas att fler där ute som väntar och längtar efter sitt längtansbarn också har kommit framåt i processen, jag tänker på er och håller tummarna för er.

Varför barn adopteras bort i Sydkorea


Bilder från stora fina Seoul Park och ett av alla mängder sk DVD rum dit ungdomar går, speciellt unga par, för att träffas och umgås och titta på film. Framförallt för att få egentid då man bor så trångt och ofta tillsammans med mor- och farföräldrar.

Jag tänkte försöka förklara lite varför det finns internationella adoptioner från Sydkorea, utifrån min kännedom och kunskap om området. Om det är någon som har någon annan information så skriv gärna till mig så uppdaterar jag både bloggen och mig själv :)

Varför barn adopteras bort i Sydkorea än idag är en fråga som många ställer, speciellt när Sydkorea är ett av världens mest moderna och rikaste länder. Eller ja, moderna när det gäller teknik och liknande men inte när det gäller strukturerna i samhället och synen på familjen. Sydkorea har gjort en väldigt kort och snabb resa efter Korea-kriget till det rika och snabbväxande land de är idag. På 1950-talet och efter kriget var Sydkorea en fattig jordbruksnation, men har utvecklats till en av världens 15 största ekonomier. Så det är inte så konstigt att allt inte hinner och hänger med i samma takt.

Korea är inte speciellt stolta över att de fortfarande är ett av världens största länder när det gäller internationella adoptioner, snarare så skäms över att de inte kan ta hand om sina barn trots att de är ett så rikt och modernt land. Det finns flera starka grupper som gör påtryckningar mot staten att de internationella adoptionerna ska stoppas helt. De anser att det viktigaste att man får vara kvar i sitt land och i sin kultur. Men det innebär att barn blir kvar på institutioner ist för att få en familj för det finns fler föräldralösa barn än det finns koreanska familjer som vill och kan adoptera barnen.

I Korea lämnas idag oftast barnen bort när de är i stort sätt nyfödda. Det är oftast unga, ensamstående mammor som har blivit oplanerat gravida.

2012 gjordes den gamla adoptionslagen om som förändrade en hel del saker. De nya reglerna innebär bl.a. att en mamma som vill lämna sitt barn för adoption måste leva tillsammans med barnet i minst en vecka efter förlossningen innan hon lämnar samtycke till att barnet adopteras. För att hon ska få lite tid på sig att känna efter om hon kanske ångrar sig och vill behålla barnet. Mamman måste också registrera barnet i sitt familjeregister oavsett om hon kan behålla barnet eller inte, något som inte krävdes tidigare. Att vara ensamstående mamma är dock inte så accepterat i Korea och tvånget med familjeregistret leder då tyvärr till att en del inte vill registrera barnen för att andra kan se informationen i deras familjeregister. Därför förekommer det att barn lämnas anonymt och motståndare till den nya lagen menar att det har inneburit att fler barn nu lämnas anonymt. En pastor som är motståndare till lagen har öppnat en s.k. babybox, där mammorna kan lämna barnen anonymt, för att skydda dessa barn. Han hävdar att fler barn nu lämnas sedan nya lagen trädde i kraft. Ministry of Health and Welfare menar dock att antalet övergivna barn snarare sjunkit under de senaste åren. De menar att frågan om familjeregister är en fråga om mänskliga rättigheter på ett mer övergripande plan och att problemet är hur mycket personlig information som ska vara synlig för allmänheten snarare än frågan om registrering. Flera ministerier har enats om att arbeta fram ett nytt lagförslag om sekretess i familjeregister. Barn som lämnas anonymt registreras i ett enpersons familjeregister och placeras på en institution. Ett övergivet barn kan adopteras efter 6-12 månader, men myndigheterna vill inte ge tillstånd till internationell adoption eftersom de biologiska släktingarna ska kunna söka sitt barn.

Min personliga åsikt om detta är att jag tror mer på pastorn och Steve som driver MPAK (Mission to Promote Adoption in Korea), som jag skrev ett inlägg om för ett tag sedan. Om de ändrar så att det blir sekretess på familjeregistret så är det väl okej, men det är inte okej att ett sådant register är öppet för allmänheten. På MPAK bloggen finns det en intervju med Steve om hans historia, varför och hur han blev adopterad till USA och varför han startad MPAK. Väldigt läsvärt, intressant och gripande!

Som det bla står i intervjun med Steve så har det varit och är så tyvärr en del fortfarande att inhemska adoptioner anses skamliga. De inhemska adoptionerna har visserligen ökat och de har gjort åtgärder för att öka dem,  inhemska adoptanter får ett månatligt bidrag om 150 000 won (ca 950 kr) till dess att barnet fyllt 14 år, åldersgränsen har höjts från 50 till 60 år och ensamstående har fått möjlighet att adoptera. Staten subventionerar också den administrativa kostnaden för nationell adoption.

Den koreanska regeringen vill fortfarande minska antalet adoptioner med 10 procent per år. Trots att alla är överens om att förändringar behövs går det långsamt. Ministry of Health and Welfare är medvetna om att det krävs stora förändringar i det sydkoreanska samhället för att öka barns rättigheter och förbättra situationen för ensamstående mödrar.

