lördag 21 mars 2015

Vår resa mot en familj - del 2

Så nu fanns bara väntan kvar. Väntan och ännu mera osäkerhet. Det finns många som säger att väljer man adoption så får man garanterat ett barn, men de finns absolut inga garantier. Inte förrän jag satt med vår son på planet hem kunde jag slappna av och andas ut, alldeles för många saker kunde hända på vägen innan dess.

Tiden började iaf ticka på och vi anmälde oss till kommunen och gick den obligatoriska adoptionskursen. Kursen var helt okej men det mest givande med den var att vi träffade nya vänner som vi är väldigt glada för och som vi träffar än idag.
Sen blev det äntligen dags för att göra medgivandeutredningen hos socialtjänsten på kommunen. När man gjorde något som hade med processen att få barn att göra, något som gjorde att man tog ett kliv längre fram mot drömmen om ett barn så kändes det lättare och väntan var mindre påfrestande och jobbig. Vi började med utredningen under våren, mars/april tror jag, men det blev inte godkänd och klar förrän i oktober 2011. Mycket väntan återigen. Och mer väntan väntade. Vi följde vårt könummer hos adoptionsorganisationen som sakta tog sig uppåt, framåt. Det dröjde ungefär ett år innan vi fick det första efterlängtade samtalet, att vi hade kommit fram i kön till Korea och skulle få skicka våra papper till landet för att bli matchade med ett barn.



På något konstigt sätt var det samtalet det häftigaste och mest magiska samtalet av alla de tre speciella samtalen vi fick som ledde fram till att vi fick åka och hämta vår son. Det var nog för att det var början på resan, det var det som på riktigt satte igång processen mot att vi äntligen skulle få vårt efterlängtade barn. Jag minns det ganska väl, jag satt själv i ett stort konferensrum och deltog i ett telefonmöte. Just när min telefon ringde så var jag inte aktiv i diskussionerna så jag hade satt konferenstelefonen på "mute". Ändå viskade jag när jag svarade i telefonen. På displayen såg jag att det var Margret från Adoptionscentrum som ringde. Jag blev lite pirrig och glad men med ett öra mot mobilen och det andra mot konferenstelefonen så var jag lite splittrad. Under den här tiden var jag aktiv i och ordförande i föreningen Barnlängtan och hade haft en del samarbete med Adoptionscentrum så jag det första jag tänkte var att det var av den anledningen som hon ringde mig. Jag var väl så luttrad efter alla år att det var det första jag tänkte ist för att hon skulle säga det hon sa, att vi hade kommit fram i kön och skulle få skicka vår ansökan till Korea. Jag kunde heller inte samla mig så pass att jag faktiskt struntade i telefonkonferensen eller sa till dem att jag måste gå iväg och ta ett samtal. I stället sa jag till Margret att hon kunde ringa min man ist. Pucko!
Men jag hade iaf till slut fattat varför hon ringde så jag kunde ju inte koncentrera mig så bra på resten av mötet. När jag kom ut till mina kollegor hade jag ett stort leende på läpparna och när jag berättade för dem om nyheten började vi alla att lipa. Trots att det här bara innebar början och processen till ett barn fortfarande var långt kvar.

Sen började arbetet med att samla papper och allt vad det innebär, ganska mycket jobb, som kan vara väldigt frustrerande ibland. Speciellt då man måste ha med många olika myndigheter att göra som krånglar till det för en. Men när allt var klart och papperna äntligen var på väg var det en stor lättnad, nu äntligen fanns det på riktigt ett hopp om ett barn. Sen var det än en gång ännu mer väntan. Till en början var man bara glad att det var på gång och att vi började närma oss målet. Men allt eftersom månaderna gick blev man mer och mer stressad och frustrerad att bra behöva gå och vänta och inte kunna göra eller påverka något. Till saken hör att det under året hade varit turbulent i Korea med ett kortare stopp då de skrev om lagar och gjorde om processen. När sådant händer vet ingen hur det kommer bli, det innebär också längre väntetider innan alla är införstådda med och inkörda i den nya processen.

Hur det gick sen får ni läsa i ett senare inlägg :)


 Fotoshopen

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar