måndag 27 juli 2015

För-evigt-familj

I början när vi precis hade fått vår efterlängtade son, efter alla många och långa år av barnlöshet tänkte man ofta på hur lyckligt lottade vi var som hade lyckats få barn till slut. Hur lyckligt lottade vi var som hade lyckats ta oss igenom den tuffa adoptionsprocessen och det smala nålsögat, blivit godkända och fått ett barn.
Efter ett litet tag hemma när man var mitt uppe i allt, chocken av att ha blivit föräldrar till ett barn med en personlighet och egen vilja och inte en liten hjälplös bebis, anknytning som skulle arbetas på och fås att fungera, språkförbistringar och sömnbrist så tänkte man på hur tufft det var att vara adoptivförälder.  Man tänkte ofta på hur tuff processen hade varit för oss föräldrar, hur höga krav det ställs på oss som adoptivföräldrar, hur mycket tuffare det är att vara föräldraledig med äldre barn osv. Men man tänkte också på det obefintliga stödet från samhället och bristen på kunskap hos läkare, BVC etc. Det finns inga föräldragrupper för adoptivfamiljer som kommunen hjälper till med, behöver man extra stöd och hjälp för barnet eller i sitt föräldraskap så får man söka den själv och det är inte lätt att hitta eller få. Just då, i början när allt var nytt och lite smått kaotiskt var det så man tänkte.

Men sedan när allt så sakteliga föll på plats, när anknytningen byggdes på och stärktes, när vi hittade våra rutiner och man kunde ta ett litet steg tillbaka och titta på det lite utifrån, lite klarare så är det inte vi som adoptivföräldrar som har gjort den tuffaste resan, inte ens om man räknar med alla barnlöshetsåren innan med misslyckade fertilitetsbehandlingar. Det är våra barn som har gjort den allra tuffaste resan, det är de som är modigast och starkast. Ännu mer slog det mig när jag läste det här inlägget på en amerikansk blogg. När man verkligen tänker efter så är det ju är det helt självklart att det är barnen som har gjort den tuffaste resan. Det är de som har blivit lämnade när de var små och hjälplösa, inte bara en utan minst två gånger. För Viggos del blev det tre gånger, först av sin biologiska mamma, sedan av personalen på barnhemmet och till sist av sina fosterföräldrar. Han har gång på gång fått bygga upp ett nytt förtroende för olika vuxna personer som säger att de ska ta hand om honom, förlita sig på dem, knyta an, ta emot och visa kärlek. Sen kom han till slut till oss, vi som säger att vi ska vara hans för-evigt-familj, vi som lovar att alltid finnas där för honom och älska honom, i all framtid.


De här insikterna och påminnelsen har gjort att jag försöker påminna mig så ofta jag kan om hans historia och speciella start i livet, ta hänsyn och ha förståelse för hans reaktioner och beteende i vissa situationer. Och aldrig glömma bort! Men framförallt har det gett mig en stor respekt för hur modig han är som vågar släppa in nya människor gång på gång, älska dem och låta dem älska honom. Han har blivit lämnad flera gånger och uppryckt från sin historia, sina rötter, sitt land, kultur och språk. Det är inte vi som har gjort den tuffaste resan, det är han.

Vi lovar honom älska honom och vara hans för-evigt-familj, att ALDRIG lämna honom, men ingen kan tyvärr lova det till hundra procent, det kan hända saker som man inte rår på, sjukdomar och olyckor, gud förbjude. Jag hoppas bara att han tror och litar på oss att det är vår största intention att det ska bli så, att vi ALLTID ska finnas där för honom, för evigt.

Några tankar och känslor att bära med sig genom livet som adoptivförälder, att påminna sig om och inte glömma, speciellt de dagar då det känns lite extra tufft, det är barnen som är de tuffaste, modigaste och starkaste.

onsdag 15 juli 2015

Tips på forum, nätverk och bloggar

Det är några stycken som har hört av sig och undrat varför det finns så lite information, bloggar, forum etc. där folk skriver om adoption och sin adoptionsresa. Jag tror att det till viss del beror på att många som bloggar om adoption ofta har bloggar som är lösenordsskyddade. Sen är det också många som slutar blogga när de har kommit hem med sitt barn, oftast för att man inte hinner, (man har inte lika mycket tid när man är hemma med en 1,5-5 åring som man har första tiden när man är hemma med ett spädbarn). Men också för att den långa resan har nått sitt mål.

På Facebook finns det jättebra forum men det är hemliga grupper som man måste känna till för att hitta och få tillgång till. Det finns både allmänna och landsspecifika grupper. Vi har försökt få Adoptionscentrum att hjälpa till att sprida dem och berätta om dem för personer som är aktiva sökande men det verkar vara dåligt med det :(
Om ni är aktiva och är i adoptionsprocessen så finns det en allmän grupp som jag kan rekommendera som heter "Adoptivmammor på Facebook". Sen finns det en landsspecifik grupp för Sydkorea som heter "Sydkoreagruppen" som är en grupp för alla som har adopterat eller ska adoptera från Sydkorea. Eventuellt kan det vara så att man måste vara vän med någon som är med i grupperna för att kunna bli tillagd, alternativt kan det räcka med att om tex jag som är med lägger till ert namn om ni är intresserade. Hör av er isf så löser vi det :)

Jag hinner inte följa så jättemånga bloggar själv men har hittat några som jag följer. Det finns även en samlingsblogg för adoptionsbloggar där man kan hitta en del, http://adoptionsbloggar.blogspot.se

För er som väntar eller bara funderar på adoption så brukar ACs lokalföreningar runt om i landet anordna sk "väntanlängtan" träffar, där bjuder de in en familj som har adopterat som berättar om sin resa och man kan ställa frågor till dem och prata med de andra deltagarn asom är i samma situation. Jag har inte själv varit på en men min man var när vi väntade, han tyckte att det var bra. Information om var och när finns på ACs hemsida.

Om jag kommer på något mer så återkommer jag i ämnet :)

Lägesrapport

De senaste veckorna har bara svishat förbi! Sista jobbveckan innan en lång semesterledighet, möhippa, utlandssemester, 3-års kals för både barn och släkt, bröllop, renovering och såklart pappersarbetet för adoptionen däremellan är anledningen till att jag inte har skrivit något här på ett tag.
I mitt senaste inlägg var jag rätt arg och irriterad på adoptionsorganisationen för brist på information ang semestertider och flexibilitet. Så som vi läste det de skrev så lät det som att de inte skulle ha tid att läsa igenom och godkänna våra papper under sommaren men ca en vecka efter att vi hade skickat papperna till dem så fick vi ett mejl om att de hade läst igenom dem. Jag vet inte om de hade hunnit oavsett eller om vårt lite arga svar till dem spelade in. Vi behövde iaf bara ändra ett datum som vi hade skrivit fel :) Sen kunde vi samla ihop de papper som skulle till Notarius Publicus (NP) för vidimering. Nu väntar vi på att de ska bli klara, tycker att det har tagit längre tid än det borde:( Vi hoppas få dem i morgon så att vi hinner ta alla kopior igen så att vi sedan kan skicka originalen till adoptionsorganisationen innan vi åker bort nästa vecka. När det är gjort så har vi gjort vårt för nu. Sen ska organisationen skicka allt till Sydkorea. Då börjar väntan på barnbesked!

Hoppas att ni har en skön sommar och att ni kan njuta av ledighet. Det är inte alltid så lätt när man väntar och längtar, jag vet.