Att förändra kultur, synsätt och inställningar i samhället tar lång tid. Tex så är abort inte helt lagligt, men det utförs ändå. Det tillsammans med att det finns många små saker som gör att det är svårt att leva som ensamstående mamma i Korea så kommer det att ta lång tid innan antalet barn som blir tillgängliga för adoption minskar. Tex så får koreanska familjer som adopterar koreanska barn ett större ekonomiskt stöd än ensamstående mammor för att ta hand om barnen.

Så här ser jag på saken. Jag förstår helt och hållet att Korea vill minska sina adoptioner och speciellt de internationella, att adoptera bort ett barn till ett annat land är det näst sista alternativet innan institution och ska också vara så. Även om vi såklart är oerhört tacksamma och lyckliga över att alternativet finns, annars hade ju inte vi haft vår älskade Viggo. Men det är en tuff resa för många barn att adopteras bort och växa upp i ett annat land och en del känner sig ofta splittrade och identitetslösa. Man måste dock börja i rätt ende, angripa problemet från rätt håll och barnen ska inte bli de som blir lidande. Det är också tufft för de kvinnor som blir oplanerat gravida och får leva resten av sina liv med sitt beslut.
Hade aborter varit fullt tillåtet tillsammans med en bra sexualundervisning i skolan, så att man vet och förstår hur man skyddar sig, så hade förhoppningsvis antalet oönskade barn som föds minskat. Det är för mig prio ett. Och om man ändrar på lagar som tex säger att söner inte får duscha och byta om på badhus i kvinnornas omklädningsrum efter de har fyllt 5, samt ökat de ekonomiska förutsättningarna så hade det också kunnat bidra till möjligheterna att leva som ensamstående mamma. Om barn trots allt föds utan att föräldrarna kan ta hand om det så är det viktigaste av allt att barnet får en kärleksfull familj, oavsett om det är i hemlandet eller i något annat land. Att barnen blir kvar på institutioner är det allra sämsta alternativet och inget barn i världen borde få ett sådant liv.


Om ni vill läsa mer om det här så kan ni tex läsa om när MIA (Myndigheten för internationella adoptioner) var på tillsynsresa i Korea 2014. Om ni har några bra länk- och lästips så tipsa mig gärna!

fredag 7 augusti 2015

Restips till Seoul, Korea

I bloggen vi skrev när vi hämtade Viggo gjorde jag ett inlägg med rese-, boende- och vistelsetips i när man är i Seoul och Korea. Jag tänkte att jag lyfter fram det här så att fler som är på väg dit hittar det lite lättare :) En del av informationen kan eventuellt vara lite gammal då den är från 2013/2014, men det mesta stämmer nog fortfarande rätt så bra.

 
 
Vistelse
Då när vi gjorde vår resa 2013 så var vi ganska tidiga efter den nya lagändringen, det vara bara ett par familjer som hade rest innan oss. Mycket var fortfarande osäkert kring processen och vistelsetiden. Då gjorde alla en resa och vistelsetiden låg på ca 4-5 veckor. En gång i veckan fick man träffa sitt barn via SWS. Nu rekommenderar AC på inrådan av SWS att man gör två resor i stället. Bland annat för att vistelsetiden generellt har blivit lite längre, uppåt 6-7 veckor men också, vad jag har förstått, för att SWS vill minska på sitt arbete med träffarna med barnen. Men man får göra som man vill, en eller två resor. I många andra länder är vistelsetiden betydligt längre än i Korea men den största skillnaden är att i Korea får man inte barnet förrän man åker hem. Man får inte ta ut föräldrapeng förrän man har barnet i sin vård så har båda inte mycket semester att ta ut så förlorar man en hel del i inkomst.

Resa
Vi flög med Finnair från Köpenhamn via Helsingfors till Seoul. Det var en smidig rutt, man flyger på "rätt håll" och Finnair är ett bra flygbolag. Vi bokade ombokningsbara biljetter, eftersom man måste det, även om det är en sanning med modifikation. Det kostar ändå alltid något och finns det inte biljetter i samma prisklass så kan det kosta en hel del. När vi skulle hem hade Finnair varslat om strejk, vi var såklart oroliga över att inte komma iväg men det löste sig.Strejken blev avblåst men de hade ändå börjat boka om flighter och så även vår och en av de andra familjerna som skulle resa samtidigt. Vi fick ist flya med Air China till Peking och sedan med SAS till Köpenhamn. Förutom att det är lite för snålt med tid och det är många och tidskrävande kontroller på Pekings flygplats så är det en bra flygrutt.
Vi hade bokat hembiljetten till måndagen veckan efter vi trodde vi skulle få Viggo. Vi fick honom redan en vecka innan och kände att vi inte skulle vilja eller orka bo kvar i vår lägenhet och i storstan så länge så vi bokade om hemresan. Först tyckte vi att det var för dyrt men efter ett par dagar kände vi att vi bara ville hem och att det var värt pengarna och då hade vi tur att det fanns billigare biljetter. Domstolsbeslutet och passet var inte klart förrän på torsdagen så vi flög hem på lördagen.

Flyget kan man boka själv, eller ta hjälp av valfri resebyrå, vi tog hjälp av Flyghansa då vi hade så tajt om tid på oss att fixa allt.

Boende
Vi bodde i en lägenhet i ett lägenhetshotell som heter Artnouveau City söder om floden i stadsdelen Gangnam, som är affärs- och finansdistriktet i Seoul. Men vi skulle rekommendera att man bor norr om floden de första veckorna, det är där allt finns och händer. Seoul är en jättestor stad och även om tunnelbanan är fenomenal och billig liksom taxi så tar det väldigt lång tid att åka fram och tillbaka hela dagarna. Men byt gärna boende om ni känner för det sista veckan till söder om floden närmre SWS  när ni får barnet. Välj då en lägenhet som har lite yta, bord och stolar, två sängar eller en stor säng. Så att ni kan sitta och äta ordentligt och få ordentligt med sömn, det behöver ni!
I övrigt kan vi varmt rekommendera vårt boende, både själva lägenhetshotell och framförallt vår lägenhet som hyrdes ut privat av en koreanska som bor i New York. Här är länken dit. Boendet hittade vi genom Airbnb.se som är en jättebra site för att hitta boende som hyrs ut av privatpersoner världen över.

Ta sig runt
Det är både enkelt och billigt att ta sig runt i Seoul med tunnelbanan. Man köper ett kort som heter T-money card nere i tunnelbanan och fyller sedan på det med valfritt belopp. Sen kan man bara fylla på det efterhand när pengarna tar slut. Det finns maskiner överallt nere i tunnelbanan, oftast precis vid spärrarna. Taxi är också jättebilligt att åka med, det kostar ca 10.000-15.000 won (ca 60-90 kr) att åka genom typ hela stan, ca 40 min. Taxichaufförerna kan dock inte så ofta prata engelska men det funkar bra ändå. Om man bor nära någon tunnelbanestation, större hotell eller liknande så kan man säga det så brukar de både förstå och hitta.

Sevärdheter
Det finns enormt mycket att se i Seoul! Och även utanför. Vi gjorde dock misstaget att ta det lite för lugnt och tänka att vi hade massor av tid på oss att se och göra allt vi ville göra. Med resultatet att vi inte hann se och göra allt vi ville, dels pga att vi bodde söder om floden och resorna tog sån tid och tog på krafterna samt att vi fick Viggo flera dagar tidigare än vi trott och planerat. Vi hann tex inte åka till DMZ, det krävs att man bokar resan minst 48 timmar i förväg. Vi hade också tänkt åka ut i landet för att se lite annat än bara Seoul. Vi funderade både på ön Jeju och kuststaden Busan. Vi hann heller inte med att åka upp i och se Seoul Tower och Bukchon Hanok Village där det finns jättegamla hus bevarade. Vi missade också ett kvarter i Samcheong-dong och City Hall samt att vi hade velat besöka fler palats och massor av fina parker som vi inte hann se. 
Vi hade heller ingen guidebok den första tiden så det var svårt att planera och vad man skulle och hitta på, vad det fanns att se och var det låg. Så vårt råd är att försöka få tag i en guidebok eller liknande och planera lite vad ni vill göra och göra det i lugn takt för att inte stressa runt och ha gjort "allt" för snabbt, men ta det heller inte för lugnt så att ni missar sådant ni vill se och göra. Innan vi åkte trodde vi att vi skulle hinna bli uttråkade och less på storstan av att vara där så länge, men det var tvärtom. Vi trivdes jättebra, det finna omåttligt mycket att se och göra och det är en fantastiskt stad som vi längtar tillbaka till.

Shopping
Det finns hur mycket shoppingmöjligheter som helst i Seoul! Allt från dyra märkeskläder till billiga fynd på marknaderna och i tunnelbanan. Det finns massor av stora köpcentra, där det oftast de är fina och dyra märkena som råder, men det finns också de vanliga butikerna med allt från H&M till internationella liknande kedjor. I många av tunnelbanestationerna finns det massor av butiker med allt från kläder och skor till caféer och restauranger. Där är det ofta väldigt billigt. Sen finns det flera marknader som tex Dongdamun och Namdaemun med gata upp och gata ner av shopping.

Mat
Det koreanska köket var hyfsat nytt för oss, men sååå gott! Vi åt visserligen inte alla varianter av mat men det vi testade var supergott. Speciellt gott och trevligt är Koreansk BBQ, i sitt bord har man en grill där man grillar sitt kött själv och äter det med olika grönsaker och så kimchi såklart ;) Men man är där ju ganska länge så det ä gott och trevligt att blanda upp det med att äta lite västerländsk mat och även hemlagat ibland. Utbudet av restauranger är som shoppingen, enormt. Oftast ligger restaurangerna på parallellgatorna till de större vägarna, iaf i Gangnam. Det svåraste är att välja, det står oftast på koreanska i hangul så man kan inte alltid läsa sig till vad det är för mat, så det blir ofta en chansning.
Det är väldigt billigt att äta ute, speciellt koreans mat. Vi betalade på billigare ställen 15 000 won för 2 personer och på lite "dyrare" ställen 15 000 won/person.

Områden
Två av de andra familjerna som var i Korea samtidigt som oss har gjort en sammanställning över områden som är värda att besöka. För att inte behöva uppfinna hjulet igen gånger kör vi en copy/ paste här :)
Insadong
Ett område med mycket souvenirbutiker, théställen och antikviteter. Om man ex. är ute efter tavlor med fina asiatiska motiv eller tecken är Insadong stället att besöka. Huvudgatan är Insadong-gil som går tvärs igenom kvarteret. I slutet av gatan finns ett turistinfocenter med gratis guideböcker och kartor. Finns även en hel del gränder med traditionella, koreanska restauranger.

Gwangwahmun
Ca 5-10 min. promenad väst om Insadong. Här ligger det stora Gyongbuk-palatset och om man fortsätter söderut går man längs ett fint promenadstråk med fontäner och statyer, där det ofta är matmarknad eller loppis. Längst ner mot Gwangwamhun station finns ett ”Unicorn”-monument och där börjar den konstgjorda ån, Cheoyngbok,. Ån sträcker sig ca 6 km österut mot Dongdaemun.

Samcheong-dong
Om man går utefter palatsets östra mur, norrut, kommer man till Samcheongs huvudgata, Samcheong-ro. Detta område består av låga byggnader, ofta i två eller tre våningar, med massor av trendiga och mysiga caféer, restauranger och butiker. Lite sydeuropeisk känsla. Går man hela vägen till slutet av huvudgatan kommer man till Samcheong Park som leder upp till berget Bukhasan Mountain.

Buchan Hanok Village
Från Samcheong kan man ta en stentrappa upp till ett område med gamla traditionella hus, så kallade hanok. Men det är förmodligen enklare att hitta dit genom att gå vägen som fortsätter efter korsningen vid slutet av Insadong-gil och sedan fortsätta till nästa korsning (detta stråk med butiker och snabbmatshak är också värt att stanna till i). På andra sidan vägen är det skyltat till Buchon Village.

Euiljiro-ga/Jonguk station
Många Korean BBQ-restauranger och barer samlade i några kvarter. Här är det annars affärsverksamhet i skyskrapor, men ofta med caféer och restauranger i de nedre planen.

City Hall
Fin stor gräsyta framför gamla och nya City hall, som nästan sitter ihop. På gräsytan är det ofta loppis.

Myongdong
Stort shoppingområde med manga koreanska matställen. Här finns både större kedjor, typ HM och mindre koreanska butiker. Hysteriskt med folk, dag som kväll.

Namdaemun
Marknad utomhus med samma typ av utbud som man hittar på marknader I ex. Turkiet. Joggingdresser, strumpor, kalsonger, leksaker,.. You name it!

Dongdaemun
Även detta ett shopping-mecka. Flera stora skyskrapor med både dyrare och billigare shopping. Närmre Dongdaemun station finns en leksaksgata och efter den konstgjorda ån är det mestadels kläder.

Namsan
Här finns en jättefin park med traditionella hus som blivit flyttade till samma plats – Namsagul Hanok Village. Ovanför parken ser man N Seoul Tower som man kan ta en kabinbana upp till alternativt buss eller gå. Vid tornet har man en fantastisk utsikt över hela Seoul.

Itaewon
Ett område som många västerlänningar vistas i, särskilt amerikanare. Massor av olika internationella restauranger, barer och pubar. Finns även en gata med över hundra antikvitetaffärer.

Hongdae
Ett hippt område som har massor av små butiker med coola kläder från korenska designers. Bra priser. Även känt för sitt stora utbud av caféer, särskilt de med ett särskilt tema, ex. Hello Kitty, husdjurcaféer mm. Många bra restauranger, klubbar och barer.

Gangnam
Affärsområde söder om Han-floden. Kring Gangnam station finns ett bra utbud av restauranger och klubbar. Underground finns ett stort shoppingcentra.

Jamsil station
Här ligger Lotte World, en stor äventyrspark. Men det finns även fina promenadstråk kring de två sjöarna, Saecheon lakes samt bra shopping i det stora Lotte-varuhuset. Inte så långt härifrån ligger den olympiska parken som är värd ett besök.

För barnen
Om man reser med barn till en storstad som Seoul kan det vara bra med lite roliga aktiviteter för dem. Vi googlade när vi var där och hittade bla den här bloggen, kidsfuninseoul.wordpress.com, med jättebra info. Där är även bra info för oss blivande barnfamiljer, som tex var man hittar Pororo butiker och "leksaksgatan" :)

När man har fått sitt barn kan vi tipsa om att ta sig ut och promenera och även gå till en lekplats. Lekplatserna kan vara lite svåra att hitta så vi kan iaf själva tipsa om en lekplats som vi besökte de dagar vi hade Viggo. Det finns ocksa flera lekplatser i bostadsomradena i narheten av E-mart (ja, kanske aven pa andra stallen). Vi fick tips om och hittade en allmän lekpark som var superbra, mycket bättre än någon vi har besökt i Sverige hittills. Den har sandlåda, gungor, klätterstallning, rutschkanor och en leksaksbil och passar våra småbarn jättebra. Den ligger vid ”Presbytarian church” som ligger söder om SWS Guesthouse, i närheten av E-mart, fast på SWS-sidan om Eonju-ro. Man kan se kyrkans tak från Guesthouse, det är en modern byggnad i stål och glas. (På Google maps ligger lekparken mellan Eonju-ro 65-gil, Eonju-ro 67-gil och Eonju-ro.)
Fler lekplatstips i Gangnam, nära SWS, kan ni läsa om här.

Praktiska saker
Här har vi också kopierat info.
Internet
Att ringa och ta emot samtal i Sydkorea är relativt dyrt (detta skrivs hösten 2013), det kan kosta mellan 20-40kr/minut att ta emot eller ringa samtal. De flesta telefoner man köper i Sverige går dock att använda i Korea, men beroende på vilken svensk operatör man har måste de ha avtal med de koreanska operatörerna, om man nu måste använda sitt svenska nummer. (Hösten 2013 hade inte Telia avtal med de koreanska operatörerna, men Telenor hade). Kontantkort går att köpa, men först efter 1-2 veckor, då ens ”Alien registration” finns i deras register. Men kontantkortet ger en bara tillgång till samtal och sms, inte data. Som tur är finns det i Seoul massor av öppna trådlösa nät och alla restauranger, kaféer, etc har också egna wifi-nät. Kod finns i kassan eller på kvittot. Ett öppet nät som är vanligt heter ”iptime”, vilket går bra att använda, men där det rör sig många människor blir det snabbt fullt och då riskerar man inte få någon koppling. Så om man har en iPhone eller Android-telefon kan man därför ladda ned en ”App” som heter ”Boingo” – där kan man för 55kr / månad få tillgång till alla ”betal” trådlösa zoner (T-Mobile, olleh & i tunnelbanan). Vilket gör livet lite mer praktiskt. I iPhone-appen kan man prenumerera utan att behöva skapa ett eget konto. I Android appen måste man skapa ett konto på www.boingo.com

tisdag 2 juni 2015

MPAK - blogg med information om adoptioner från Sydkorea



För er som ska adoptera från Sydkorea eller är intresserade av frågor kring adoptioner från Sydkorea så finns det ett amerikanskt/koreansk nätverk som heter MPAK (Mission to Promote Adoption in Korea) som är engagerade i adoptionsfrågorna i Korea. De värnar både om barnen och om de ensamstående kvinnorna och är kritiska till de nya lagarna. MPAK startades av Steve Morrison som själv är adopterad från Korea. Organisationen jobbar bla med att informera och sprida kunskapen om adoptioner från Sydkorea och har kontakter med och får träffa beslutsfattarna kring adoptionsfrågor i Korea. På deras blogg får man ofta veta saker långt före vår svenska adoptionsorganisation och framförallt får man sådan information som den svenska organisationen inte för vidare till sina medlemmar och sökande.
Jag kan verkligen rekommendera att följa bloggen och även deras Facebook-sida om man vill veta det senaste som händer i Sydkorea när det handlar om adoption.

I ett senare inlägg ska jag försöka förklara och berätta lite mer om situationen i Sydkorea, de nya lagarna och varför ett rikt land som Sydkorea fortfarande har så många internationella adoptioner.

Följ MPAK-bloggen
Följ MPAK på Facebook

fredag 8 maj 2015

Vår resa - del 4

Resan fortsätter. Den känns som en evighet utan slut! När ska det hända, när ska vi få hämta vår efterlängtade son?!

Mitt i all väntan fick vi oroande besked från AC att Sydkorea ville att de barn som hade kommit det året skulle bli svenska medborgare först innan några andra barn fick komma hit. Det är ju förståelig att de vill försäkra sig om att barnen får det tryggt i sina nya länder och blir medborgare där eftersom det är sk svag adoption från Korea så den processen måste slutföras här ist för att vara klar när man reser från landet. Det kan ta sin lilla tid pga myndigheter som inte är så snabba, socialtjänsten, tingsrätten, skatteverket osv. Och de är inte alltid så snabba. Så vi blev jätteoroliga att vi skulle behöva vänta ännu längre än normalt och hade en massa kontakt med AC för att försöka bringa klarhet i vad som hände och hur det skulle gå. Vi fick väl inte veta så mycket mer och kunde inte påverka men det kändes bättre att försöka göra något iaf. En representant kom tom ner till Skåne för en informationsträff för alla oroliga. Bara ett par veckor därefter så fick ironiskt nog vi och fem andra sina efterlängtade resebesked! Adoptionsprocessen är väldigt nyckfull och det kan hända vad som helst när som helst och man vet aldrig hur eller varför. Men i det här fallet var det en positiv överraskning :)

För oss blev det, i sammanhanget, en kort väntan på resebesked, 4 månader. Vi var inställda på ytterligare 3-4 månader. De andra som fick resebesked samtidigt hade väntat längre. Men totalt sätt så hade vi väntat ungefär lika länge från det att vi skickade våra papper till vi fick resa, 11 månader.

Samtalet var fantastiskt, det bästa som har hänt oss fram till dess! Men när de sa att vi skulle infinna oss i domstolen i Seoul om 10 dagar blev vi tokstressade. Hur skulle vi hinna med allt?! Bara att boka flyg och boende på så kort tid är inte det lättaste, speciellt när man ska vara borta så länge. Men det löste sig bra som tur var. Sen var det mycket som skulle förberedas hemma. Detta var ju vårt första barn och man har typ ingenting. Föder man sitt barn så behöver man inte så jättemycket saker den första tid och kan lättare ta sig iväg och fixa det man behöver. Men vi behövde både en del saker med oss och massor av saker när vi kom hem. Så vi fick kasta oss iväg till barnvagnsaffären för att beställa en vagn och lite andra nödvändiga prylar och sen blev det en snabbtur till Ullared bara två dagar innan vi skull resa för att handla lite mer saker som vi visste skulle behövas. Men ändå saknad vi en hel del nödvändiga saker när vi kom hem som overall och vinterskor, som tur var hade kompisar som kom till undsättning. Det var inte riktigt aktuellt att åka till ett köpcentrum de första dagarna när vi kom hem, men vi behövde komma ut.
Jag är avundsjuk på födande föräldrar som i de flesta fall kan planera och vet på ett ungefär när barnet kommer. Att i lugn och ro få kunna planera och veta, att inte först gå i ovisshet om det blir 4 månaders väntan eller 12 månader. Att i lugn och ro få göra de där fösta, efterlängtade inköpen av barnvagn, skötbord, kläder, nappflaskor och leksaker. Visst efter barnbeskedet visste vi iaf kön och hur gammal han var då. Men sen vet man inte har gamla de hinner bli när man hämtar dem. Och man bär hela tiden med sig rädslan att något ska hända som gör att allt skiter sig så man vågar inte köpa saker i förväg. Man vågar inte ge sig hän. Det kan ju självklart hända saker när man är gravid också! Men jag tror att adoptivföräldrar är bland de mest oroliga blivande föräldrarna. Mycket hänger nog också ihop med alla tidigare år av misslyckande, både av hemma- och IVF-försök.

Men vi var såklart överlyckliga över att få komma iväg! Till sist satt vi på det där planet, via Helsingfors till Seoul. I Helsingfors mötte vi upp ett av de andra paren från Sverige som också skulle hämta sin son i Korea, Magnus och Sarah. Ett lustigt sammanträffande då Magnus jobbar inom samma koncern som Måns :) Resan gick bra, allt gick smidigt och det kändes som det gick rätt fort. Vi landade vid 8 tiden på morgonen och tog bussen in till stan och vårt lägenhetshotell. Tyvärr var det inte incheckning i vår lägenhet förrän på eftermiddagen så vi fick ge oss ut på stan ett par timmar. Inte precis det man är sugen på efter en lång resa men inte så mycket man kan göra. Dagen efter vår ankomst var det dags för första träffen med vår son hemma hos fosterfamiljen.


Den 24 oktober träffade vi vår Viggo för första gången. Konstigt nog var vi inte speciellt nervösa, mer förväntansfulla. Innan vi åkte dit sa socialarbetaren från SWS att hon var helt säker på att det skulle gå bra för att han var ett så glatt, framåt och oblygt barn. Och hon hade rätt. Han var nyfiken på oss direkt och vi fick vara med och leka med honom under hela mötet. Han skrattade och var glad hela tiden trots att vi var där när han brukade sova. Han satt i våra knän och vi fick till och med hålla honom och han kramade oss innan vi gick. Största succen blev såpbubblorna vi tog med. Enda gången han blev lite ledsen var när vi slutade blåsa dem på honom ;) Sen skulle vi få träffa honom redan några dagar senare igen, dagen innan vi skulle infinna oss i domstolen.
Den lyckligaste dagen i våra liv!

Fortsättning följer!



söndag 26 april 2015

Adoption är en klassfråga

Pengar, pengar, pengar
Pengar är ett knivigt ämne, för många. Men när det kommer till adoption är det lite extra knivigt. Med dagens höga avgifter för adoptioner och att den svenska regeringen inte har höjt det så kallade adoptionsbidraget på många år så att det har hängt med i samma takt som höjningen av adoptionskostnaderna så är det idag en klassfråga att man ska ha möjlighet att adoptera.

Adoptionskostnader
Det finns olika delar som adoptionskostnaderna består av, en del är kostnader i utlandet, en del är kostnader i Sverige och den tredje delen är familjens egna kostnader. Alla dessa delar varierar från land till land och från olika organisationer. Organisationen som vi är med i, Adoptionscentrum - AC, är vad jag har förstått både dyrast och där man får minst praktisk hjälp. Allt arbeta med att kontakta myndigheter, samla ihop och fylla i dokument, få dem översatta och stämplade får vi göra själva. Men vad jag har hört om några andra organisationer så hjälper de till med en del av det arbetet. Men det är bara AC som har Sydkorea som land så vi har inget alternativ att välja  någon annan. På sin hemsida har de specat vad som ingår i de olika delarna och vad de kostar.
För Sydkorea, som har de allra högsta kostnaderna av alla länder, så är kostnaderna till landet idag 158 350 kr, i den summan är 148 250 kr vårdkostnader i landet enligt AC. Det låter ganska rimligt då barnen bor större delen av tiden i fosterfamiljer som kostar mer än barnhem. Och då vistelsetiden i fosterfamiljerna har förlängts pga de numera långa handläggningstiderna hos myndigheterna så har dessa kostnader stigit. 6 100 kr är för förmedlingsarbete i utlandet. Sedan ska man betala 84 400 kr till AC där 60 000 kr enligt deras uppställning är förmedlingskostnader i Sverige. Det ställer jag mig lite frågande till. Jag vet inte riktigt vad de menar med detta och vad det är för arbete de skulle göra i Sverige när det gäller förmedlingsarbete. Vi gör som sagt det mesta arbetet själva. Det de hjälper oss såklart med är att tala om vilka papper vi ska sammanställa, går igenom dem så att de är korrekt ifyllda, svara på frågor om vi behöver hjälp samt skickar vidare våra handlingar och ärende till Korea.
Jag förstår att det är en del arbete med att upprätthålla samarbetet med landet och kommunikationen med dem. Det är isf deras största förmedlingsarbete. I Sverige är det ju vi själva som gör i stort sätt allt arbete. Utöver de 60 000 kr så har de specat 15 000 kr för administrativa kostnader. Jag förstår också att det kostar att ha personal som arbetar med det här och att de säkert har fullt upp men det är mycket pengar som man inte förstår vad de går till i ens eget ärende. Jag är ifrågasättande vad de stora summorna man betalar till AC och inte till landet går till men jag har inte ställt de frågorna till AC och kan därför heller inte klaga så mycket. Bara, reflektera, undra och fundera.
Den tredje delen av adoptionskostnaderna är sedan våra egna utgifter och kostnader, allt från läkarbesök till Notarius Publicus underskrifter och sedan såklart resa och uppehälle i landet. I Koreas fall har ytterligare en dyr kostnad fallit in här sedan vi adopterade sist, psykologtester. Den billigaste vi har hittat kostar 16 000 kr :O

Ett projekt som heter "Special Families", Längtansfamiljer, som organisationen Fertility Europe har. Vykort från familjer från hela Europa med berättelser om hur de till sist fick sin längtansfamilj, genom assisterad befruktning, adoption, fosterfamilj eller annat sätt.

Adoptionsbidrag
För att underlätta internationella adoptioner infördes 1988 ett adoptionsbidrag på 20 000 kronor, utifrån ambitionen att samhället skulle hjälpa till med ungefär hälften av de kostnader som då var förenade med en internationell adoption. År 2001 höjdes bidraget till det dubbla, 40 000 kronor, vilket då motsvarade omkring 40 procent av den genomsnittliga adoptionskostnaden. Sedan dess har kostnaderna för en adoption ökat drastiskt. Idag ligger kostnaden man betalar till organisationen på, beroende på land, mellan 100 000 till 250 000 kr. Sen tillkommer ännu mer kostnader för dokumentation, tester, resa och uppehälle, de kostnaderna kan vara uppåt 150 till 200 000 kr. Både Adoptionscentrum och politiker som har skrivit motioner till Riksdagen har under många år försökt få till en ändring men utan framgång. Det är verkligen på tiden för en höjning till 80 till 100 000 kr. Detta skulle genom att minska adoptivföräldrarnas ekonomiska belastning även gynna barnet. Utifrån barnperspektivet finns det anledning att uppmuntra till adoption, så att barn som exempelvis får börja sitt liv på ett barnhem kan få en egen familj genom adoption. I Norge har de i år höjt sitt bidrag till 80 000 norska kronor, heja Norge och skäms Sverige om ni inte gör detsamma!
Adoptionscentrum har idag publicerat en debattartikel om bla detta. Läs den här.

Kommunala bidrag
En del kommuner har själva försökt införa egna adoptionsbidrag utöver det statliga, som man får genom att ansöka hos Försäkringskassan efter man har kommit hem med sitt barn. Men de har fått ta bort dem då det strider mot lagen för en kommun att ge sådana bidrag. jag har inte grottat ner mig i ämnet så jag vet tyvärr inte vilken lag det strider mot. Så det man får göra är att spara och låna.

Nu är det kanske någon som läser detta som tycker att "varför ska jag betala för er adoption med mina skattepengar". Men då tänker man kanske inte på att vi betalar för er förlossning och barnets första år med våra skattepengar. Det är inne i systemet och så naturligt så det tänker man inte på. Men om man vill hårddra det så kan man jämföra det så. Fast jag är inte mycket för att behöva göra sådana jämförelser eller paralleller, men ibland måste man ta till det för att folk ska förstå. Det är så mycket som folk tar för givet och som en självklarhet att de ska få. Men när det blir uttalat att någon grupp ska få en specifik hjälp eller bidrag då är man emot det. Det finns en massa bidrag som inte jag får ta del av och pengar som går till olika grupper i samhället som jag om jag fick välja kanske inte skulle vilja ge mina skattepengar till. Men som tur är så får vi inte välja, vi hjälps alla åt.

Fundraising/insamling
I USA är det generellt vanligt och mycket vanligare än i Sverige med så kallad fundraising. Att man som privatpersoner och nätverk och inte bara stora traditionella organisationer samlar in pengar till olika ändamål. Man hjälper gärna till och ger till de personer och saker man brinner för, även om det så är en liten summa. Som sagt så är det väldigt stora kostnader för en adoption idag och adoptionsbidraget hjälper knappt till. I vårt fall då vi ska adoptera från Sydkorea så är adoptionsbidraget bara 16% av kostnaden till organisationen, sen tillkommer som sagt andra kostnader utöver det på 100 till 150 000 kr beroende på resor och uppehälle. Vi sparar så mycket vi kan men så mycket pengar är svårt att spara till om det inte ska ta hur många år som helst och då skulle vi hinna bli för gamla. Så med inspiration av fundraisingen i USA när man ska adoptera har jag tänkt göra ett försök att göra detsamma. Först och främst säljer jag mina fotoalster som man sedan själv ramar in. Jag har även en donationsknapp i högermenyn där man kan skänka en valfri summa, många bäckar små. Sen har jag ett par andra saker i rockärmen som jag tänkte testa senare. Vi håller tummarna för att det här ska funka även i Sverige så att vi får en liten hjälp på traven iaf. Vill inte den svenska staten hjälpa till kanske det finns några vänliga själar där ute som vill :)

onsdag 15 april 2015

Vår resa mot en familj - del 3

Då har vi kommit till del tre i vår historia och resa till vårt längtansbarn. Har du missat de andra delarna kan du läsa dem här, del 1, del 2.

Tre månader tog det att få till all dokumentation som skulle samlas ihop till Sydorea. En oerhört lång tid i det här sammanhanget varje dag man missar i tid känns som en enorm förlust. Varför det tog så lång tid för oss var för att socialen än en gång strulade pga att personalen ständigt bytts ut. Det tog mycket på krafterna och var oerhört frustrerande. Men nu var iaf äntligen alla papper insamlade, stämplade och skickade till Sydkorea. Nu väntade vi på riktigt på ett barn, vårt barn. Månaderna gick, det var en otålig väntan, vi ville bara veta, vem var han/hon som skulle bli vårt barn. Tiden gick otroligt sakta. Som vanligt försöker man hitta på saker för att fördriva tiden och inte behöva tänka och längta ihjäl sig. Julen blev något lättare att fira det året då det förhoppningsvis skulle bli den sista barnlösa julen. Sedan åkte vi på skidsemester i februari, något vi förmodligen inte skulle kunna göra på ett par år. I februari vågade jag också köpa de första barnkläderna. En milstolpe i längtan efter barn!

Sen ännu mer tyst väntan. Det är en extra jobbig dimension av den här långa väntan, man får inte höra eller veta något. Inga uppdateringar eller information om var i processen man befinner sig. Det finns heller inga exakta tidsangivelser man kan förhålla sig till, bara ungefär. Om jag minns rätt så var det då 4-6 månaders väntetid på barnbesked. Det är den ständiga ovissheten som är så tärande, inga datum eller mål att förhålla sig till eller räkna ner mot.

I maj passade vi på att göra en efterlängtad light renovering av vårt stora badrum. Det är jag så tacksam och glöd för idag att vi hann med och göra innan vi fick barn. Det hade varit tufft att få till efter. Vi försökte fylla vår tid med saker att göra men det är inte alltid så lätt. Många säger att man sk "passa på" att göra sådant man inte lika lätt kan göra sen när man väl har fått barn. Men det har man ju gjort otaliga gånger och det är inte det man är sugen på eller intresserad av att göra just då man vill bara få sitt barn och göra barn- och familjesaker. Vår, sommar, sol och värme gjorde väntan lite lättare iaf.

Så kom äntligen det magiska, efterlängtade samtalet! Samtalet om VÅRT BARN! Han fanns, han skulle bli vår, så svårt att ta in och greppa men helt fantastiskt! Dagen innan midsommarafton ringde de min man. Det var precis när jag var på väg hem från jobbet. Jag fick beskedet av honom när jag kom hem. Han vågade inte ringa mig direkt för han tänkte att jag kanske skulle köra av vägen med bilen ;) Eftersom det var en långhelg så mejlade AC oss några bilder på honom för att vi inte skulle bli tokiga av att vänta på bilderna som de skickade med posten. Jag blev naturligtvis otroligt glad men jag hade lite svårt för att ta in det till en början och knyta an till att det var vår son. Jag behövde lite tid för att smälta det och känna moderskänslor för honom. Det ar lite svårt att förklara för alla sen när vi berättade om det fantastiska och efterlängtade beskedet. Folk förväntar sig ju att man ska vara överlycklig och sväva på moln. Men jag behövde lite tid för att komma dit. Jag bara också med mig en liten oro ända till den dagen vi träffade honom för första gången om jag skulle kunna älska honom som min son direkt. Det här är saker som man inte riktigt prata om inom adoptionsvärlden känner jag. Eftersom vi har kämpat och längtat så otroligt mycket och länge så upplever jag att allt ska vara så självklart och fantastiskt och att vi ska vara tacksamma för allt. Men det är inte så enkelt och självklart alltid. Men efter bara ett litet tag så flyttade vår lille goding in i mitt hjärta och jag längtade ihjäl mig efter att få åka och hämta honom.

Viggo var 11 månader gammal när vi fick barnbeskedet, lite äldre än andra barn som fick barnbesked vid den tidpunkten. Vi fick också veta en hel del om honom via hans dokumentation samt fick en del bilder på honom. I Korea måste åtminstone en av föräldrarna vara känd för att de ska adopteras internationellt för att barnen ska kunna söka sina rötter. Så vi vet mycket om hans bakgrund. Sedan bor de i fosterfamiljer som tar hand om dem som deras barn vilket är jättebra för tryggheten och anknytningen.

Ett sätt, för åtminstone mig, att knyta an till honom var att välja ett svenskt namn. För att han skulle kännas som vår. Nästan direkt när vi hade fått barnbeskedet började vi titta på namn. Vi tyckte pojknamn var svårt och hade inga favoriter sedan innan. Men till sist valde vi Viggo, det passade vår lille runde, goe, glade unge :)

Om väntan varit jobbig innan så blev den än mer jobbig nu. Nu visste man vem man väntade på och han blev bara äldre för varje dag som gick och man missade ännu mer tid med honom. Oftast får man heller ingen uppdatering under den här tiden fram tills man får resa ner. Men vi var lyckligt lottade som fick ett överraskande brev med fler foton och två filmer! I Sydorea anordnar de ett 1-års firande för fosterfamiljerna när barnen fyller 1 år. De samlas i en lokal och har lite festligheter, barnen får ha sina traditionella koreanska dräkter, hanbok, på sig och de filmar och fotar de. Speciellt filmerna var helt fantastiskt att få :) Då fick man se hans personlighet. Han hade precis lärt sig gå och var helt överlycklig över det. Han nöjde sig heller inte med att gå, han skulle springa vilket resulterade i flera fall men det brydda hans sig inte om utan upp och på det igen ;) Vi tittade mååånga gånger på de där filmerna!

Vår Viggo från 1-års firandet.

Fortsättning följer i ett senare inlägg :)




 Fotoshopen